Autonoma enligt SvD

Who am I?!

Themesong: Die for your Government (Anti Flag)

SvD's kvalitetsredaktör, Lars Ryding, har satt sig för att, efter alla bråk i Rosengård definiera "Autonoma". Han fastslår att det är en löslig beteckning av utomparlamentariker "långt ut på vänsterkanten", att dom finns i många länder och att dom anser sig stå utanför "förtryckssamhället". Han glider vidare med att dom kan vara syndikalister, marxister och AFA-medlemmar.

Vad kan vara mer fel? För det första bör jag nämna att jag väl är partiskt eftersom jag tillhör den utomparlamentariska vänstern, även om ordet du jour är "extraparlamentarisk" har jag märkt. För det andra bör jag påpeka att jag självklart inte kan prata för hela gruppen folk som media gärna vill kalla "dom autonoma" (ett begrepp som smakar lika mycket nittiotal som 2unlimited numera), bara mig själv och jag kan bara anta vad dom "autonoma" jag träffat i flera länder under flera år anser om vad dom gör och varför. Jag kan egentligen bara tala för mig själv.

Det viktigaste felet är att Ryding målar med en enormt bred pensel. Dom grupper han refererar till innehåller, i två av tre fall, enormt mycket fler människor än den "stenkastarvänster" han slafsar till med (mer om det senare). Även AFA har en grupp människor som även när det begav sig (1998) skulle rysa av att kalla sig "autonoma". Inom SAC (syndikalisterna) befinner det sig en större grupp människor av en enorm mängd schatteringar av samhällslivet. Jag kan dra en lista med folk jag träffat, men för att spara tid och inte hänga ut nån som i samma veva skulle utmålas som stenkastarvänster av Ryding (som människorättskämpar från Iran, eller feminister som slagits mot kvinnlig omskärelse) så får man nöja sig med ett "då vet inte vad du talar om". Marxister finns det gott om, herregud Boris Benulic kallar sig marxist och med tanke på hans samarbete med Timbro vet jag inte hur han skulle ställa sig till att bli sammankopplad med AFA.
Självklart säger inte Ryding att det ena per automation är det samma som det andra. Men med samma mått mätt kan man dra till med ordliga lustigheter som "folk som stödjer militärjuntor och massavrättning av fackligt aktiva kan vara medlemmar av Timbro, Kulturskribenter på DN, Moderater och Kungavänner".

Uttrycket bär lika mycket sanning som hans beskrivning av Stenkastarvänstern.

Ett desto mer markant fel enligt mig är tanken att man står utanför ett "förtryckssamhälle" (att be om definition av det uttrycket kanske är för mycket att begära av en kvalitetsredaktör, men herregud vad det hade vart spännande att höra). Det finns en stor andel orsaker varför man gör som man gör eller varför man ens går till en demonstration (stenkastarvänstern är mer vanlig, om osynlig, i vanliga demonstrationer än när dom har en röjarhuva över ansiktet och gatsten i näven) men en av dom grundläggande är att man just tillhör ett samhälle (förtryckande eller inte). Grundbulten är ändå att nån, ofta ovanför en, kommer hörsamma vad det är man vill säga. Man hoppas att den personen tänker lyssna till vad det är man hojtar om och i det ser man sig som just en del i ett samhälle, inte en utanför liggande aktör som bara utför isolerade handlingar. Egentligen är det ett tecken på stor tilltro, även till svurna fiender (som den borgerliga regeringen) att dom inte kommer ignorera en. Man lägger rätt stort hopp i att dom, enligt sin egen moraliska ståndpunkt, "vill väl".
Även dom mest våldsamma kravaller bär det här spåret. Man ser sig som förorättad eller illa behandlad och reagerar på det och i den reaktionen gör man sig själv till desto mer av en samhällsmedborgare. Självklart finns det dom som helt enkelt är kravallkåta (ett uttryck som är så beskrivande att det spritts utanför Sverige som låneord) men även i det så har man en orsak bortom det, kanske en justifiering av ens handlingar men det är också en inkluderande handling.

Sett till debatterna inom den "autonoma" vänstern, diskussionerna kring teori och praktik och vad det är man egentligen är så är självinkluderingen i samhället en grundbult. Det finns nog en stor del tonåringar som kastat sig in i förhoppningen att uttryck som "jävla skitsamhälle, vi bränner allt" ska få nån form av uppmärksamhet eller positivt bemötande och mötts av utskällningar och åthutningar. Utan ens position som samhällsmedborgare, som delaktig och med möjligheten att påverka blir hela ens politik poänglös. Det självpåtagna utanförskapet hånas (enligt mig rätteligen) som hippiefasoner eller identitetspolitik. Att bosätta sig i en ockuperad lappkåta, leve förtrycksfritt och odla biodynamiska morötter är så långt ifrån den moderna vänsterns (extra/utom och med eller utan stenar) debatt som man kan komma. Bör tilläggas att vissa från Stockholms klart finare kretsar och familjer gjorde ett numera enormt hånat inhopp i den autonoma vänstern för att där hitta sitt inneboende utanförskap.

För att avrunda en rätt lång text: Vad *vi* är, har jag märkt efter flera år, kan som sämst beskrivas som en samling romantiker eller spänningsökare men vanligen så vill jag säga "rätt jävla normala" när det kommer till kritan. Dagispersonal, sjukvårdare, lagerarbetare, journalister, jurister, byggarbetare, biblotikarier, arbetslösa, hemlösa och studenter. Hela gänget finns representerade och från (vilket kan överraska) alla ålderskategorier och från (vilket kanske inte överraskar) alla samhällsklasser från den liberala sociologin. Målet är oftare att man är en del av något istället för att man är bortom något.
I det ingen justifiering av det vi gör - jag vill inte hävda mig ha rätt eftersom det är en helt annan diskussion - eller att vi representerar ett "folkligt uppror" (det är långt från sanningen). Jag tänker inte säga att vi representerar arbetarklassen, med tanke på att flera inte kommer därifrån (låt oss vara jävligt ärliga här - det finns rätt många tonåringar som hoppar in och sen ut som kommer från rätt höga familjer). Men att vi skulle vara, eller se oss själva som något utanför samhället är i brist på annat, mer ett tecken på att man inte frågat nån utan bara antagit.

Jag skulle också önska att Lars Ryding, eller nån annan på SvD's stab, vid nån punkt tog sig tiden att umgås med dom som dom vill beskriva.

(Brasklapp: Vad vi är eller inte är, är inte så enkelt som det kan te sig eftersom vi är en rätt stor grupp som kan kallas "autonoma". Vad vi inte är enkla att beskriva. Vi är "komplexa" ;-))