Julrapport och jag älskar Åsa Lindeborg

Min Nya Favorit!

Themesong: Början på Karl-Bertil

Egentligen rätt få saker att berätta på det personliga planet. Har hängt med min lillasyster lite då och då. Ätit mat med morsa och hennes gubbe och ska träffa min barndomskompis imorrn över en öl eller kaffe.

Pojkvännen gjorde mig uppmärksam på den här tjusiga kolumnen i Aftonbladet som talar rätt mycket om det jag snackade om i ett tidigare inlägg. Dom enorma skillnaderna mellan kristendom och socialism (eller som i det fallet kommunism, jag ville undvika att vara specifik).

"Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är aktuellare än på länge. En gång var välgörenhet ett ord som klingade nedsättande, men nu låter det fint i takt med att klassklyftorna växer. De som har det gott ställt vill inte betala skatt, men de skänker gärna en slant. Så urholkas demokratin successivt; den generella välfärden, beslutad av folkvalda politiker som vi kan ställa till svars, ersätts av en godtycklig välvilja hos en elit som förväntar sig beundran för en givmildhet – som de vill ska vara avdragsgill."

Åsa Linderborg träffar helt rätt när hon pratar om det lite skrämmande och obehagliga i Tage Danielssons fina julskröna om Karl-Bertil Jönsson. Hur lätt är det inte att missta välgörenhet för solidaritet? Tomma gester för rättvisa?

Den gode vännen och barndomskamraten jag ska träffa imorrn är en renodlad socialdemokrat. Hans favorituttryck är "alla vinner, alla får en bulle" vilket då refererar till hans arbete som dagisfröken (även om han är gift och borde få dra till med "dagisfru"). Han är enormt pro att alla, högpresterande som lågpresterande, ska få ta del av kakan. Jag undrar hur han ställer sig till Karl-Bertil? Han mumlade ju alltid om "Robin Hood samhälle", undrar om hans analys gått längre nu när vi båda är runt trettio och med begynnande ölmage och sackande påsar under ögonen?

Hur känner man själv? Jag kollade ju på det igår och visst, man kan känna sig lite jomsig som tittar på vad som egentligen är en hyllning till överklassens tillfälliga iver att få känna sig lite fina så där. Samtidigt är det en vacker berättelse och kvar är ändå apolageternas eviga travlande om "bättre nåt än ingenting". Vad faen ska man säga? Hur långt är det inte till en gemensam resning

"Om Karl-Bertil Jonsson verkligen menade allvar med sin dröm att efterlikna Robin Hood skulle han i stället för att tjuva paket, ta nyckeln till pappas varuhus och öppna dörrarna på vid gavel: Ta vad ni behöver!"

Det är väl i detta som den moralistiska vänstern, den fina vänstern, den vakcra ickekonfrontativa vänstern, börjar snegla mot klockan och undra om "det inte är en morgondag imorrn också" och "borde man inte börja tänka på refrängen"?
.... och därför är det där vi bör sparka in. Egentligen är det så vi bör tänka. Istället för att se oss som en fortsättning på den liberala högerpolitiken bör vi utgå från, och i viss mån ställa oss i motsatts till den liberala vänsterpolitiken när den gång på gång bevisar sig inkapabel att göra så mycket mer än vara en lam ursäkt för en välgörenhetsmiddag. Högerpolitiken borde inte ens vara en sak vi skulle ta upp.

Jag undrar om det finns ett sätt som vi kan utnyttja detta?

Anywhoo - jag ska till sängs efter min nu 80:de Gin och Tonic den här julen. För nån som nästan aldrig dricker så är det rätt tungt för mig och min lever verkar begära eldupphör...