Aftonbladet hade i dagarna en ledare kring arbetsplatsdöden, ett kvällspressianskt uttryck om nåt men rätt passande än då. Jag skulle vilja säga arbetsdöden, men wtf.
I artikeln tar man bland annat upp antalet som dör av direkta arbetsplatsolyckor.
"I genomsnitt dödas mellan 60 och 70 människor på sitt arbete varje år i Sverige. Siffran har långsamt krupit uppåt de senaste åren, och i år har redan över 30 människor förlorat sina liv."
Man lägger också till att kemiska risker och förslitningar antagligen höjer siffran. Sunt det efetrsom den antagligen höjer den rejält.
"I allmänhet sker det utan stora rubriker, i alla fall utanför fackpressens allt för ofta bortglömda bevakning. Arbetsplatsolyckorna får helt enkelt inte plats i debatten. En smygande död som tillsammans med förslitningsskador och kemiska risker försvunnit ur det allmänna medvetandet i skuggan av jakten på bidragsfuskare och högre produktionstakt. "
Jag har jobbat på flera arbetsplatser som nog kunnat definieras som "hög risk" med avkapade fingrar och skyddsmasker som saknas till saker som kunde gått riktigt illa i form av fallande ton-tunga pallar på alldeles försvaga pallstallage. Mängden folk som ådrog sig bestående skador i lackeriet på mitt förra jobb vågar jag int etänka på. avsaknaden av skyddsmask förklarade min chef med att lacken var ekologisk och därför antagligen ofarlig.
På mitt nuvarande jobb där en av mina medarbetare var nära att förlora livet när just ett par pallar föll från pallaget mot honom i hans truck (han klarade sig genom at kasta sig ut ur trucken i sista stund och fick ett par skärsår i ansiktet och på armen) så har man åtgärdat problemet med kross-risken genom att sätta upp små skyltar med en bild på en fallande hammare och texten "Varning! Se upp för fallande föremål"
Att ens prata om slitagen på arbetsplatsen i så milda ordalag som numera gör är ett rnt satans hån. Faen folk har ju kassa ryggar vid tjugo om det vill sig illa - hur dom ska förväntas kunna gå upprätt vid fyrtio vet jag inte (det finns nåt som några på jobbet kallar "lagergång" vilket är när man på grund av en molande smärta i korsryggen liksom mer faller framåt och hindrarallet genom att ta ett steg till än går normalt).
Slutklämmen, om jakten på bidragsfuskare och högre produktionstakt tillsammans med nedanstående tecknar en rätt bra bild av rådande arbetsläge för många av oss.
"...men när utländska byggnadsarbetare utan skyddsutrustning river asbest i skånska gods eller när kinesiska arbetare jobbar utan säkerhetsselar i Kalmar är det knappast i första hand resultatet av en annan säkerhetskultur. Vad vi ser är hur utländska arbetare för vinsternas skull tvingas ta risker som är oacceptabla. "
Man har fokuserat på arbetsmoralen - att vi alla ska ta oss i kragen och gå ut och jobba tills vi e 65 då vi kan få nåt fint och ett tack och sen stilla somna in. Att inte lyriskt förklara att "ja det är tur att man har jobb, vet inte vad jag skulle hitta på annars på dagarna" är väl nåt som går hand i hand med det hela. jag menar hur illa hjärntvättade är vi int om vi inte skulle kunna hitta på skit att göra om vi slapp arbeta? Hur uppfuckade är vi inte egentligen när vår egen livstid är svårgreppbar om den inte innehåller ett tvång att arbeta en majoritet av våra vakna timmar (ja, jag räknar in färd till jobbet och tiden man behöver på sin fritid för att vila upp samt fixa i ordning för att kunna jobba nästa dag) även om vi inte vill. För inte faen vill vi. Jag har träffat allt som allt fem personer som på frågan "om du fick lika mycket men slapp jobba skulle du föredra det" svarat "nej". Resten, hela gänget, mangrannt har svarat ja på frågan som jag ställt lite då och då i över sex års tid.
Men inte då - ett liv utan arbete ses som nåt oansvarigt, fel, problematiskt, skamligt. Vi som arbetare avtecknas som lyckliga mottagare av nån form av gåva när vi får jobba - som om vi som nån form av enkla dresserade chimpanser är meningslösa utan en monoton uppgift och en order att utföra.
Arbetsgivare är ett hån. Min chef köper mitt arbete, han är som bäst min Arbetsköpare. Frågan om ens det duger. Han är mannen som övervakar mitt arbete och delaktig i det enorma socala maskineri som är löneslaveriet.
Alla som inte köper att detta är nåt relativt nytt borde läsa lite historia och veta vad basarbetarna jobbade för förut och varför (dom var del av en landägares mark, ungefär som träd - just det alla ni medeltidsromantiker dra åt helvete, det var inte bättre förr, det vi har nu e kanske inte bra men det är åtminstonde inte lika kasst)
Alla som inte accepterar att det här inte kommer vara för evigt borde läsa ännu lite mer historia - speciellt kritiken mot kapitalismen från adeln. (den betraktades som nån flummig fantasi tills merkantilismen och förkapitalismen slog in och borgarna gjorde entré med buller och bång)
Vår arbetstid, vår livstid köps av oss för struntsummor - vi tar inte del i vinsten eftersom vår lön baseras på arbetet vi säljer (ja, jag vet vissa får bonusar när det går bra men i ärlighetens namn hur många är det?) och målet för kapitalisten som äger oss indirekt är inte att dela med sig utan att motivera oss. om vi kan ta en banan för jobbet istället så ger han oss det.
(när jag säger kapitalist pratar jag om våra kapitalägare och indirekt om deras underhuggare, mellancheferna och dom ekonomiskt ansvariga som vöervakar oss på två olika sätt. Den ene övervakar vårt arbete den andre övervakar det vi producerar)
Nu när vårt slaveri hyllas som nåt fint, nåt fint att äga, nåt fint att utnyttja och nåt nobelt att bli utnyttjad som och jantelagen (vilket på ren Holsteinska betyder "alla som inte vill som mig") som dess antites så är det väl självklart att man klyver lite hörn för att göra sig en slant till och minimera kostnaderna för det arbete man köper. Det är ju det vi gör när vi stjäl från jobbet eller slackar ? Vi trissar upp mängden pengar vi får genom att inte ge nåt i utbyte brtom vår närvaro i det senare fallet och i det första jämnar vi ut löneklyftan på ett fint och socialdemokratiskt sätt ;)
Och eftersom vi svenska arbetare är så satans gnälliga om nån av oss dör på plats eller skadas skickar man efter nya som ryska postorderfruar.
Frihet är att inte få en skyddsele när man jobbar som takläggare. Friheten för alla rik som fattig att tvingas ta ett kneg som fuckar upp en så illa att man kanske inte ens hinner se sin pension. Friheten för alla, rik som fattig att köpa sig en god post i ett aktiebolag och slippa jobba själv. Friheten för alla, rik som fattig, att behöva läsa pensionsreklamer och inse att "friheten för mig först förväntas komma när jag är 65". Friheten för alla, fattig som rik, att tvingas slava men få välja vem man föredrar ska hålla i piskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar