Vet itne om jag har tjatat om det tillräckligt men det känns som att varenda gång man hör en av dom nya liberalerna uttala sig så kommer ämnet upp lik förbannat.
Deras försvar av en dåtid som aldrig funnits - av en nutid som inte existerar utanför ideologiska fantasier och deras försvar mot en framtid som ter sig hotfull blir mer och mer uppenbar. Deras enda progressiva roll är att sprida kapitalismen till dom områden som fortfarande saknar det skedet (vilket jag egentligen inte har så mycket emot - kapitalismen regerar när det kommer till skapande av produktionsmedel, infrastruktur och är relativt effektiv när det kommer till forskning... och ffs kvasifeodalism in this day and age ... please).
Men sen kommer deras absurda drag fram fort som fasen - skräcken inför framtiden har på nåt sätt sen 60 talet blivit mer och mer deras grej. Fukuyama och Huntington agerar husgudar och eftersom "liberalismen den är nu" (för att typ citera en viss sovjet) finns det ingen mening att utveckla samhället ytterligare förutom att sprida det vidare. Vid en viss punkt når man gränsen - den magiska gräns där liberalismen blir en försvarspunkt istället för en framtidsplan överallt. Det som sker just nu i västvärlden med liberalismen som en skinande pyramidtopp som vi för allt i världen inte får ramla av kommer dyka upp lite varstanns med samma resultat. Den sista borgerliga progressiva trenden dör ut och ger utrymme till två sorters konservatism. Den gamla romantiska och den nya liberalt pragmatiska. Men vadfaen jag e glad - inget säger "snart ska du dö gubbfaen" som när karln börjar prata om hur mycket bättre det var förr och hur mycet värre det ska bli.
Liberalismen har ett par årtionden kvar på brädet men klockan tickar - kan dom itne utveckla sig ytterligare är dom körda och eftersom deras politik baserar sig på en ideologisk fetschism kring begrepp och förhoppningar krockar dom snabbt med den riktiga världen. Speciellt en värld som redan gått igenom deras femårsplan och mot all förmodan inte är himmelriket.
Där är vi nu - kvar är att som Fukuyama ta den pragmatiska konservatismens väg och förklara att "detta - det är så bra det blir. Vi är på pyramidens topp och framåt ligger avgrunden". Vi ska försvara det vi "vunnit" (och ja, jag har alltid sagt att om detta hade vart 1780 hade jag vart en hängiven liberal) och undvika att förändras för mycket eftersom det inte blir bättre.
... plus efter Westerberg har det vart få bra liberaler kvar - det enda dom kan bidra med är en, visserligen flummig och idealistisk men fortfarande, aktiv antifascism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar