Hemåt det bär...

Har spenderat lite över en och en halv timma och stirrat på farsans alla prylar. Han tog verkligen termen bric-a-brac och levde för den, hela hans hem är en salig röra av underliga prylar. Från gamla cigarettettui till revolvrar vidare förbi böcker av Khadaffi. För att inte nämna alla antecknignsböcker, teckningar, ritningar, tekniska prylar, musikinstrumet, filmer, konstiga statyer, klockor och radioapparater - alla dessa radioapparater.

Min farsa var - är är väl rätt term, han är inte död, bara väldigt skadad - alkoholist. Hans liv var kantat av sprit, vin och öl och för mig som lede nära honom mot slutet så har det väl format min skepsis inför alkohol. Jag dricker men mest som en social gest, nåt man gör för att andra dricker och det känns konstigt att inte göra det. Ibland vill jag ha mig nåt men brukar vanligen undvika det då med tanke på generna.

Fast det där är så jävla mycket skitsnack - enligt Genetiska Konflikter (en bok btw) så är den beryktade alkisgenen inte starkare än att den i sitt grövsa bara kan ha en försumbar effekt, om nån alls. Min farsas alkoholism började och slutade med arbetet - nattarbetet.

Innan han kunde somna var han tvungen att dricka nåt för att lugna ner sig, efter ett tag kände han att han inte fick för mycket sömn och tog sig nt under lunchen för att hålla sig vaken.

Var det min farmor vars fragila mentala hälsa fick henne att utföra rätt jävla otrevliga saker mot honom som drev honom in i det? Var det när min storasyster dog i lungcancer som han föll ner i flaskan? Var det det faktum att han jobbade hela min barndom samtidigt som han drömde om att bli nåt mer, nåt annat? I hans hem finns flera texter kvar från den tiden, det vet jag. När han skrev, målade och försökte bli publicerad bortom kvällstidningens lokalnyheter - en bok.

En av dom sista papprena han har på sitt ksrivbord är en anmälningslapp till en publicisttjänst där man publicerar sina egna verk för egen penning och sen försöker sälja dom själv. Jag tror jag vill ta och göra det...

Jag snackade med hans gode man som mötte mig där och vi gick igenom lite papper sen var jag ensam igen i vad som kan närmast kalla ett mausoleum fyllt med döda växter och gulnande löv. Utanför hör jag plötsligt en student som sjunger hemåt det bär vilket är en svensk FN/Militär-slagdänga han brukade sjunga på som går typ "Hemåt det bär för varje minut, träldomens(ibland "lidandets") timma har tagit slut. Härjad jag står på hemlandets kust, åh vad jag längtar hem!"

Om jag nånsin kännt mig så satans körd som då vette faen, måste vart dan han föll (jag vill säga stupade). Pojkvännen som dagsov efetrsom han jobbar dubbelskift idag var nära på att motta ungefär tio samtal, men jag hejdade mig illa nog att bara få fyra timmars sömn utan att också bli väckt av helt hysterisk pojkvän på andra sidan stan. Nu sitter jag då här och tänker på hur jag ska kunna få min farsa tillbaka - snubben som skämtade och var lättsam och trevlig mot alla. Som inte ville nån nåt ont, som tjänstgjorde i FN och protesterade ljudligt mot ISraelernas härjningar av flyktingläger (ryktet säger att han och tre andra också ska ha sprängt en israelisk tank när dom var där).

Minnet är ett satans kasst substitut för verkligheten och nostalgiska fantasier är och förblir tomma förhoppningar för en tid som aldrig fanns och inte kommer finnas igen.

Så vi plöjer på - jag med en FN-basker med bleknande blått tyg och en gulnande vit bricka på framsidan.