Jag hatar grisar

Jag grät inte när Hitlers trupper sköts ner - ska jag gråta nu?

Themesong: "(I hate a) Man in a Uniform" - Randy

... alltså inte dom där vanliga grisarna. Dom är rätt skoj djur som mest knotar runt, vissa av dom är rätt charmiga och sen smakar dom gott också - whats not to love?

Mitt problem ligger med snutarna. Jag har en stående pryl jag gillar att säga: "Sverige har för ont om poliser, problemet är att det är så mycket snutjävlar". Det finns nåt vidrigt med en snut.

För det första är det det faktum att en beväpnad paramilitär styrka bevakar våra gator med rätt att använda den nivå av våld dom kan vittna bort i rättegång mot vem dom vill.
För det andra är det deras indrillade kårmentalitet, deras hyllning av sammanhållningen sinsemellan som ska överstiga allt annat i relevans som får en att undra om deras fasces-symboler som ligger halvdolda bakom den färgglada skölden ä mer en verklig tanke än bara en ren slump. Deras kopplingar till fascismen känns ju inte helt avog och deras sätt att dölja sig från såna anklagelser och andra kring deras övergrepp mot människor kan ju också kopplas ihop med den käcka skölden med kronorna.
Och det binder till det tredje: deras förmåga att verka så fina och bra. Så vettiga och duktiga, rekorderliga människor som inte vill nån nån ont. Lite Kling och Klang möter Mumindalen.

Sen möter man dom i verkligheten.

Att se en snubbe gå för nära dom i en lugn situation och sen misshandlas. Att se dom visitera småtjejer genom att ta dom i skrevet. Att se dom känga ner en tonårsgrabb för att han är "uppstudsig". Att se dom gripa nån som ställer dom frågor. Eller när dom spöar upp folk som dom gripit och sedan göra allt i sin mänskliga makt att förnedra dom. Att se dom kalla en stormning med hundar, batonger och pepparspray med extra spö mot en stillastående blockad för "dialog". När dom tar till knep som sömnlöshet, runtförflyttning, svältande och förneka vatten och toalettpauser tills dom får ett bekännande från minderåriga. (allt ovan är verkliga exempel och inte så ovanliga som nån kanske tror - fråga Salems statsborgarråd för tre år sedan vad som fick honom att skrika "nej nej detta händer inte i Sverige!")

Tortyr, misshandel, rena mordförsök, sexuella trakasserier, förnedring och en brutalitet som jag aldrig mött bland ... bland ens nazister när jag tänker på det. Det är det man ser sekunden dom inte kan fösa en ur vägen. Sekunden man inte lyder dom blint (jag skämtar inte - ett medborgarvittne jag träffade en gång fick sig en omgång för att hon skulle göra sin lagstadgade plikt - dom såg den som ett hot)

Det värsta är sättet dom döljer det på. Sättet man får som svar att "nej det har inte hänt, så gör man inte i Sverige" från polishuset. Sättet åklagarmyndigheten släpper alla fall dom kan som involverar polisens grymhet mot offer som kan klassas som "buset", "rödingar" eller vad faen som helst som inte passar in i spöknippet.

Sättet dom nu börjar dokumentera politiska aktivisters DNA.

Det finns bra poliser, det är jag säker på. Men tills jag ser en varg börja steppdansa kommer jag inte erbjuda den en del i en all-farmdjur uppsättning av Chicago. Varför ska jag riskera misshandel, mord, förnedring, tortyr för framtvingandet av bevis eller vad faen dom än känner för bara för att visa dom... vad, respekt för att dom vill klä sig likadant och vara del av en kaderstyrka kompletta as?

Kan man äta snutar? I så fall hade dom ju haft nåt förlåtande drag?

Under Tiden

... just nu sitter jag av min tid på jobbet och väntar på att få klocka ut och gå hem. Gör lite ströjobb och försöker undvika jobbigare saker (nej jag är inte en av dom där "bra arbetarna" som säljer sig själva billigt eller som njuter av sin underkastelse - vad ska jag säga, min morsa rökte när hon var gravid med mig, det är väl det som spökar)...

Jag sitter också i tankarna på nåt längre i serieform att göra. En kort berättelse om en medelålders homosexuell man som spenderar sina sista år och pengar på Gran Canaria och hur han långsamt men säkert avvecklar sitt eget liv och försöker hitta mening i dom där sista åren.
(pretentiöst? Ok fine det är väl lite det - men det är baserat på en verklig historia, som om det skulle ursäkta nåt och det känns som nåt som jag själv skulle vilja läsa jag har en idé om hur det ska se ut men jag år se hur faen det ska gå vägen)

Bortom det har jag en till deadline på en serie att hinna ikapp - får se om det går vägen.

Den här texten har tatt mig fyra minuter att skriva och därför har jag nyss dödat fyra minuter av mitt liv på grund av mitt sketna jobb, som jag har på grund av rådande samhällssystem osv osv osv [insert random marxism here]

En sån enorm besvikelse!

Den sanna julglädjen ligger i att veta att Julen åtminstonde är bättre än påsken!


... mitt jobb har inte brunnit ner, trots alla mina önskningar. Om den där jäveln till fetlagd, giktdrabbad, pedofiljovialisk tomte dyker upp här ska jag släppa en helpall på aset.

Jag spelade Mirrors Edge (Buy Swedish!) igår, vilket var grymt kul och frustrerande - var hemma hos en polare och tittade när han och två andra spelade Guitar Hero (vilket i min smak är lite som att sitta och titta på när folk försöker lösa korsord så fort som möjligt - ett bra TV spel ska ha åskådarkvalitet enligt mig) - sen middag med pojkvännen framför Alien vs Predator 2 (en bra film ska ha små barn som dödas av facehuggers enligt mig - åskådarkvalitet som sagt) - efter det springa på väggar och ducka kulor.

Nu ska jag fortsätta jobba innan min chef upptäcker vad jag sysslar med.

"Your as sweet as Pastrami *bingelibingeli-beep* I love my mommy"

Comrade Greeting Card från Futurama

Theme"song":"I wuv my mommy" (Comrade greeting card)

Kalla mig gärna lite av en mamas-boy om du måste (vem du nu är), men jag inser rätt snabbt vad mycket man tycker om henne (min morsa alltså, inte din, vem du nu som sagt är). Efter farsans monumentala misslyckande med föräldraskap och familj - även om gudarna ska veta att han var den sortens alkis som faktiskt var rätt bra - så är det rätt betryggande med min rätt matriarkalt kraftfulla morsa.

Men, jag har märkt - och det kanske är nåt som händer med åldern - att hon inte är lika vital som förut. Du vet, hon är lite glömsk, hon är inte lika räpig och kaxig (detta är kvinnan som räddade min farsa från tre förbannade brittiska soldater genom att gå igenom och mucka gräl med dom) och hon är inte lika fysiskt stark. Fine jag och min äldsta lillebror är båda 190 cm plus och det är nog rätt tungt att mäta sig där - men fortfarande. Hon är väl min väg till feminismen på sätt och vis. Den som säger att man aldrig ska räkna bort nån för att personen råkar vara kvinna.

(hon var den som klämde ur sig orden att hon aldrig ville studera kampsport eftersom "en spark i pungen är en spark i pungen oberoende vad den kallas på kinesiska")

Det är det som suger att bo i en annan stad - jag vill liksom kunna hänga med henne lite mer. Bli trött på henne, bli irriterad, istället för som nu: återvända lite då och då bara för att se att hon har blivit ett år äldre och lite tröttare.

Kanske detta är en typisk "son-grej" eller en typisk "bögpryl", vem vet? Men vad faen kommer man göra när kvinnan en dag dör? Jag vet inte... seriöst, bara tanken gör mig illamående.

Med det här inlägget markerar jag slutet på min julsemester hemma i Stockholm - nu ska jag hem till min rara pojkvän (vilket jag grymt ser fram emot) och till jobbet (vilket jag vill ska ha, genom ett av årstiden många mirakel, ha misstagits för Gävlebocken och brännts ner).

Underkastelsens Ideologi

Han vill att du skriver under hans protestlista tydligen

Themesong: Pie in the sky

Ibland börjar man misstänka att en stor del av den socialistiska vänstern, vänsteristerna och den socialliberala klicken står uppsatta på SÄPO's lönekonto. Ju mer man läser deras texter desto mer drabbas man av känlsan av att dessa människor inget hellre vill än att bli betraktade som offer och dra med sig sin egen klass i fallet ner i gyttjan. Man riktigt vältrar sig i sin misär, utsatthet, alienation eller kuvade status.

Kristendomen (för det här är ännu en text om likheter och skillnader gemensamt för- och mellan kristendomen och socialismen) har ju samma pikanta detalj gömt i dom skriftlärdas mummel. Egentligen har alla tre abrahimitiska religioner samma underliga drag, även om det är med olika vinklar. När man först påpekar att vår värld, den materiella, är den sekunda och att dom som lider, är svaga eller kuvade i den här sekunda världen kommer gå först i den andra, den primära, den andliga, basunerar man ut just underkastelsens, svagheten och tystnadens lov. Håll käften och lid så du kan festa loss senare. Kristendomen verkar ha haft rätt klipska PR-killar i botten, när man nådde en fattig by eller stad gick vissa till dom fattiga och påpekade deras arverätt till himmelriket och när man stötte på dom rika gav man dom avlatsbrev eller gudomlig rätt att regera till kungarna.
Den judiska grenen påpekar en mer genetisk variant därav. Det heliga folket skla genomlida en massa jävla skit om och om igen - men får rätt i slutet. Underdogen vinner och alla andra får bajs. Islam kastar in samma brasklapp i det att dom som underkastar sig, dom som lider och dom som gör det otacksamma (och överraskande impopulära bland toppskiktet) "Guds Arbete" får sin rätteliga belöning när dom dör.

Tro faen att religionen blir poppis. Allt du behöver göra som fattig, svältande eller förslavad är att dö vid nån punkt - vad skulle kunna komma sig mer naturligt? Varför göra nåt nu, när allt man behöver är lite tid på sig så man kan dö i sin sviniga misär?
Just den här tanken att man genom att inte bli eller vara bättre än det man beskrivs som eller slår sig fri från den status man hålls i belönas i livet efter, när ingen annan ser, när man egentligen inte kan påverka något, verkar vara det underliggande temat i rätt många religioner - sekulära som ortodoxa.

Temat återfinner sig snabbt inom vänstern. Man hyllar misslyckanden, underkastelse och idioti. Man premierar det framför klarsynthet, uppkäftighet och intelligens. Från vurmandet för utsatta, kuvade och nerslagna folk (Tibet, Nån Indiangrupp, Pacifistiska Munkar, Svältande utsatta människor) och blir formligen livrädd när dessa slår tillbaka med en aggression som egentligen borde vara helt väntad, mot dom som attackerat, kuvat eller hållt dom i svält. I panik frånsäger man sig allt ansvar eller slår in på en apolagetisk bana där man försöker justifiera, genom just arbahemitiska linjer, dom underkuvades uppror. Man försöker fösa in det i samma berättarmall som Star Wars filmerna, Bibeln och Catcher in the Rye. Den underkuvades uppror ska göras rättfärdigt men när verkligheten tydligen inte vill kopiera dikten får man panik och tar snabbt avstånd.
Dom som lyckats med detta är dom religiösa. Deras (liksom våran genom just populärkulturen och religionen) världsbild av dualiteter - där det bara finns ett gott och ett ont - justifierar vilken form av grymhet som helst, så länge dom upproriska hänger sig åt just den form av dogmatisk prinicip som hyllas av kyrkan och Guden i vars namn dom gör uppror. Tro faen att dom blir populära i flyktingläger och fattigkvarter - man utlevar ett evigt liv om man underkastar sig och justifierar vreden om man inte underkastar sig nu. Ett uppror och sen en släng av underkastelse och du är helgarderad.

Man får väl vara glad över att vi saknar i stort den dualiteten - det onda och goda. Även om den också återfinns inom den rätt murriga vänsteristiska "debatten" (detta är ingen hyllning till liberalernas "fria debatt" (ie Säg bara det vi i grund kan hålla med om) utan snarare ett konstaterande att man inom vänsteristiska som högeristiska led inte gärna pratar i klarspråk internt allt ska höljas i nån form ideoligiserat skimmer)

Problemet vi har är just fascinationen för dom utslagna i deras roll som just utslagna. Vi romantiserar kring en arbetarklassmyt som bygger på vår egen misär och eländighet istället för att hylla det faktum att vi håller världen i våra händer. Vi drömmer om slaveri istället för slavarnas uppror och makttagande. Hemliga ordnar istället för en ny världsordning. Vi pratar oss varma för övertagna fabriker men viskar tyst om övertagna samhällen.

Nämn den ryska revolutionen i ett öppet samtal och plötsligt tar alla avstånd från mordet på Tsaren. Varför då? Vi har killen som piskade ihjäl byar, skötte massavrättningar och vars ätt var ökänd för slaveriet av ett helt folk i mått som får Pol Pot att framstå som en charmant ung man med hägrande drömmar - men tydligen ska vi ta avstånd från att karln dog med sin familj. Däremot så hyllar man gärna misslyckade attentat har jag märkt - att Hitler kanske tillfångatogs och torterades till döds är inte alls lika poppis som ämne som att man försökte spränga karln men misslyckades.

Känns som om jag virrat iväg lite - jag ska hem till Göteborg om ett par timmar och borde väl runda av. Slutklämmen är väl att vi borde hylla vår styrka istället för andras svaghet. Intelligens framför idioti. Kreativitet framför Enkelspåriga tankar och Seger framför hedersvärd förlust.

Karl-Bertil, Blondinbella och AFA

AFA gör ännu en räd

Themesong: Mina Herrar som Räknar Profiten (Dan Berglund)

Än en gång uppmärksammar pojkvännen mig på nåt som händer i mediasverige (blivande bibliotekarier kanske gör sånt här instinktivt?). I detta fall blondinbellas (<--- varning länk till överklassblogg!) text kring Karl-Bertil. Jag kan bara anta att hon tänkte gå i klinch med Åsa, se nedan, och hennes text kring Karl-Bertil. Blondinbella som politisk debattör är ingen vacker syn men den målar en jävligt tydlig bild över den Svenska Överklassens åsikter och tankar kring ämnen som "klasskamp", "välgörenhet" och "egendom".

Hon är helt i det klara att Karl-Bertils handlingar är ett hot mot henne när hon fördömmer honom som tjuv och brottsling och att budskapet är allt förutom så där lite småmysigt kristet. Inte välgörenheten alltså. Man får gärna ge av sina egna pengar enligt henne, något Karl-Bertil borde gjort och sen gett bort. Välgörenheten är ju borgerlighetens trumfkort över alla: möjligheten att med lite helig min få ge "nåt fint" till dom mindre bemedlade (idioterna, enligt hennes gelikars åsikt. Vilket, har jag märkt, dom aldrig vågar säga direkt till ansiktet på en).

Hennes problem ligger i stölden, brytandet av lagarna, rekupererandet av egendom som rätteligen tillhör oss allihop. Karl-Bertil är en tjuv och en brottsling och ska ses som en sådan. Inte som protagonisten i en liten fin julskröna utan en härdad brottsling som genom stölden av en tändstickstavla visandes Bodens fästning förgör vad som skulle kunna ha varit en vänlig gest.

"... det var ju MIN tallrik!!!" Tykos ord i sagan ekar tillbaka uppifrån genom Blondinbella. Det är skitsamma om hennes bord dignar över - här ska inte komma nån och ta sig ton utan man ska stå snällt med mössan i hand och vänta på lite gåvor.

Från detta kan man dra slutsattsen att:
1) Välgörenheten är en för borgerligheten nödvändig handling i att den cementerar deras position. Att niga och bocka när dom ger oss vårt dagliga bröd är att förkunna deras roll över oss. Våra handlingar, när vi ska visa solidaritet med andra, ska vara stärkande, självorganiserande och utan kontroll eller bestämmande vad som händer med produkten. Ju mer vi lägger oss i det vi hjälpt till att skapa för andra, desto mer närmar vi oss välgörenhet och kastrerar dom vi vill hjälpa.
2) En handling som inte är inkluderande är ofta också en form av välgörenhet. Det är ingen poäng med att stjäla arton tusen kilo mat om man sen ger bort den med en rosett. Visst behövs den, behövs den. Men det finns fler fördelar om man istället låter dom som ska ha det vara med och ta det.
3) Det är i stölden som vi kan vinna något. Lagarna är för Blondinbella den grundläggande detaljen i sagan. Karl-Bertil bryter mot dom och i det gör han sig till nåt dåligt och felaktigt istället för något positivt och fint. Att bryta mot lagarna är inget självändamål men man kan se dom som skiljelinjen mellan en radikal politik och en reform sådan (utan att lägga värde, negativt eller positivt på någon av dom jämte den andra). När folk som Blondinbella börjar tjomma om AFA, brottslingar och annat är det ett tecken på att man är på god väg.
4) Blondinbella borde vara grundkurs för kommunister.
5) Det viktiga är att inte sluta där utan fortsätta tills vänsterliberalerna också börjar gnälla.

Julrapport och jag älskar Åsa Lindeborg

Min Nya Favorit!

Themesong: Början på Karl-Bertil

Egentligen rätt få saker att berätta på det personliga planet. Har hängt med min lillasyster lite då och då. Ätit mat med morsa och hennes gubbe och ska träffa min barndomskompis imorrn över en öl eller kaffe.

Pojkvännen gjorde mig uppmärksam på den här tjusiga kolumnen i Aftonbladet som talar rätt mycket om det jag snackade om i ett tidigare inlägg. Dom enorma skillnaderna mellan kristendom och socialism (eller som i det fallet kommunism, jag ville undvika att vara specifik).

"Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är aktuellare än på länge. En gång var välgörenhet ett ord som klingade nedsättande, men nu låter det fint i takt med att klassklyftorna växer. De som har det gott ställt vill inte betala skatt, men de skänker gärna en slant. Så urholkas demokratin successivt; den generella välfärden, beslutad av folkvalda politiker som vi kan ställa till svars, ersätts av en godtycklig välvilja hos en elit som förväntar sig beundran för en givmildhet – som de vill ska vara avdragsgill."

Åsa Linderborg träffar helt rätt när hon pratar om det lite skrämmande och obehagliga i Tage Danielssons fina julskröna om Karl-Bertil Jönsson. Hur lätt är det inte att missta välgörenhet för solidaritet? Tomma gester för rättvisa?

Den gode vännen och barndomskamraten jag ska träffa imorrn är en renodlad socialdemokrat. Hans favorituttryck är "alla vinner, alla får en bulle" vilket då refererar till hans arbete som dagisfröken (även om han är gift och borde få dra till med "dagisfru"). Han är enormt pro att alla, högpresterande som lågpresterande, ska få ta del av kakan. Jag undrar hur han ställer sig till Karl-Bertil? Han mumlade ju alltid om "Robin Hood samhälle", undrar om hans analys gått längre nu när vi båda är runt trettio och med begynnande ölmage och sackande påsar under ögonen?

Hur känner man själv? Jag kollade ju på det igår och visst, man kan känna sig lite jomsig som tittar på vad som egentligen är en hyllning till överklassens tillfälliga iver att få känna sig lite fina så där. Samtidigt är det en vacker berättelse och kvar är ändå apolageternas eviga travlande om "bättre nåt än ingenting". Vad faen ska man säga? Hur långt är det inte till en gemensam resning

"Om Karl-Bertil Jonsson verkligen menade allvar med sin dröm att efterlikna Robin Hood skulle han i stället för att tjuva paket, ta nyckeln till pappas varuhus och öppna dörrarna på vid gavel: Ta vad ni behöver!"

Det är väl i detta som den moralistiska vänstern, den fina vänstern, den vakcra ickekonfrontativa vänstern, börjar snegla mot klockan och undra om "det inte är en morgondag imorrn också" och "borde man inte börja tänka på refrängen"?
.... och därför är det där vi bör sparka in. Egentligen är det så vi bör tänka. Istället för att se oss som en fortsättning på den liberala högerpolitiken bör vi utgå från, och i viss mån ställa oss i motsatts till den liberala vänsterpolitiken när den gång på gång bevisar sig inkapabel att göra så mycket mer än vara en lam ursäkt för en välgörenhetsmiddag. Högerpolitiken borde inte ens vara en sak vi skulle ta upp.

Jag undrar om det finns ett sätt som vi kan utnyttja detta?

Anywhoo - jag ska till sängs efter min nu 80:de Gin och Tonic den här julen. För nån som nästan aldrig dricker så är det rätt tungt för mig och min lever verkar begära eldupphör...

Ohyrlig Jul till alla

Sitter i Bromma med min morsa och hennes karl och ska fira jul. Kalle Anka dundrar ohört i bakgrunden och en julgran med en "vacker personlighet" (á 21 spänn) står i vardagsrummet och glittrar bäst fan den förmår.

Det snöar och mat tillagas - det enda som saknas är pojkvännen som är med sin morsa och firar hemma i Göteborg.

Hade tankar att skriva nåt om dom fundamentala skillnaderna mellan kristendomen och socialismen och dess likheter och vad vi kan lära från dom kristna och vad man för allt i världen ska undvika (deras vurm för underkastelse som också återkommer inom västerländsk socialism)

Anywhooo God Jul allihop med en tanke på dom som inte har någon att vara med.

Autonoma enligt SvD

Who am I?!

Themesong: Die for your Government (Anti Flag)

SvD's kvalitetsredaktör, Lars Ryding, har satt sig för att, efter alla bråk i Rosengård definiera "Autonoma". Han fastslår att det är en löslig beteckning av utomparlamentariker "långt ut på vänsterkanten", att dom finns i många länder och att dom anser sig stå utanför "förtryckssamhället". Han glider vidare med att dom kan vara syndikalister, marxister och AFA-medlemmar.

Vad kan vara mer fel? För det första bör jag nämna att jag väl är partiskt eftersom jag tillhör den utomparlamentariska vänstern, även om ordet du jour är "extraparlamentarisk" har jag märkt. För det andra bör jag påpeka att jag självklart inte kan prata för hela gruppen folk som media gärna vill kalla "dom autonoma" (ett begrepp som smakar lika mycket nittiotal som 2unlimited numera), bara mig själv och jag kan bara anta vad dom "autonoma" jag träffat i flera länder under flera år anser om vad dom gör och varför. Jag kan egentligen bara tala för mig själv.

Det viktigaste felet är att Ryding målar med en enormt bred pensel. Dom grupper han refererar till innehåller, i två av tre fall, enormt mycket fler människor än den "stenkastarvänster" han slafsar till med (mer om det senare). Även AFA har en grupp människor som även när det begav sig (1998) skulle rysa av att kalla sig "autonoma". Inom SAC (syndikalisterna) befinner det sig en större grupp människor av en enorm mängd schatteringar av samhällslivet. Jag kan dra en lista med folk jag träffat, men för att spara tid och inte hänga ut nån som i samma veva skulle utmålas som stenkastarvänster av Ryding (som människorättskämpar från Iran, eller feminister som slagits mot kvinnlig omskärelse) så får man nöja sig med ett "då vet inte vad du talar om". Marxister finns det gott om, herregud Boris Benulic kallar sig marxist och med tanke på hans samarbete med Timbro vet jag inte hur han skulle ställa sig till att bli sammankopplad med AFA.
Självklart säger inte Ryding att det ena per automation är det samma som det andra. Men med samma mått mätt kan man dra till med ordliga lustigheter som "folk som stödjer militärjuntor och massavrättning av fackligt aktiva kan vara medlemmar av Timbro, Kulturskribenter på DN, Moderater och Kungavänner".

Uttrycket bär lika mycket sanning som hans beskrivning av Stenkastarvänstern.

Ett desto mer markant fel enligt mig är tanken att man står utanför ett "förtryckssamhälle" (att be om definition av det uttrycket kanske är för mycket att begära av en kvalitetsredaktör, men herregud vad det hade vart spännande att höra). Det finns en stor andel orsaker varför man gör som man gör eller varför man ens går till en demonstration (stenkastarvänstern är mer vanlig, om osynlig, i vanliga demonstrationer än när dom har en röjarhuva över ansiktet och gatsten i näven) men en av dom grundläggande är att man just tillhör ett samhälle (förtryckande eller inte). Grundbulten är ändå att nån, ofta ovanför en, kommer hörsamma vad det är man vill säga. Man hoppas att den personen tänker lyssna till vad det är man hojtar om och i det ser man sig som just en del i ett samhälle, inte en utanför liggande aktör som bara utför isolerade handlingar. Egentligen är det ett tecken på stor tilltro, även till svurna fiender (som den borgerliga regeringen) att dom inte kommer ignorera en. Man lägger rätt stort hopp i att dom, enligt sin egen moraliska ståndpunkt, "vill väl".
Även dom mest våldsamma kravaller bär det här spåret. Man ser sig som förorättad eller illa behandlad och reagerar på det och i den reaktionen gör man sig själv till desto mer av en samhällsmedborgare. Självklart finns det dom som helt enkelt är kravallkåta (ett uttryck som är så beskrivande att det spritts utanför Sverige som låneord) men även i det så har man en orsak bortom det, kanske en justifiering av ens handlingar men det är också en inkluderande handling.

Sett till debatterna inom den "autonoma" vänstern, diskussionerna kring teori och praktik och vad det är man egentligen är så är självinkluderingen i samhället en grundbult. Det finns nog en stor del tonåringar som kastat sig in i förhoppningen att uttryck som "jävla skitsamhälle, vi bränner allt" ska få nån form av uppmärksamhet eller positivt bemötande och mötts av utskällningar och åthutningar. Utan ens position som samhällsmedborgare, som delaktig och med möjligheten att påverka blir hela ens politik poänglös. Det självpåtagna utanförskapet hånas (enligt mig rätteligen) som hippiefasoner eller identitetspolitik. Att bosätta sig i en ockuperad lappkåta, leve förtrycksfritt och odla biodynamiska morötter är så långt ifrån den moderna vänsterns (extra/utom och med eller utan stenar) debatt som man kan komma. Bör tilläggas att vissa från Stockholms klart finare kretsar och familjer gjorde ett numera enormt hånat inhopp i den autonoma vänstern för att där hitta sitt inneboende utanförskap.

För att avrunda en rätt lång text: Vad *vi* är, har jag märkt efter flera år, kan som sämst beskrivas som en samling romantiker eller spänningsökare men vanligen så vill jag säga "rätt jävla normala" när det kommer till kritan. Dagispersonal, sjukvårdare, lagerarbetare, journalister, jurister, byggarbetare, biblotikarier, arbetslösa, hemlösa och studenter. Hela gänget finns representerade och från (vilket kan överraska) alla ålderskategorier och från (vilket kanske inte överraskar) alla samhällsklasser från den liberala sociologin. Målet är oftare att man är en del av något istället för att man är bortom något.
I det ingen justifiering av det vi gör - jag vill inte hävda mig ha rätt eftersom det är en helt annan diskussion - eller att vi representerar ett "folkligt uppror" (det är långt från sanningen). Jag tänker inte säga att vi representerar arbetarklassen, med tanke på att flera inte kommer därifrån (låt oss vara jävligt ärliga här - det finns rätt många tonåringar som hoppar in och sen ut som kommer från rätt höga familjer). Men att vi skulle vara, eller se oss själva som något utanför samhället är i brist på annat, mer ett tecken på att man inte frågat nån utan bara antagit.

Jag skulle också önska att Lars Ryding, eller nån annan på SvD's stab, vid nån punkt tog sig tiden att umgås med dom som dom vill beskriva.

(Brasklapp: Vad vi är eller inte är, är inte så enkelt som det kan te sig eftersom vi är en rätt stor grupp som kan kallas "autonoma". Vad vi inte är enkla att beskriva. Vi är "komplexa" ;-))

Jag är på min femtionde Gin och Tonic

Nu ere jul här i vårt hus

Themesong: Gin 'n Juice (Snoop)

... jag skämtar inte. Under dom senaste två dagarna har jag hävt i mig Gin och Tonic som om jag var en Brittisk kolonialist i Indien. Jag dricker så gott som aldrig, förutom runt julhelgen, då detta enkla nöje är min familjs grundläggande sociala kitt. Inget enar som när alla är så där lite milt efterblivna som man blir efter ett par drinkar. Egentligen är jag grymt förvånad över att jag inte ligger medvetslös på hallgolvet eftersom jag resten av året dricker ungefär en öl i veckan, och det om jag skulle bli bjuden eller sitta med folk som dricker nånstans. I övrigt är det ett nykterhetsläger i Jönköping för min del. Förutom den stilla natt då.

Utöver det så ska jag hänga med min plastlillasyster Jhanätt (stavningen är korrekt enligt alla utom henne) idag och spela alfapet av nån outgrundlig anledning. Vad får en ung kvinna, med tatuering, joy de vivre och ett aktivt socialt liv att gå och köpa alfapet med orden "jag har ju aldrig spelat det"? Eftersom jag och pojkvännen inte vill framstå som idioter så har vi i smyg tränat igårkväll. Allt gick bra - jag ska inte tråka ut eventuella läsare med poäng och drag men jag kan säga att för min del gick det finfint fram tills min morsa kom hem och med henne sent sjuttio-, tidigt åttiotals fascination och aktiva utövande av spelet. Hon mördade oss.

Jag bör dock tillägga att mitt svenska ordförråd utvecklats en hel del. Även om det mest är ett ordförråd bestående av konstiga arkaiska uttryck ("fluster" till exempel vilket är en del i en bikupa), underliga enstaviga uttryck som man inte visste räknades som ord ("hi" som i "hihi" är enligt Horace och gänget ett verkligt ord, glöm aldrig det) och ord som borde finnas även om dom inte gör det ("bysöt", "gamutt" och "rumpbrunstig").

Att ha tre stycken småfulla människor sitta runt ett bord och ivrigt försöka hitta på ord som inkluderar bokstäverna och/eller består i helhet av "ZKLIPFO" är fantastiskt spännande.

Högerman inlåst igen...

(Tack Mattias J, inte min Mattias utan en annan)

Mattias J, påpekade att texterna jag länkade i en tidigare skrift här inte längre sa samma sak. Astiz har inte släppts och med lite tur har dom nya krafterna jag pratade om arbetat på för att få karln fälld ...

återkommer senare (efter min Stockholmsresa)

Billy Bragg

Kalla mig en mesig röding eller nåt... Men fy faen vad Billy Bragg är bra på Back to Basics skivan. Fan jag sitter och myser... Klicka nedan ffs och rys med mig:

Between the Wars

Theres Power in the Union

To Have and Have not

Det finns ju andra skivor med...

Red Flag

Sexuality

I get knocked down, but I get up again?

Its a new socialist party and I cry if I want to!

Themesong: A New England (Billy Bragg)

Det fantastiska korspolitiska projektet socialism.nu (Bland vänner kallat soc.nu) har efter en längre tid av att vara nere, gått upp, fått oss alla lite småhooked på dom nya dramorna som väntar där inne och sen gått ner på grund av överbelastning av servern. Soc tar helt enkelt för mycket från dom andra servergästerna... Så det är lite som en komplimang eller underförstått att vi är feta och lata. Vem vet?

Vad jag vet är att socialism.nu kanske glider on the wings of Engels men kräver likförbannat lite stash från Stalin. Om det är problem med degen så varför inte inrätta en insamling. Jag har ett par hundralappar jag gärna skulle vilja donera om en enkel aveny för detta ändamål skulle öppna upp sig...

Vi kan alla bitcha om hur jobbigt det är med internetrevolutionärer (jag gör det och underligt nog är det för tillfället - kalla mig en paradox, eller Evert, det gör mig det samma), hur störigt det är med all negativitet och alla som inte tycker som en. Men faktum är att avhoppen är nära nog noll. Hur många gånger har man inte hört om nån som tänker dra och "aldrig sätta sin fot här igen" för att ett par veckor senare sitta där och gorma om vilken glass som är godast och annat högtravande teoretiskt?
Socialism.nu fyller ett viktigt syfte i det rätt isolerade Sverige där man gärna tar hemlighetsmakeriet ett steg för långt och utan det så blir det som... tja som det vart nu ett år. Mycket väsen man hörde först efteråt om - det som saknas är utbytet och förändringen av olika åsikter. Visst RS'are blir alltid påhoppade och hoppar å sin tur på andra. Bråket mellan crustare och casuals fortsätter och dekadensmoralisterna och moraldekadenterna bråkar fortfarande om vems individualistiska åsikt egentligen är den som är rätt. Men man snackar, blir kompisar och pratar vidare efteråt nån annanstans.
Planer utbyts med telefonnumren, för att inte nämna smockor och kassa one-night-stands (eller för den delen varaktiga relationer).

Skiten behövs och om det är deg ni är ute efter - tja vi är en hel del av oss vuxna nog för att ha riktiga jobb och kan nog avara en hundring eller två. Om alla gör det så borde vi kunna fixa oss en bättre server eller nåt?

... eller en stödfest (vilket ärungefär som soc.nu fast med alkohol och ännu sämre one-night-stands). Jag kommer vara där fuckers!

Ännu en Högerman Släppt

Alfredo får under omständigheterna allt för vänliga tillmälen av ohörare

Themesong: The Day the Nazi Died (tyvärr Chumbawamba)

DN, SvD och GP berättar idag att Alfredo Astiz, känd som "den Blonda Dödsängeln" under Jorge Rafael Videlas blodiga diktatur i Argentina, släppts i väntan på rättegång. Enligt Argentinsk lag kan man inte sitta mer än två år i väntan på rättegång och då rättegången troligtvis kommer ta längre tid än karln lever så går han mer eller mindre fri. Man bör betänka att både Sverige och Frankrike begärt Astiz utlämnad för att dömmas respektive fängslas. I Frankrike är han fälld in absentia för bortförandet, tortyren och mordet på två nunnor medans han i Sverige är sökt för skjutandet, bortförandet, tortyren och mordet på en 17-årig svenska under det Smutsiga Kriget i 70-talets Argentina.

Kopplingarna mellan den Argentinska Juntan, den latinamerikanska Confederación Anticomunista Latinoamericana, dess systerorganisation World Anti-communist League och Franska Militären (som tränade juntans folk) och Amerikanska Underättelsetjänsten (och Operation Charly) samt presidentskåren som tolererade, stöttade och beskyddade den liksom hela gruppen Sydamerikanska Diktaturer som gick under namnet Operation Condor - är starka och banden finns där än idag. Som när förre inrikesministern Tróccoli ursäktade juntans bortförande, tortyr och mord av som ett mer eller mindre nödvändigt ont - När författare, högerintellektuella och journalister som Segal, Veron och Sebreli skriver om historien (vänner till Svenska intellektuella inom vissa tankesmedjor btw) - När militären fortfarande har folk aktiva högt upp i sina led som var med och lekte i tortyrkamrarna.

Frågan är om han någonsin blir fälld för nåt... Med lite tur försöker nya yngre, utan kopplingar till den Västunderstödd förra makteliten (vilket inte gör deras positon bättre btw), sätta dit karln ordentligt. Vi får hoppas. Förresten MUF hade ju på sina dagar, liksom SvD's och DN's journalist med bakgrund i den högerextrema tidningen Livstilsmagasinet Salt, Per Landin, och medlemmarna på Contras (den allmänt ogillade högertidningen) och andra väl uttalade hyllningar till den antikommunistiska sydamerikanska rörelsen... Den Svenska Konservativa Högern har ju alltid skyddat sina egna.

SOm jag tror vi snackade om förr - han kan ju alltid hänga med Mauricio Rojas i Spanien?

Rödinglistan

"Om jag inte får dansa är det inte min revolution"

15 låtar som definitiv skulle hamna på mitt kommunistiska blandband, Rödinglistan. Döpt med kärlek och blinkningar till dom högerextremas fantastiska dito...

Vill du bidra så hojta i kommentatorsfunktionerna. Tänk på att urvalet baserar sig på att just undvika klichésångerna.
Kom ihåg att ta med en länk till youtube (allt här är länkat till youtube så ni kommer inte få några uppfuckade länkar)!

Nine-to-five (Dolly Parton)
Ok lyssna på texten. Verkligen lyssna... och berätta sen om den inte har ett litet kommunistiskt budskap i sig.

"They let you dream just to watch them shatter,
you just a step on the bossmans ladder
but you got dreams he'll never take away!
In the same boat with allot of your friends,
waiting for the day your ship will come in
And the tides gonna turn and its all gonna roll your way!"

Change Channel (Lo-Fi-Fnk)
Handlar så vitt jag kan hörat om problement med många parlamentariska ledare. Personligen har jag inget emot parlamentariska metoder, men parlamentarismen som utmynnar fler gånger än inte i ett falskt självändamål är inte direkt en höjdare i min bok.

Seek and Destroy (Metallica)
Lyssnade på den på väg hem från kneget idag. Har lyssnat på den förr... Säger sig självt. Lite satans ilska finns det för lite av här i världen.

Paper Planes (MIA)
Ja.... vad finns där att säga?

Fröken Ur Sång (Titti Sjöblom)
Ok denna kan kräva en förklaring. Jag tycker (allt är ju grymt subjektivt, man hör det man vill höra) att den handlar om just stämpelklockans och det inhumana arbetets ideologiska paradox. Att den hyllar och hävdar att det som gör oss människor är det samma som tar ifrån oss vår mänsklighet. Det är en bra låt hur som helst och borde han vunnit schlagerfestivalen 1974.

Common People (Pulp)
Ofta översedd låt som egentligen borde tillhöra dom mest typiska och numera klychiga rödinglåtarna men som helt och hållet har förbisetts. Kan det vara för att den handlar om en vanlig snubbe som träffar en rik tjej med arbetarromantiska drömmar på ett universitet och vad som skiljer hennes störtdykande klassreseförsök från människorna hon försöker efterapa? Lite för nära verkligheten för vänsterismen månne?

Shoplifters of the World Unite (The Smiths)
Fin låt, fin snubbe (morrisey alltså - jag vet jag vet - det är jag och tusen småbrudar som tycker det) och just tanken kring (far fetched just nu) att dom som försöker förgöra rådande värdesystem är dom som ska ta över... ungefär?

What happened to that Boy? (The Clipse)
Ok, för att det finns vissa - ni vi vilka det är - som kutar till chefen och golar enr sina kamrater för att få chansen att komma upp sig. Dom som gilder på sin arbetskamraters ryggar. Svartfötter och annat utan mycket människorvärde.

Stress (Justice)
Inte så mycket mer relevant än för videon och att det är en bra låt. Videon siktar mer på vänsteristernas fetischism för förortern och den tvetydiga detaljen att dom som är från den delen av verkligheten verkligen behöver arbetas med och inte mot. Jag menar att hävda att det är nån form av oproblematisk dualism är att stsoppa huvudet i sanden.

Rockstar (N.E.R.D.)
"You can't be me, I'm a rock star!". Om du inte köper varför målet är att vi alla ska bli rockstjärnor är du nog mer idealist än kommunist enligt mig. Delat lidande är bättre än total orättvisa, men målet är fan delad glädje och mer än så.

Take this Job and Shove it! (Johnny Paycheck)
Vad jag önskar jag hade möjligheten att säga till min chef ungefär dagligen...

Working Man (Rush)
"Seems to me I could live my life allot better than I think I am. I guess thats why they call me the working man"

Millionaire (The Puppini Sisters)
Ok för att komma igång med den där grejen om trisslottslandet som jag vet att jag skrivit om förut så tänkte jag ta med den här låten och den nedan. Antagandet och den moderna myten om att det är nåt fel på dig om du inte är tät som en häst är en av dom idealistiska stöttepelarna av det moderna samhället. Om du vänder på det och säger att det är fel att du inte är miljonär är det en helt annan femma tydligen. Den liberala individualismen är riktat till att skuldbelägga dig i längsta möjliga mån - inte "befria dig och utkräva din potential".

Mercedes Benz (Janis Joplin)
Varför religion int eförsvinner bara för att man vill hävda dess ologiska grundbult. Den finns för att den tydligen behövs för flera oberoende hur oresonligt den kanske ter sig för oss utomstående och det är genom att ta bort rötterna för den (självtvivel, dödsskräcken, fattigdomen och misären) som man kan få bort det mesta och det utan att ens talla på folks personliga tro. Att det inte betyder att den försvinner borde nog vara självklart - lite mysticism behövs ju tydligen.

Norska datachefer gillar inte mig...

Det är på denne man och hans gelikar, lagerarbetet på andra lagret hänger.

Themesong: Ja vi elsker (dette landet), Norges Nationalsång.

Ok, tydligen så har jag gjort mig grymt impopulär med datachefen där jag jobbar (ungefär) genom att idiotförklara honom, uppträda hotfullt, skälla ut honom och sen gå när han ska tjafsa tillbaka. Det i samma veva som den nye lagerchefen på det andra lagret inte verkar så stormförtjust i mig heller.
Det bör påpekas att ingen av dom här är ovanför mig på nåt vettigt sett utan att jag nästan räknas som en kund - rent ekonomiskt. Så jag är helt skddad på den biten.

Man skulle kunna tro att det har med nåt fackligt att göra, men icke. Detta är när jag försöker göra mitt jobb. Jag är förbannad i ren företagslojalitetssyfte... Vad faen händer egentligen?

Det värsta är att datajeppen verkar bete sig som om jag skulle vara nervös över vad han säger till sina chefer? Verkligen? Som om jag är rädd för ett gäng lusekoftor, varav den mest drivande är programmerare? Dom bär ju inte ens kniv ffs...

Mitt problem, har jag kommit underfund med, är att jag är så satans trevlig. Seriöst - jag är så där mysig med dom allra flesta på mitt jobb, höjer inte rösten, är resonlig och relativt gladlynt. Jag svär inte i samma kaliber och jag brukar inte förstöra prylar när saker inte går min väg... Detta gör att jag, när skiten väl träffar min interna fläkt, när den sista fläcken sinnesro sipprar ur blickfånget för att ge vika för nattsvart ilska och drömmar om döende framrosslade "akkurat" fyller huvudet, så blir effekten desto värre.

Ikväll är min plan att somna, bara tokvila och sen komma tillbaka med ett leende.... Tro mig, det kommer gå åt helvete sekunden jag hör den där jävla norska dialekten klinga fram sitt budskap på att han, idag igen, tar lunch i en och en halv timma när det är som värst och stänger av telefonen. Nämnde jag att han tjänar tre gånger så mycket som mig? Jävla fiskrensdoftande, fårsodomerande, nerförsbacksboende, dataprogrammerarmes.

Den Reaktionära Konservativa Högern igen...

Våga Böga?

Themesong: Homophobia (Chumbawamba)

Ibland, om man blundar, när man bor i Göteborg, kan man efter mer än ett decennium av antifaarbete av stadens ungdomar, tro att det är över. Att hela Sverige är fritt från nazister sånär som på ett par nerknarkade våldtäktsmän, pedofiler och fylleheilande tonåringar på sina pojkrum. Sen läser man saker som det här och inser att dom fortfarand är kvar på andra platser.
Självklart finns dom där. Gömmer sig inom SD, ND och neokonservativa kretsar kring KD. Dom vars retorik i många fall, om inte hyllar, så åtminstonde justifierar misshandel av folk på grund av trivialiteter som etnicitet och sexuell läggnig.
Samtidigt som Pride förklarar att man inte vill ha grupper som inte håller med rådande metodik i sina led och således skjuter AFA och RF ut i utkanten för att försvara tåget (vilket dom gör varje år fördom som missat det och varje år attackeras inte tåget utan iställetär det ett slagsmål som bryter ut lång bort från det).
Jag lägger inte mycket vikt bakom just den sexuella och sexualiteternas frigörelse som den ser ut idag som snarare hyllar nya normer och konformiteter och mystiskt nog stannar vid gränsen till arbetarklassområden och väljer att titta djupare på om överklassbögar inte förtrycks i styrelserummen. Men eftersom dom två är länkade samman, den klassiska, numera statliga antihomofobin och den extraparlamentariska och den folkliga (vilket självklart inte är detsamma) så får man ta det som det är.

I Stockholm för några dar sedan blev ett par attackerade, en av dom ordentligt misshandlad och sen fick han en pistol inkörd i munnen av vad som troligen var nazister. Inte så underligt med tanke på att dom verkar dra ihop sig mer och mer inför deras demonstration i Salem.

Ni som tycker attacker på folk på grund av sexualitet och etnicitet är ok, ni som hyllar nazismen och fascismen eller ni som bara vill ta en promenad med dömda pedofiler, våldtäktsmän, våldsbrottslingar och allmäna kräk. Gör det. Men ni väljer sida.

Som i förrförra inlägget vill jag påpeka att man behöver inte demonstrera mot dom, men man bör visa på civilkurage och våga säga nej högt och tydligt.

* Ta inte emot deras propaganda.

* Riv ner deras affischer.

* Bua ut dom, skramla med nycklar.

* Säg emot.

Din tystnad är ett accepterande. Minsta lilla nej är en motståndshandling.

Hon pratar ju om mig?!

Jag tidigt på morgonen efter en snabb dusch

Themesong: Gangsters (The Specials)

Maria Abrahamsson har skrivit en fantastiskt insiktsfull liten dänga angående just syndikalister och djurrättare och bådas förkärlek till blockader. Dessa, enligt henne är nån form av förkastlig, rättsvidrig för att inte säga samhällsfarlig aktivitet som går under namnet "likgiltighet för andras egendom".

För det första är hon självklart enormt historielös eftersom hennes samhälliga position kommer bland annat från kamper förda med den här "likgiltigheten inför andras egendom" som metod. För att inte nämna Sveriges goda ekonomiska position som ett litet välfärdsland i norra Europa vars grunder startade under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet med samma likgiltighet som taktik under brödkravaller, Gatans Parlament och attentat. Till och med vår samhällsform kommer därav med dess rösträtt, sekulariserade kyrka och borttynande monarki kommer från skräcken inför en mycket större likgiltighet, den ryska "likgiltigheten inför rådande samhällsystem" som härjade samma tid som vi fick vår allmäna rösträtt och agerade huvudargument varför följandes Jerry Rubins bevingade ord "Martin Luther King was never stronger than the crazy nigger standing beside him with a shotgun saying: if you don't listen to him you'll have to listen to me"

Att hon sen snabbt dömmer ut SAC ännu en gång är ju lite pinsamt efter att hon fick kräla till korset efter att hon stödätit på en annan blockerad restuarang i Gamla Stan som visade sig senare vara på fel sida den borgerliga mysighetsbarriären (den som säger att "om du kan gråta högst och verka vara den som det är mest synd om kommer vi tycka synd om dig").
Nu när ägaren för Izaka Koi torskat för ännu en misshandel (denna gång inte på anställd, vilket tydligen är mer accepterat) och fått sin restuarang pajad av staten på grund av enorma ekonomiska missförhållanden så får vi se hur hon kommer reagera.

Men det är inte allt. Inom den här sfären av "likgiltighet inför annans egendom" finns också blockaderna mot en resturang på Kungsholmen där man delade ut flygblad vilket självklart skadar nåringsidkaren ekonomiskt. Eller strejker vilket gör det samma. Eller övertidsblockader. Eller protester. Eller insändare. Det mesta faller inom den ramen. Alltså dom taktiker som är effektiva för vanliga knegare. Undrar så varför Maria har problem med dom...

Men som sagt, hon nämner mig i slutet:
"Medan de som inte gör det, utan som i 30-årsåldern fortfarande bär på ett hat mot sin omgivning, är samhällets verkliga fiender. Sådana som demokratier alltid har en skyldighet att försvara sig mot."

... det skumma är att hon också pratar om så gott som alla på min arbetsplats. Dom flesta jag känner. Det som särskiljer det hela är självklart att boken hon refererar till är lika tät som ett såll och med ett stabilt underlag som skulle få kvicksand att känna sig som stelnad cement. Skillnaden ligger ofta i hur snabbt du ger upp och barafaller tillbaka till en tyst bitterhet. Personligen väljer jag att vara positiv och hoppfull - och glad att Maria ser mig och många runt mig, som ett hot mot demokratin.

Alla Krigs Slut?

Hittade via den eminenta bloggen Badlands Hyena, den här fantastiska videon från Youtube om effekterna av LSD på soldater. Observera slutet om soldaten som ska mata fåglar.

Är det i LSD'n vi ska hitta alla krigs slut? Kan man spraya enorma kvantiteter av drogen över marktrupper för att göra dom ineffektiva?

Mordbrand

Finngårds Kvinnogarde gör Hitlerhälsning, från SvD

Themesong: Bella Ciao (remake av gammal partisanlåt från Italien)

När nazisterna ska använda sig a klipska metoder ser man snabbt att det inte står rätt till i huvudet på dom.

Från SvD
"I måndags kväll märkte kvinnan hur någon hällde in en klar, fränt luktande vätska genom brevlådeinkastet till lägenheten på tredje våningen. Hennes sambo skrek åt henne att gå bort från dörren och bara sekunder senare började det brinna i hallen.
På bara några minuter var det övertänt i både hallen och köket och familjens enda utväg blev balkongen. Därifrån kunde föräldrarna fira ner dottern till grannen på våningen under innan de själva sparkade loss kortsidan och klättrade ner."

Detta var alltså ett flerfamiljshus där dom dumma asen bestämnde sig att mot all logik och allmän insikt hälla ner bensin i brevinkastet och tända på. Deras plan var inte att skrämmas utan att döda paret, båda aktiva syndikalister, och deras treåriga barn. Dom valde att vara så effektiva att ingen annan utväg fanns för föräldrarna än att fira ner deras gemensamma dotter från balkongen. Dom bestämnde sig för att attackera dom efter att nazistsidan info-14 hängt ut mannen som just aktiv fackföreningsmedlem. Om ni undrar var dom ansvariga kommer vara denna helg kan jag peka ut en exakt plats - dom kommer vara på en av Europas största nazistdemonstrationer som genomförs med stöd av staten. Alltså vår stat. Nazister från hela Europa åker till Sverige för att i skydd av den svenska polisen få genomföra sin marsch. Där kommer dom vara. I Salem utanför Stockholm.

Om ni inte känner eller kan åka dit kan ni välja att stötta offer för dom nazistiska, antifackliga, antisocialistiska och rasistiska högerkonservativa rörelsernas härjningar genom att vara del i SAC's decemberkampanj:

"Nu öppnar SAC en insamling till stöd för organisationsenheter och
medlemmar som blivit utsatta för attacker från högerextremister.
Vi uppmanar alla, organisationer såväl som privatpersoner, att bidra.

Det är viktigt att vi ger utsatta och drabbade medlemmar allt vårt stöd,
och minst lika viktigt att vi fortsätter verksamheten som vanligt.
Högerextrema åsikter är inte något som enbart bemöts under november och
december i diverse städer, utan något som utmanas genom långsiktigt
arbete, inte minst genom facklig kamp på arbetsplatserna!

pg: 80 99 23-6
märk inbetalningskortet "decemberinsamlingen""

Ni kan också markera ert ogillande genom enkel civilkurage - våga säga ifrån, våga säga nej istället för att vara tyst. Ser ni dom på stan när dom delar ut flygblad förklara att ni inte vill ha nazistpropaganda och gördet högt. Ser ni deras affischer, riv ner dom. Ser ni deras demonstrationer, dränk dom i burop eller nyckelskramlingar.