Underkastelsens Ideologi

Han vill att du skriver under hans protestlista tydligen

Themesong: Pie in the sky

Ibland börjar man misstänka att en stor del av den socialistiska vänstern, vänsteristerna och den socialliberala klicken står uppsatta på SÄPO's lönekonto. Ju mer man läser deras texter desto mer drabbas man av känlsan av att dessa människor inget hellre vill än att bli betraktade som offer och dra med sig sin egen klass i fallet ner i gyttjan. Man riktigt vältrar sig i sin misär, utsatthet, alienation eller kuvade status.

Kristendomen (för det här är ännu en text om likheter och skillnader gemensamt för- och mellan kristendomen och socialismen) har ju samma pikanta detalj gömt i dom skriftlärdas mummel. Egentligen har alla tre abrahimitiska religioner samma underliga drag, även om det är med olika vinklar. När man först påpekar att vår värld, den materiella, är den sekunda och att dom som lider, är svaga eller kuvade i den här sekunda världen kommer gå först i den andra, den primära, den andliga, basunerar man ut just underkastelsens, svagheten och tystnadens lov. Håll käften och lid så du kan festa loss senare. Kristendomen verkar ha haft rätt klipska PR-killar i botten, när man nådde en fattig by eller stad gick vissa till dom fattiga och påpekade deras arverätt till himmelriket och när man stötte på dom rika gav man dom avlatsbrev eller gudomlig rätt att regera till kungarna.
Den judiska grenen påpekar en mer genetisk variant därav. Det heliga folket skla genomlida en massa jävla skit om och om igen - men får rätt i slutet. Underdogen vinner och alla andra får bajs. Islam kastar in samma brasklapp i det att dom som underkastar sig, dom som lider och dom som gör det otacksamma (och överraskande impopulära bland toppskiktet) "Guds Arbete" får sin rätteliga belöning när dom dör.

Tro faen att religionen blir poppis. Allt du behöver göra som fattig, svältande eller förslavad är att dö vid nån punkt - vad skulle kunna komma sig mer naturligt? Varför göra nåt nu, när allt man behöver är lite tid på sig så man kan dö i sin sviniga misär?
Just den här tanken att man genom att inte bli eller vara bättre än det man beskrivs som eller slår sig fri från den status man hålls i belönas i livet efter, när ingen annan ser, när man egentligen inte kan påverka något, verkar vara det underliggande temat i rätt många religioner - sekulära som ortodoxa.

Temat återfinner sig snabbt inom vänstern. Man hyllar misslyckanden, underkastelse och idioti. Man premierar det framför klarsynthet, uppkäftighet och intelligens. Från vurmandet för utsatta, kuvade och nerslagna folk (Tibet, Nån Indiangrupp, Pacifistiska Munkar, Svältande utsatta människor) och blir formligen livrädd när dessa slår tillbaka med en aggression som egentligen borde vara helt väntad, mot dom som attackerat, kuvat eller hållt dom i svält. I panik frånsäger man sig allt ansvar eller slår in på en apolagetisk bana där man försöker justifiera, genom just arbahemitiska linjer, dom underkuvades uppror. Man försöker fösa in det i samma berättarmall som Star Wars filmerna, Bibeln och Catcher in the Rye. Den underkuvades uppror ska göras rättfärdigt men när verkligheten tydligen inte vill kopiera dikten får man panik och tar snabbt avstånd.
Dom som lyckats med detta är dom religiösa. Deras (liksom våran genom just populärkulturen och religionen) världsbild av dualiteter - där det bara finns ett gott och ett ont - justifierar vilken form av grymhet som helst, så länge dom upproriska hänger sig åt just den form av dogmatisk prinicip som hyllas av kyrkan och Guden i vars namn dom gör uppror. Tro faen att dom blir populära i flyktingläger och fattigkvarter - man utlevar ett evigt liv om man underkastar sig och justifierar vreden om man inte underkastar sig nu. Ett uppror och sen en släng av underkastelse och du är helgarderad.

Man får väl vara glad över att vi saknar i stort den dualiteten - det onda och goda. Även om den också återfinns inom den rätt murriga vänsteristiska "debatten" (detta är ingen hyllning till liberalernas "fria debatt" (ie Säg bara det vi i grund kan hålla med om) utan snarare ett konstaterande att man inom vänsteristiska som högeristiska led inte gärna pratar i klarspråk internt allt ska höljas i nån form ideoligiserat skimmer)

Problemet vi har är just fascinationen för dom utslagna i deras roll som just utslagna. Vi romantiserar kring en arbetarklassmyt som bygger på vår egen misär och eländighet istället för att hylla det faktum att vi håller världen i våra händer. Vi drömmer om slaveri istället för slavarnas uppror och makttagande. Hemliga ordnar istället för en ny världsordning. Vi pratar oss varma för övertagna fabriker men viskar tyst om övertagna samhällen.

Nämn den ryska revolutionen i ett öppet samtal och plötsligt tar alla avstånd från mordet på Tsaren. Varför då? Vi har killen som piskade ihjäl byar, skötte massavrättningar och vars ätt var ökänd för slaveriet av ett helt folk i mått som får Pol Pot att framstå som en charmant ung man med hägrande drömmar - men tydligen ska vi ta avstånd från att karln dog med sin familj. Däremot så hyllar man gärna misslyckade attentat har jag märkt - att Hitler kanske tillfångatogs och torterades till döds är inte alls lika poppis som ämne som att man försökte spränga karln men misslyckades.

Känns som om jag virrat iväg lite - jag ska hem till Göteborg om ett par timmar och borde väl runda av. Slutklämmen är väl att vi borde hylla vår styrka istället för andras svaghet. Intelligens framför idioti. Kreativitet framför Enkelspåriga tankar och Seger framför hedersvärd förlust.