Det Politiska Pride

För ett herrans tag sedan nu (två år, vilket egentligen borde kännas som ett herrans tag men som, ju äldre jag blir känns som en kortare och kortare tidssträcka tills det nåt dagens nivå där två år är lite som två månader) var jag och hälsade på min morsa på Gran Canaria. Hon hade efter tredje utbränningen insett att det var billigare att ha ett friår på Gran Canaria än det var i Sverige. Maten, hyran, allt var billigare där.

Då, två år sedan - ett herrans tag sen - suklle jag och min lillebror åka och hälsa på henne under julen som i min närmaste familj är en väldigt relevant grej. Det är den tiden då vi måste hooka upp, jag min morsa och min lillebror för att dricka oss blinda och bråka om saker. Min morsa har sen jag och min bror vart små alltid vart mån om att vi ska kunna debattera, känna starkt inför olika saker och en diskussion hos oss har alltid vart att alla tar olika ståndpunkter kring ett presenterat ämne. Även om vi inte råkar ha den ståndpunkten personligen.

(Jag har försvarat nazism, kärnfamiljen och liberalismen bland annat)

För att vara en trio med bara en person som gått ut gymnasiet så är vi fruktansvärt akademiska egentligen. Intelligens premieras in i det absurda runt vårt bord.

(sidenote: min lillebrors kompisar, liksom mina, brukade alltid gilla att komma hem till min familj och äta middag - även om käket var lite sisådär (min morsa jobbade enormt mycket när jag var liten och som ensamstående morsa var det mer relevant att vi fick i oss mat än att det var nåt speciellt fint vi åt. Jag är fortfarande enormt förtjust i McDonalds ostburgare). Det faktum att min morsa krävde av dom att dom skulle kunna diskutera, debattera och försvara sina ståndpunkter som vuxna imponerade tydligen på våra kompisar som i 13-årsåldern inte var så vana med det)

Skitsamma, jul är relevant för oss. Så vi åkte till gran canaria - jag och min lillebror. Det precis som du kan tänka dig: sandstrand, underliga restuaranger och en massa aspackade tyska tonåringar överallt. Morsan bodde på Playa de Ingles vilket ligger i närheten av Centro Commercial Kasbah vilket i svensk folkmun refereras till som "Aphålet".

Julen var egentligen inte det relevanta i den här nu rätt långdragna introduktionen till vda jag ville säga utan att vi senare gick på vad som anses vara det lite trashiga homomecka't i Atlanten vilket är Centro Commercial Jumbo. En enorm yta fylld med diverse gaybarer, en annan och annan plats för lesbiska (varför inte mer är frågan?) och dragshower överallt. När jag och min brorsa gick runt där såg vi den fantastiska baren Das Behrenhöle. Ett tillhåll enkom för medelåldersmän i tajta jeans, läderväst, mustach och pilotbrillor som alla drack en schysst draft och tittade bestämt ut i folkhavet. Jag menar vadfaen Das Behrenhöle?

Överallt här var homosexualiteten det genomgående temat. Dragqueens stormade runt och delade ut flyers, äldre spanska män i rosa skjortor stötte ohämmat och viltsint på unga killar som hade flickvännen på ena armen och en bjuddrink på andra. Läderbögar, fjollor, transor, smala, deffade, tjocka, ensamma och i grupp. Bögar överallt. Det enda som saknades var lesbiska (men det är en annan historia)

För mni del var det ömsom lite skrämmande (att dricka öl med min lillebror och morsa på en gaybar var lite nytt, men inte helt då när jag var 12 så drack v läsk på en gaybar i Amsterdam tillsammans) - ömsom helt jävla enormt ballt. Det var en manifestation av sin sexualitet i den formen att den inte räknades. Du kunde vara en enormt heterosnubbe när du klev in men din sexualitet räknades inte när du väl var över tröskeln till det här enorma torget. Flera kvinnor raggade på vad som var (om min kassa gaydar inte var helt utslagen) bögar utan att det vra det minsta pinsamt eller udda. Det var avperverteringen av det sexuella och sexualiteternas irrelevans som imponerade på mig så otroligt.

Jag läste nu, två år senare om hur gaypride i Sverige förbjudit AFA från att delta. AFA är uttalat antihomofobiska och har flera år agerat försvar åt Pride. Problemet är att Pridearrangörerna inte insett detta, inte hajjat mängder organiserade nazister som stoppats vid grindarna innan dom kan göra skada på Pridedeltagarna. Inte hajjat mängden slitjobb som den här gruppen gjort för Pride, ett arbetet som snuten är inkapabel att utföra (mest eftersom dom inte ser skillnad på en nazist och vem som helst men också för att dom inte får). Så, förra året så vill AFA gå med i tåget då flera av medlemmarna faktiskt är del av HBTQ-gänget och dom som inte är det är klart stöttande till alla delar i den bokstavskombinationen. Där tog det slut.

CUF vägrade inklusive några sponsorer eftersom dom anser att AFA är en grupp som med våld försöker påverka samhället. Istället blir det ett år där uniformerade poliser tillåts gå i tåget. Politiska ungdomsgrupper ses smöra inför schlagerfjollerna och trucker-flatorna och diverse intressegrupper och företag ges absolut utrymme inför den glamorösa massan.

AFA'it under Stockholm Pride

Varför ges dom här grupperna rätten att definiera vem och vilka som har rätten att definiera sitt stöd för Pride? Jag är kanske inte den mest fanatiska pride-pepparen men jag hajjar och är med på idén: se oss, du är inte ensam, vi har rätten att vara här.
Tydigen inte om man samtidigt är politiskt organiserad utanför riksdagsgrupperna.

Jag är dock itne förtjust i anti-pridegrupperna heller - dom som ska hålla ett alternativt pride som nån politiskt manifesartion mot vad dom anser är en alldeles för glättig tillställning. Att ta ett ämne, dränera all form av lust och glädje ur det känns som fel väg att gå. Jag ser inte hur Fassbindereskt allvar ska skapa uppmärksahet kring HBTQ-grejer...

Men sett rent politiskt är vanliga Pride en satans skam.
För det första är polisen en statligt understödd milis satt för att med våld hålla samhället i ett status quo. Den är stödd av alla regeringspartier som då indirekt propagerar för våld som den yttersta markören för deras makt. Att svamla om ickevåld bara för att det inte är man själv som får händerna blodiga blir snabbt lite falskt. Vi har en militär vars uppdrag det är att skydda rikets säkerhet (en politisk term eftersom riket är staten/nationen och dom som är mot stat och nation då är ett hot mot riket), beväpnad med stridsflyg, tanks och höghastighetsvapen. Vad är ett gäng människor utrustade med sprayflaskor och banderoller mot det? Vem vill du helst ska vara ett hot mot dig, en milis med skjutvapen eller ett demotåg med banderoller?

När riksdagspartier säger sig vara emot alla former av politiskt våld ignorerar om det faktum att den stat dom representerar är i förlängningen bara ett våldsmonopol och en militär försvarsenhet mot alla hot mot den politiska staten. Att sedan försöka försvara sig med fria val är lite som att hävda att Eurovision Songcontest alltid vaskar fram alla europeers favoritmusiker eftersom alla ges rätten att rösta. Att alternativen och röstformens begränsning skulle spela in verkar alltid gå dessa människor förbi.

För det andra är det fantastiskt historielöst att se revolutionära grupper som nåt som ska exkluderas om man ser till sexualpolitikens historia i Sverige. Eliese Ottesen Jensen var inte bara den som grundade RFSU vars huvudämnen var rätten till en egen sexualitet och rätten till abort för kvinnor. Hon var inte bara den som drog upp konceptet sexualpolitik på den allmäna arenan. Hon var inte bara den som kastades i fängelse för att hon informerade om pessarer och kondomer. Hon var inte bara den som aktivt slogs för homosexualitetens avkriminalisering.

Hon var också en bombkastande revolutionär, en aktiv medlem i Syndikalisterna.

AFA som grundades under tidigt 90-tal hade som mål inte bara antifascism, antirasism och antisexism utan också antihomofobi och har vart aktiv kring det ämnet sen dess. Under AIDS-hysterins klimax, där för många homosexualitet var lika med "sjuk", "vidrig" och "perverterad" så slogs folk för sina och våra rättigheter.

Vart i hela satans helvete var Centern? Vart var Moderata Ungdomsförbundet? Vart var KDU? Vågar dom titta in i sin politiska historia eller ska dom blint dömma ut vänstern på Frank "sutta kuk" Baudes homofoba uttalanden under 70-talet? För vart var ni när dom skulle avkriminalisera homosexualitet? Vart var ni vänsterradikala ockuperade socialstyrelsens kontor? Vart var ni när snuten arresterade bögar och flator och dom som protesterade ofta dömdes ut som kvasikriminella revolutionärer?


OCH VART ÄR NI NU NÄR NI SAMARBETAR MED ETT FÖRBUND SOM JÄMFÖR GIFTASLYSTNA BÖGAR MED PEDOFILER, LESBISKA PAR MED DJURSEX, SAMKÖNADE FÖRHÅLLANDE MED INCESTUÖSA??? VART ÄR NI NU: MODERATER, FOLKPARTISTER, CENTERPARTISTER?


Jag kan berätta var. Ni står brevid i det tysta, skräckslagna inför alternativet att försöka ändra på samhället eller att verka radikala. Finsalongerna står tysta eftersom er interna allians är mer relevant än den homofoba galla era tunnbadarkompisar kräks ur sig.
Men gud nåde den som försöker ändra samhället utanför riksdagen. Gud nåde den som inser att han eller hon måste försvara sig med alla tillbuds stående medel. Gud nåde den som inte spyr ur sig samma politiska sörja som er.

Och Pride - det som skulle handla om alla sexualiteters lika rättigheter - hänger på. För man vill ju inte stöta sig med företagen som enbart har ett reklamintresse i ens verksamhet. man vill ju itne stöta sig med regeringspartier som agerar skyddstrupper åt sina homofoba vänner. Man vill ju inte belysa deras tidigare handlingar inom ämnet. Man vill ju inte stícka ut.

Pride är och förblir en tandlös politiserad tillställning och om jag nånsin går dit så kommer jag ta med mig mina revolutionära banderoller för att påvisa det ursprung jag och mina kamrater kommer ifrån. Och jag kommer åka ut lika kvickt för det är bara statens politik som accepteras, det är bara företagens budskap som premieras och alla som inte delar åsikten att en stat som med våld förtrycker sina undersåtar bör skuffas undan.

(och alla ni meningslösa fjollor som hävdar er frihet: testa att säga eller agera utanför vad som accepteras elelr som hyllar det vi har och ni kommer få se vad som händer. Friheten att säga vad man vill så länge man int säger nåt staten inte håller med.)