Det är på denne man och hans gelikar, lagerarbetet på andra lagret hänger.
Themesong: Ja vi elsker (dette landet), Norges Nationalsång.
Ok, tydligen så har jag gjort mig grymt impopulär med datachefen där jag jobbar (ungefär) genom att idiotförklara honom, uppträda hotfullt, skälla ut honom och sen gå när han ska tjafsa tillbaka. Det i samma veva som den nye lagerchefen på det andra lagret inte verkar så stormförtjust i mig heller.
Det bör påpekas att ingen av dom här är ovanför mig på nåt vettigt sett utan att jag nästan räknas som en kund - rent ekonomiskt. Så jag är helt skddad på den biten.
Man skulle kunna tro att det har med nåt fackligt att göra, men icke. Detta är när jag försöker göra mitt jobb. Jag är förbannad i ren företagslojalitetssyfte... Vad faen händer egentligen?
Det värsta är att datajeppen verkar bete sig som om jag skulle vara nervös över vad han säger till sina chefer? Verkligen? Som om jag är rädd för ett gäng lusekoftor, varav den mest drivande är programmerare? Dom bär ju inte ens kniv ffs...
Mitt problem, har jag kommit underfund med, är att jag är så satans trevlig. Seriöst - jag är så där mysig med dom allra flesta på mitt jobb, höjer inte rösten, är resonlig och relativt gladlynt. Jag svär inte i samma kaliber och jag brukar inte förstöra prylar när saker inte går min väg... Detta gör att jag, när skiten väl träffar min interna fläkt, när den sista fläcken sinnesro sipprar ur blickfånget för att ge vika för nattsvart ilska och drömmar om döende framrosslade "akkurat" fyller huvudet, så blir effekten desto värre.
Ikväll är min plan att somna, bara tokvila och sen komma tillbaka med ett leende.... Tro mig, det kommer gå åt helvete sekunden jag hör den där jävla norska dialekten klinga fram sitt budskap på att han, idag igen, tar lunch i en och en halv timma när det är som värst och stänger av telefonen. Nämnde jag att han tjänar tre gånger så mycket som mig? Jävla fiskrensdoftande, fårsodomerande, nerförsbacksboende, dataprogrammerarmes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar