Comrade Greeting Card från FuturamaTheme"song":"I wuv my mommy" (Comrade greeting card)
Kalla mig gärna lite av en mamas-boy om du måste (vem du nu är), men jag inser rätt snabbt vad mycket man tycker om henne (min morsa alltså, inte din, vem du nu som sagt är). Efter farsans monumentala misslyckande med föräldraskap och familj - även om gudarna ska veta att han var den sortens alkis som faktiskt var rätt bra - så är det rätt betryggande med min rätt matriarkalt kraftfulla morsa.
Men, jag har märkt - och det kanske är nåt som händer med åldern - att hon inte är lika vital som förut. Du vet, hon är lite glömsk, hon är inte lika räpig och kaxig (detta är kvinnan som räddade min farsa från tre förbannade brittiska soldater genom att gå igenom och mucka gräl med dom) och hon är inte lika fysiskt stark. Fine jag och min äldsta lillebror är båda 190 cm plus och det är nog rätt tungt att mäta sig där - men fortfarande. Hon är väl min väg till feminismen på sätt och vis. Den som säger att man aldrig ska räkna bort nån för att personen råkar vara kvinna.
(hon var den som klämde ur sig orden att hon aldrig ville studera kampsport eftersom "en spark i pungen är en spark i pungen oberoende vad den kallas på kinesiska")
Det är det som suger att bo i en annan stad - jag vill liksom kunna hänga med henne lite mer. Bli trött på henne, bli irriterad, istället för som nu: återvända lite då och då bara för att se att hon har blivit ett år äldre och lite tröttare.
Kanske detta är en typisk "son-grej" eller en typisk "bögpryl", vem vet? Men vad faen kommer man göra när kvinnan en dag dör? Jag vet inte... seriöst, bara tanken gör mig illamående.
Med det här inlägget markerar jag slutet på min julsemester hemma i Stockholm - nu ska jag hem till min rara pojkvän (vilket jag grymt ser fram emot) och till jobbet (vilket jag vill ska ha, genom ett av årstiden många mirakel, ha misstagits för Gävlebocken och brännts ner).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar