Management

"Men vad tycker du om skatten på bensin egentligen?"

Themesong#1: Advance Patrol - Jag vill ha Sex
Themesong#2: Labyrint - Upplopp (för att dom till skillnad från flera andra idioter tar ställning och agerar där dom andra bara pratar)

Jag e så satans trött på den formen av politik som serveras från höger och vänster. När det enda bud jag kan se som positivt från endera sidan är Vänsterpartiets minimala vänsterflygels - hårt ansatta av Ohly och UV's ordförande, antiarbetaren Brink. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Fast vi vet ju båda två att dom aldrig kommer följa upp på det. Aldrig nånsin eftersom vi inte har politik idag. Alla ideologier är döda sen länge enligt våra politiker - folk vill ha smör på mackan, salt i gröten och På spåret i dundrande i bakgrunden.

Inställningen har vart vanlig sen 80-talets mitt när Thatcherismen slog in stort i dom liberala lägren och Socialdemokratin kängade ner sina sista socialistiska rester och drog sig an socialliberalismens tanke om hur perfekt allt redan var. Det som återstår är en realpolitik från helvetet - där man engagerar sig kring detaljstyrning på det ekonomiska läget och allt satt utifrån nationalekonomins synvinkel (en av flera ekonomiska skolor btw - så inget är ens där satt i sten).

Alla ska med och prata om management utifrån detta nya påhittade ekonomiska läge. Man blundar glatt från alla problem deras egen ekonomi skjuter framför sig och alla läger, höger som vänster, köper denna form av professionalisering av politiken och poänglöst jomsande om en liten liten del av den politiska skalan. Jag vill inte säga att det är liberalernas fel, flera av dom sitter i samma sitts. Dom verkar inte heller förstå vart all ideologi försvunnit. Inte ens Francis Fukuyama verkar köpa vart all den här vulgo-ekonomin kom ifrån och har sen 2002 börjat jamsa om mjuka värden... hmmm vart är "Historiens Slut" Francis, din jävla toffel!?

Vad högern/vänstern missat är att ideologin inte är död. Minns när "Lite småmord skrämmer borgarna" -banderollen gick förbi förra första maj. Aldrig har en banderoll fått så positiva reaktioner, applåder och påhejande rop. Från allt ifrån pensionärer till tonåringar.
Visst en massa folk gillade den inte. Den handlade inte om ett skit egentligen. Jag menar det finns bara ett enkelt budskap ... klasshat. Finns det nåt mer rent och obefläckat numera? För nuvarande "politik" gör sig till präst över en skola av av-ideologiserande nonsens där starka åsikter, skarpa känslor eller åsikter som vill mer än reglera skattetakten eller inom-ekonomiska reformer där den enda formen av oliktänkande som promotas är kring valet var fjärde satans år.

I skuggan av den här vågen av gråblaskig diarré som väller över oss kommer dom. Dom cyniska, dom blasé, dom uttråkade som står brevid som glatt uttrycker att dom inte "tycker nåt" som inte vill nåt alls. Rada upp dom bara. E så trött på asen som saknar ens dom mest grundläggande kvaliteterna hos människor - att vilja nåt.

Den ohämmade optimismens rörelse

Futurismen från det förflutna har blivit dagens konservatism

Themesong: "Between my Legs" (Rufus Wainwright (med Jake Gyllenhaal))

Det kanske ter sig väldigt trivialt men har ni märkt hur ofta vänstern förfaller i en orgie i offerhyllande, självstympande och motvallsbeteende. När började vi med det? När blev vår rörelse en där man satte sig ner i ett rum och beklagade sig över hur dumma alla andra var? När blev en progressiv politik förvrängd till en antirörelse?

Ta videon i förra inlägget. Den Amerikanska högern uppvisar i det här fallet ett gott exempel på skillnaderna mellan en antirörelse och en progressiv version av den samma. Dom har börjat vädra problem med att bögarna och flatornas rätt till en lika institutionaliserad och ritualiserad form av kärlek som heterona blivit en norm. Deras anirörelse blev mer och mer stympad och problematisk att uppehålla, så istället börjar dom tafsa på tanken att dom kanske borde vara mer progressiva.

Även om videon uppvisar det absolut sämsta ur PR-syfte och skrämselpropaganda är ett av dom starkaste punkterna kravet att få behålla sin frihet (en reaktionär bakåt tanke - man vill behålla det man anser sig ha eller ha haft) men gör det genom en "rainbow coalition" som kommer samman i kärlek för att försvara deras bild av romantiken och livet.
På samma sätt som antiabortmotståndare i USA har etablerat sig som "Pro-life" istället för "anti-abortion" har dessa, åtminstonde på nån nivå förståt att man bara kan nå så långt med krav på att få tillbaka, få behålla eller hindra något. Att kräva en positivism är enklare eftersom man då kan "gå tillbaka" och fortfarande vinna.

I Sverige, liksom i större delen av europa har vänstern tagit en negativ och konservativ roll. Vi beklagar oss över vad folk gör, över hur dåligt det är nu, över orättvisor istället för att kräva något nytt. Vi går på protestmöten och demonstrationer mot nåt, men aldrig för något egentligen.
Istället för att se förändringar som nåt positivt är vi skarpt negativa och sega på att kasta oss in i dom för att göra dom till våra. Se bara på Eu-motståndet - istället för att skapa ett svar på det, något som tog internationalismen och gjorde den till vår. Istället för att köpa att nationalstatens roll är förlegad och åtminstonde vinna ett litet slag på den vinklingen valde vi ett skarpt reaktivt "NEJ" och inte mycket mer.

Vi skulle kunna göra som Prideparaderna och påpeka vad vi är och vad vi vill uppnå (även om jag inte håller med dom rådande målen i dagens Prideparader, men wtf). Om inte annat visar man på att man helt enkelt har mer kul än alla andra.

Vi skulle kunna göra så satans mycket - men numera har i förvandlats till en samling poser och klädmärken som samlas runt det faktum att vi tycker nån är taskig eller dum.

Tremble in your boots...

Här är en fantastisk video från den stockkonservativa National organization for Marriage som tydligen ska visa på orsakerna kring deras engagemang mot homogiftermål.



Om jag inte var pro att folk ska få gifta ig så blev jag det efter den här enormt kackiga produktionen

Alla kan vara antisemit?

Tydligen så är det än en gång helt ok att hävda att judendomen är en etnicitet. Det är helt ok att hävda att en stat och en tidigare nämnd etnicitet är det samma och att alla attacker mot staten är en attack mot alla inom den nyss påhittade etniciteten. Allan Widman och hans kompisar resonerar så på Newsmill i alla fall.

Jag ogillar bagels - jag anser att religion är hitte-på - jag tycker att New York yids dialekt är vidrig. Ooooh jag är en antisemit...
Jag gillar inte schlager - jag tycker Carola ska skjutas och jag anser inte att höjden av mode är att bära för korta tshirts. Oooooh jag är homofob...
Jag tycker islam och andra religioner är hitte-på - jag tycker att arabiska låter lite som mellanösterns holländska - och jag gillar inte arabisk glass. Ooooh jag är islamofob...
Jag tycker att den där tunna lite spridda formen av krulligt hår vissa svarta killar får är sjukt fult - jag har aldrig vart i Afrika och har ingen drift att åka dit - min åsikt är också det där instrumentet man spelar i västafrika(?) med strängar som man liksom slår på med en båge är hur dumt som helst. Oooooh jag är rasist...

För som sagt - minsta koppling till nåt är dess like. Guilt by association - 2000-talets Lebensraum i folkdebatten och senaste retoriken i vårt sista nationalromatiserade projekt.

Brasklapp: nej jag stödjer inte Hamas din jävla svinknullare (du vet vem du är). Nej jag förstår verkligen att det inte finns en ensidig lösning ditt mög (du vet vem du är). Nej jag anser inte att Israel är detsamma som judendomen men jag anser att dom som drar det argumentet är nazismens nya våg.

Ja.

Nyrekrytering till Hamas

När detta liv ter sig poänglöst, kan nästa kännas mer relevant

Themesong: Territory (Sepultura)

Israel verkar göra allt som står i sin makt att skapa terrorister. Att religion sprider sig snabbt i svallvågorna efter fattigdom är ingen hemlighet och flyktinglägrena runt och kring Palestina har vart en grogrund för extremister, självmordsbombare och religiösa fanatiker. När det här livet inte ger mycket att vara nöjd för är det lätt att sätta sina förhoppningar till det andra som ska komma efteråt.

Religion kan ge hopp, förtröstan och styrka när man inte har någon oh det är när man är som mest i behov som den känns mest aktuell och relevant varför sektmedlem ofta försöker påpeka att man egentligen är olycklig hela tiden (har en gång vart på ett enormt kul konverteringsmöte för mormonerna, men det är en helt annan berättelse).

När du dödar av nåns familj, när du ger dom all anledning i världen att hata dig. När du beskjuter skolor. När du mördar kvinnor och barn. Tror du då att det inte komemr slå tillbaka - Israel får ge sig ut i ett totalt utrensningskrig om dom ska ha en enda chans att dra sig ur detta utan att få lida för det längre fram.
Deras senaste drag, att skapa en ensidig vapenvila känns mer som en metod för att fiska sympatier när motreaktionerna kommer. Är det nån som tror att det kommer vara lugnt från andra sidan sett?

Jag gick själv i anti-krigsdemon. Ni vet promenera med, skrika lite slagord och sånt - sen när jag kom längre fram så hamnade jag bland dom som skrek att gud är stor. Där nånstanns gick jag och tog en fika istället. Fred är bra, tro faen det men inte i helvete tänker jag promenera med några religiösa muppar (nåt som Nicklas på Arbetarperspektiv snackar om med). Blir det jidder vid synagogan här i GBG är jag gärna med och står och bevakar skiten i pallesjal och vänstermundering. Mina sympatier ligger inte hos, och kommer aldrig ligga hos Hamas. Men det skulle aldrig falla mig in att stödja en stat som förklarat att alla som inte anser att staten, religionen och etnicitet ska anses vara motståndare.
(man får inte ställa upp i allmäna val om man inte stödjer tanken att Israel är en judisk stat)

Israel anser sig ha rätten att försvara sig med alla till buds stående medel - klart man har - makt är rättighet har det visat sig i det verkliga livet. Men att tro att reaktionerna kommer utebli är inte bara naivt utan rent av korkat. Man slår tillbaka med dom medel som erbjuds och kan, enligt sin egen tanke justifieras. Boom.

För varje bomb som faller eller briserar ter sig både den (sanna) liberala högerns tvåstatslösning och vänsterns enstatslösning mindre och mindre trolig.
Även vi i den extraparamentariska vänstern pissar i egen buske när vi envist vill hävda den Marxistiska tanken att det som krävs är en sammansatt klasskamp. Allt vi gör är att framstå som Vänsterpartiet när den hävdade att hjälp till gömda flyktingar som jobbade svart var poänglöst om man bara, tre år senare, röstade på dom, skulle allt vara biff. Och vilka vill framstå som totala verklighetsfrånvända idioter?
En revolution är inte närstående nog för att justifiera en ensidig kamp för den. Att däremot arbeta för större förståelse inför dom Israeliska och Palestinska grupper som samarbetar med varandra är ju förståndigt - men som det är just nu dränks man i allt jävla nonsense.

Kolla in Hapoel Tel Aviv, dom lite hippiesqua Anarchists against the Wall eller det nu lite avdankade och populistiska PFLP.

Wordsilah's Blogg nere efter en text

Är där inte en liten fasces som ligger och lurar bakom skölden?

Themesong: Gangstarap made me do it (Ice Cube)

Det här är deras blogg (bandet Wordsilah's) som gick ner efter en text om snuten lägligt nog. Därav "503 service temporary unavailable"
Texten återges i sin helhet på Nabilas blogg.

(Utdrag ur texten)
"Vid ett tillfälle kollade de inte ens på mitt ID-kort utan började genomsöka bilen direkt. Ibland har de t.o.m frågat människor som varit i bilen med mig hur de kan umgås med en person som mig!"

Detta är inte helt ovanligt. Förutom SÄPO's jakt efter informatörer i Hammarkullen som kan peka ut eventuella muslimska terroristceller och annat fuffens har man gett sig faen på att punktmarkera och övervaka i allt större utsträckning. Politiska aktivister förhörs, folk som kan anses ha anstrykning till en kriminell organisation i form av släktband, bekantskap ses som medbrottslingar och polisen börjar sakta men säkert se möjliga terroristceller överallt med tillhörande acceptans av tidigare otillåtna undersökningsmetoder. Kommer nån ihåg McCarthy, kommunistjägaren under 50-talet i USA? Hans metod av att dra folk inför HUAC verkar nu vara det helt acceptabla och istället är målet inställt på att undersöka i det fördolda, anskaffa pressade vittnen (genom polistrackasserier separerar man vittnet från den som undersöks och vänder den ena mot varandra) och med en tillhörande skräck från regeringshåll kring allt från Kommunister till Muslimer, Djurrättare och Fackligt Aktiva.

Times nätupplaga informerar oss om den brittiska polisens nya metod för övervakning: hackning av hemdatorer. Information som sprids sen vidare till andra berörda parter och som polisen i ett annat land kan begära av sina brittiska kolleger.
Med tanke på regeringens nyfunna intresse i elektronisk övervakning är det inte ett långt steg innan deras egna övervakningssystem är i full schwung.
Justitiedepartementet har ju nyligen gjort en liten utredning kring användandet a elekroniskt övervakning och detta är det dom kom fram till denna gång: SOU 2005:38.
Notera speciellt:
"rättssäkerheten förstärks genom att föra samman vissa bestämmelser i rättegångsbalken och därigenom få en domstolsprövning till stånd i samtliga fall där uppgifter om kommunikationen behövs i brottsutredningar,"

Är det nån som minns förra vändan? När man konstaterade att för att en övervakning skulle komma att bli effektiv var det a och o att den som undersöktes inte skulle vara medveten om det? Därför blev ett domstulsbeslut - som är en offentlig handling - inte påtänkbar om det inte gjordes bakom stängda dörrar utan att informera berörda parter.

Tanken för en till USA där liknande beslut måste utfärdas av en domare. Orsaken varför det gå, rent teoretiskt, är för att deras domare är utvalda genom ett system invävt i deras demokratiska process. Våra domare är inte det. Ska nämndemännen vara det demokratiska skyddet under såna förhandlingar när den berörde inte informeras? Eller ska vi inrätta hemliga domstolar för hanteringen av liknande ärenden?

Hysterin är nu komplett

Assurbanipal borde ha älskat rådande rättstankar

Themesong: "...And Justice for All" (Metallica)

Jag har aldrig haft särdees stark tilltro till rättssamhället - eller vilken livsförgörande samhällsenhet som helst för den delen vars grundidé verkar vara att "så länge vi önskade att det skulle vara bra är det bra". Jag önskar verkligen att jag hade en mindre, skapligare näsa men det gör det inte sant för den delen. Så varför är däremot tanken om att "alla ska vara lika inför lagen" bemöt som om man sagt att alla verkligen är det?

Skitsamma - Original Gangsters, den Göteborgska Gangstergruppen med det inte lika originella namnet, har tagit över sidan som publicerar namn, personnummer och adresser på dömda sexbrottslingar enligt SvD. Allt ifrån blottare till våldtäktsmän åker upp på listan, så att du efterblivne förälder, ska ha bättre koll. Alla hajjar varför nån som kvinnan i länken är upprörd - bara tanken att nån ska ge sig på mina nära och kära är tillräckligt för att jag ska bli ryggradsförbannad - men jag (och detta är jag grymt stolt över) skriver inte första bästa som ramlar in i huvudet på mig.

Kära Fia: För det första är listan du propagerar för inte bara en samling pedofiler. Du vet det det antar jag. För det andra är återfallsrisken större efter uthängning, speciellt för pedofiler och för det tredje....
DEN VANLIGASTE FÖRÖVAREN I JUST ÖVERGREPP MOT BARN ÄR EN NÄRA VÄN TILL FAMILJEN ELLER EN ANNAN FAMILJEMEDLEM!
Så det du ska göra, du som är så rädd, är att övervaka barnens far, din farsa, kanske en dagisfröken som är lite för närgången eller gud förbjude dig själv. Ni är i större grad mer vanligt förekommande som lämpliga förövare än en total främling.

Kombinera ihop detta med punkt två och du har en fantastisk soppa av reaktionära, ko-paniska vuxna och en sämre utgångspunkt än tidigare för rehabilitering.

Sen att man borde sätta upp en fr OG medlemmar - alltså en lista däralla i OG hängs ut med hemadresser så att vi andra kan få reda på vart dom bor och undvika dom - hadeju vart mer relevant. Återfallsrisken för sexualförbrytare är inte ens att jämföra med återfallsrisken för medlemmar inom professionella yrkesgrupper.

Mord är alltså ok, men inte sexuela övergrepp? Vilket är ju helt i sin ordning med tanke på den form av sexualmoral vi har. Det är långt mycket värre att bli utsatt för ett övergrepp än att mördas. Sexualiteten, speciellt mot en oskyldig är, som det kallades i viktorianska äventyrsromaner: "a fate worse than death". En oskulds stals och, speciellt som kvinna, var man inte bara ett offer - man var ett nersmutsat sådant. Offrets roll var ett där man sågs som sämre än en som valde döden.
Acar, ledaren för OG, som liksom dom flesta kriminella nätverk tar en viss stolthet i att inte ge sig på barn, kvinnor eller gamla, har myntat dom bevinade orden:

"Har nån beställt ett mord så utför vi bara jobbet. Vi har inget känslomässigt i det"
(Expressen)

Fast, det förstås, i viss mån håller jag med Fia och Acar i deras gemensamma åsikt. Rättsamhället är rötet till grunden. En idealistisk sörja som vilar på förhoppningar om rättvisa och sanning. Som i verkligheten är mer tyngt av tanken att den bäste krigaren i rättssalen har Guds hand på sin axel än sanningen och att den som ser misstänkt ut troligen är det än rättvisa. Genom att slå bort ett av dom sista benen på hela konceptet, det om tanken att man kan rehabilitera en brottsling till en "sund samhällsmedborgare" samt att rättvisa och hämnd är direkt separata idéer, tar man slutligen kudden i händerna, slår av dom livsuppehållande maskinerna och kväver det aset i sjukhussängen.

Hämnd är rättvisa. Och isolering och bestraffning inte rehabilitering och tillrättavisan är lagbokens nya stöttepelare. Lex Talionis - rättvisa via hämnd, öga för öga, gäller.

Så vem från svenska poliskåren åker ner till Turkiet och sätter en kula i Acar?

(Btw jag älskar hur alla säger att dom inte uppskattar OG, men att detta håller dom med?)

Underkastelsens Ideologi

Han vill att du skriver under hans protestlista tydligen

Themesong: Pie in the sky

Ibland börjar man misstänka att en stor del av den socialistiska vänstern, vänsteristerna och den socialliberala klicken står uppsatta på SÄPO's lönekonto. Ju mer man läser deras texter desto mer drabbas man av känlsan av att dessa människor inget hellre vill än att bli betraktade som offer och dra med sig sin egen klass i fallet ner i gyttjan. Man riktigt vältrar sig i sin misär, utsatthet, alienation eller kuvade status.

Kristendomen (för det här är ännu en text om likheter och skillnader gemensamt för- och mellan kristendomen och socialismen) har ju samma pikanta detalj gömt i dom skriftlärdas mummel. Egentligen har alla tre abrahimitiska religioner samma underliga drag, även om det är med olika vinklar. När man först påpekar att vår värld, den materiella, är den sekunda och att dom som lider, är svaga eller kuvade i den här sekunda världen kommer gå först i den andra, den primära, den andliga, basunerar man ut just underkastelsens, svagheten och tystnadens lov. Håll käften och lid så du kan festa loss senare. Kristendomen verkar ha haft rätt klipska PR-killar i botten, när man nådde en fattig by eller stad gick vissa till dom fattiga och påpekade deras arverätt till himmelriket och när man stötte på dom rika gav man dom avlatsbrev eller gudomlig rätt att regera till kungarna.
Den judiska grenen påpekar en mer genetisk variant därav. Det heliga folket skla genomlida en massa jävla skit om och om igen - men får rätt i slutet. Underdogen vinner och alla andra får bajs. Islam kastar in samma brasklapp i det att dom som underkastar sig, dom som lider och dom som gör det otacksamma (och överraskande impopulära bland toppskiktet) "Guds Arbete" får sin rätteliga belöning när dom dör.

Tro faen att religionen blir poppis. Allt du behöver göra som fattig, svältande eller förslavad är att dö vid nån punkt - vad skulle kunna komma sig mer naturligt? Varför göra nåt nu, när allt man behöver är lite tid på sig så man kan dö i sin sviniga misär?
Just den här tanken att man genom att inte bli eller vara bättre än det man beskrivs som eller slår sig fri från den status man hålls i belönas i livet efter, när ingen annan ser, när man egentligen inte kan påverka något, verkar vara det underliggande temat i rätt många religioner - sekulära som ortodoxa.

Temat återfinner sig snabbt inom vänstern. Man hyllar misslyckanden, underkastelse och idioti. Man premierar det framför klarsynthet, uppkäftighet och intelligens. Från vurmandet för utsatta, kuvade och nerslagna folk (Tibet, Nån Indiangrupp, Pacifistiska Munkar, Svältande utsatta människor) och blir formligen livrädd när dessa slår tillbaka med en aggression som egentligen borde vara helt väntad, mot dom som attackerat, kuvat eller hållt dom i svält. I panik frånsäger man sig allt ansvar eller slår in på en apolagetisk bana där man försöker justifiera, genom just arbahemitiska linjer, dom underkuvades uppror. Man försöker fösa in det i samma berättarmall som Star Wars filmerna, Bibeln och Catcher in the Rye. Den underkuvades uppror ska göras rättfärdigt men när verkligheten tydligen inte vill kopiera dikten får man panik och tar snabbt avstånd.
Dom som lyckats med detta är dom religiösa. Deras (liksom våran genom just populärkulturen och religionen) världsbild av dualiteter - där det bara finns ett gott och ett ont - justifierar vilken form av grymhet som helst, så länge dom upproriska hänger sig åt just den form av dogmatisk prinicip som hyllas av kyrkan och Guden i vars namn dom gör uppror. Tro faen att dom blir populära i flyktingläger och fattigkvarter - man utlevar ett evigt liv om man underkastar sig och justifierar vreden om man inte underkastar sig nu. Ett uppror och sen en släng av underkastelse och du är helgarderad.

Man får väl vara glad över att vi saknar i stort den dualiteten - det onda och goda. Även om den också återfinns inom den rätt murriga vänsteristiska "debatten" (detta är ingen hyllning till liberalernas "fria debatt" (ie Säg bara det vi i grund kan hålla med om) utan snarare ett konstaterande att man inom vänsteristiska som högeristiska led inte gärna pratar i klarspråk internt allt ska höljas i nån form ideoligiserat skimmer)

Problemet vi har är just fascinationen för dom utslagna i deras roll som just utslagna. Vi romantiserar kring en arbetarklassmyt som bygger på vår egen misär och eländighet istället för att hylla det faktum att vi håller världen i våra händer. Vi drömmer om slaveri istället för slavarnas uppror och makttagande. Hemliga ordnar istället för en ny världsordning. Vi pratar oss varma för övertagna fabriker men viskar tyst om övertagna samhällen.

Nämn den ryska revolutionen i ett öppet samtal och plötsligt tar alla avstånd från mordet på Tsaren. Varför då? Vi har killen som piskade ihjäl byar, skötte massavrättningar och vars ätt var ökänd för slaveriet av ett helt folk i mått som får Pol Pot att framstå som en charmant ung man med hägrande drömmar - men tydligen ska vi ta avstånd från att karln dog med sin familj. Däremot så hyllar man gärna misslyckade attentat har jag märkt - att Hitler kanske tillfångatogs och torterades till döds är inte alls lika poppis som ämne som att man försökte spränga karln men misslyckades.

Känns som om jag virrat iväg lite - jag ska hem till Göteborg om ett par timmar och borde väl runda av. Slutklämmen är väl att vi borde hylla vår styrka istället för andras svaghet. Intelligens framför idioti. Kreativitet framför Enkelspåriga tankar och Seger framför hedersvärd förlust.

Julrapport och jag älskar Åsa Lindeborg

Min Nya Favorit!

Themesong: Början på Karl-Bertil

Egentligen rätt få saker att berätta på det personliga planet. Har hängt med min lillasyster lite då och då. Ätit mat med morsa och hennes gubbe och ska träffa min barndomskompis imorrn över en öl eller kaffe.

Pojkvännen gjorde mig uppmärksam på den här tjusiga kolumnen i Aftonbladet som talar rätt mycket om det jag snackade om i ett tidigare inlägg. Dom enorma skillnaderna mellan kristendom och socialism (eller som i det fallet kommunism, jag ville undvika att vara specifik).

"Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är aktuellare än på länge. En gång var välgörenhet ett ord som klingade nedsättande, men nu låter det fint i takt med att klassklyftorna växer. De som har det gott ställt vill inte betala skatt, men de skänker gärna en slant. Så urholkas demokratin successivt; den generella välfärden, beslutad av folkvalda politiker som vi kan ställa till svars, ersätts av en godtycklig välvilja hos en elit som förväntar sig beundran för en givmildhet – som de vill ska vara avdragsgill."

Åsa Linderborg träffar helt rätt när hon pratar om det lite skrämmande och obehagliga i Tage Danielssons fina julskröna om Karl-Bertil Jönsson. Hur lätt är det inte att missta välgörenhet för solidaritet? Tomma gester för rättvisa?

Den gode vännen och barndomskamraten jag ska träffa imorrn är en renodlad socialdemokrat. Hans favorituttryck är "alla vinner, alla får en bulle" vilket då refererar till hans arbete som dagisfröken (även om han är gift och borde få dra till med "dagisfru"). Han är enormt pro att alla, högpresterande som lågpresterande, ska få ta del av kakan. Jag undrar hur han ställer sig till Karl-Bertil? Han mumlade ju alltid om "Robin Hood samhälle", undrar om hans analys gått längre nu när vi båda är runt trettio och med begynnande ölmage och sackande påsar under ögonen?

Hur känner man själv? Jag kollade ju på det igår och visst, man kan känna sig lite jomsig som tittar på vad som egentligen är en hyllning till överklassens tillfälliga iver att få känna sig lite fina så där. Samtidigt är det en vacker berättelse och kvar är ändå apolageternas eviga travlande om "bättre nåt än ingenting". Vad faen ska man säga? Hur långt är det inte till en gemensam resning

"Om Karl-Bertil Jonsson verkligen menade allvar med sin dröm att efterlikna Robin Hood skulle han i stället för att tjuva paket, ta nyckeln till pappas varuhus och öppna dörrarna på vid gavel: Ta vad ni behöver!"

Det är väl i detta som den moralistiska vänstern, den fina vänstern, den vakcra ickekonfrontativa vänstern, börjar snegla mot klockan och undra om "det inte är en morgondag imorrn också" och "borde man inte börja tänka på refrängen"?
.... och därför är det där vi bör sparka in. Egentligen är det så vi bör tänka. Istället för att se oss som en fortsättning på den liberala högerpolitiken bör vi utgå från, och i viss mån ställa oss i motsatts till den liberala vänsterpolitiken när den gång på gång bevisar sig inkapabel att göra så mycket mer än vara en lam ursäkt för en välgörenhetsmiddag. Högerpolitiken borde inte ens vara en sak vi skulle ta upp.

Jag undrar om det finns ett sätt som vi kan utnyttja detta?

Anywhoo - jag ska till sängs efter min nu 80:de Gin och Tonic den här julen. För nån som nästan aldrig dricker så är det rätt tungt för mig och min lever verkar begära eldupphör...

Autonoma enligt SvD

Who am I?!

Themesong: Die for your Government (Anti Flag)

SvD's kvalitetsredaktör, Lars Ryding, har satt sig för att, efter alla bråk i Rosengård definiera "Autonoma". Han fastslår att det är en löslig beteckning av utomparlamentariker "långt ut på vänsterkanten", att dom finns i många länder och att dom anser sig stå utanför "förtryckssamhället". Han glider vidare med att dom kan vara syndikalister, marxister och AFA-medlemmar.

Vad kan vara mer fel? För det första bör jag nämna att jag väl är partiskt eftersom jag tillhör den utomparlamentariska vänstern, även om ordet du jour är "extraparlamentarisk" har jag märkt. För det andra bör jag påpeka att jag självklart inte kan prata för hela gruppen folk som media gärna vill kalla "dom autonoma" (ett begrepp som smakar lika mycket nittiotal som 2unlimited numera), bara mig själv och jag kan bara anta vad dom "autonoma" jag träffat i flera länder under flera år anser om vad dom gör och varför. Jag kan egentligen bara tala för mig själv.

Det viktigaste felet är att Ryding målar med en enormt bred pensel. Dom grupper han refererar till innehåller, i två av tre fall, enormt mycket fler människor än den "stenkastarvänster" han slafsar till med (mer om det senare). Även AFA har en grupp människor som även när det begav sig (1998) skulle rysa av att kalla sig "autonoma". Inom SAC (syndikalisterna) befinner det sig en större grupp människor av en enorm mängd schatteringar av samhällslivet. Jag kan dra en lista med folk jag träffat, men för att spara tid och inte hänga ut nån som i samma veva skulle utmålas som stenkastarvänster av Ryding (som människorättskämpar från Iran, eller feminister som slagits mot kvinnlig omskärelse) så får man nöja sig med ett "då vet inte vad du talar om". Marxister finns det gott om, herregud Boris Benulic kallar sig marxist och med tanke på hans samarbete med Timbro vet jag inte hur han skulle ställa sig till att bli sammankopplad med AFA.
Självklart säger inte Ryding att det ena per automation är det samma som det andra. Men med samma mått mätt kan man dra till med ordliga lustigheter som "folk som stödjer militärjuntor och massavrättning av fackligt aktiva kan vara medlemmar av Timbro, Kulturskribenter på DN, Moderater och Kungavänner".

Uttrycket bär lika mycket sanning som hans beskrivning av Stenkastarvänstern.

Ett desto mer markant fel enligt mig är tanken att man står utanför ett "förtryckssamhälle" (att be om definition av det uttrycket kanske är för mycket att begära av en kvalitetsredaktör, men herregud vad det hade vart spännande att höra). Det finns en stor andel orsaker varför man gör som man gör eller varför man ens går till en demonstration (stenkastarvänstern är mer vanlig, om osynlig, i vanliga demonstrationer än när dom har en röjarhuva över ansiktet och gatsten i näven) men en av dom grundläggande är att man just tillhör ett samhälle (förtryckande eller inte). Grundbulten är ändå att nån, ofta ovanför en, kommer hörsamma vad det är man vill säga. Man hoppas att den personen tänker lyssna till vad det är man hojtar om och i det ser man sig som just en del i ett samhälle, inte en utanför liggande aktör som bara utför isolerade handlingar. Egentligen är det ett tecken på stor tilltro, även till svurna fiender (som den borgerliga regeringen) att dom inte kommer ignorera en. Man lägger rätt stort hopp i att dom, enligt sin egen moraliska ståndpunkt, "vill väl".
Även dom mest våldsamma kravaller bär det här spåret. Man ser sig som förorättad eller illa behandlad och reagerar på det och i den reaktionen gör man sig själv till desto mer av en samhällsmedborgare. Självklart finns det dom som helt enkelt är kravallkåta (ett uttryck som är så beskrivande att det spritts utanför Sverige som låneord) men även i det så har man en orsak bortom det, kanske en justifiering av ens handlingar men det är också en inkluderande handling.

Sett till debatterna inom den "autonoma" vänstern, diskussionerna kring teori och praktik och vad det är man egentligen är så är självinkluderingen i samhället en grundbult. Det finns nog en stor del tonåringar som kastat sig in i förhoppningen att uttryck som "jävla skitsamhälle, vi bränner allt" ska få nån form av uppmärksamhet eller positivt bemötande och mötts av utskällningar och åthutningar. Utan ens position som samhällsmedborgare, som delaktig och med möjligheten att påverka blir hela ens politik poänglös. Det självpåtagna utanförskapet hånas (enligt mig rätteligen) som hippiefasoner eller identitetspolitik. Att bosätta sig i en ockuperad lappkåta, leve förtrycksfritt och odla biodynamiska morötter är så långt ifrån den moderna vänsterns (extra/utom och med eller utan stenar) debatt som man kan komma. Bör tilläggas att vissa från Stockholms klart finare kretsar och familjer gjorde ett numera enormt hånat inhopp i den autonoma vänstern för att där hitta sitt inneboende utanförskap.

För att avrunda en rätt lång text: Vad *vi* är, har jag märkt efter flera år, kan som sämst beskrivas som en samling romantiker eller spänningsökare men vanligen så vill jag säga "rätt jävla normala" när det kommer till kritan. Dagispersonal, sjukvårdare, lagerarbetare, journalister, jurister, byggarbetare, biblotikarier, arbetslösa, hemlösa och studenter. Hela gänget finns representerade och från (vilket kan överraska) alla ålderskategorier och från (vilket kanske inte överraskar) alla samhällsklasser från den liberala sociologin. Målet är oftare att man är en del av något istället för att man är bortom något.
I det ingen justifiering av det vi gör - jag vill inte hävda mig ha rätt eftersom det är en helt annan diskussion - eller att vi representerar ett "folkligt uppror" (det är långt från sanningen). Jag tänker inte säga att vi representerar arbetarklassen, med tanke på att flera inte kommer därifrån (låt oss vara jävligt ärliga här - det finns rätt många tonåringar som hoppar in och sen ut som kommer från rätt höga familjer). Men att vi skulle vara, eller se oss själva som något utanför samhället är i brist på annat, mer ett tecken på att man inte frågat nån utan bara antagit.

Jag skulle också önska att Lars Ryding, eller nån annan på SvD's stab, vid nån punkt tog sig tiden att umgås med dom som dom vill beskriva.

(Brasklapp: Vad vi är eller inte är, är inte så enkelt som det kan te sig eftersom vi är en rätt stor grupp som kan kallas "autonoma". Vad vi inte är enkla att beskriva. Vi är "komplexa" ;-))

Högerman inlåst igen...

(Tack Mattias J, inte min Mattias utan en annan)

Mattias J, påpekade att texterna jag länkade i en tidigare skrift här inte längre sa samma sak. Astiz har inte släppts och med lite tur har dom nya krafterna jag pratade om arbetat på för att få karln fälld ...

återkommer senare (efter min Stockholmsresa)

I get knocked down, but I get up again?

Its a new socialist party and I cry if I want to!

Themesong: A New England (Billy Bragg)

Det fantastiska korspolitiska projektet socialism.nu (Bland vänner kallat soc.nu) har efter en längre tid av att vara nere, gått upp, fått oss alla lite småhooked på dom nya dramorna som väntar där inne och sen gått ner på grund av överbelastning av servern. Soc tar helt enkelt för mycket från dom andra servergästerna... Så det är lite som en komplimang eller underförstått att vi är feta och lata. Vem vet?

Vad jag vet är att socialism.nu kanske glider on the wings of Engels men kräver likförbannat lite stash från Stalin. Om det är problem med degen så varför inte inrätta en insamling. Jag har ett par hundralappar jag gärna skulle vilja donera om en enkel aveny för detta ändamål skulle öppna upp sig...

Vi kan alla bitcha om hur jobbigt det är med internetrevolutionärer (jag gör det och underligt nog är det för tillfället - kalla mig en paradox, eller Evert, det gör mig det samma), hur störigt det är med all negativitet och alla som inte tycker som en. Men faktum är att avhoppen är nära nog noll. Hur många gånger har man inte hört om nån som tänker dra och "aldrig sätta sin fot här igen" för att ett par veckor senare sitta där och gorma om vilken glass som är godast och annat högtravande teoretiskt?
Socialism.nu fyller ett viktigt syfte i det rätt isolerade Sverige där man gärna tar hemlighetsmakeriet ett steg för långt och utan det så blir det som... tja som det vart nu ett år. Mycket väsen man hörde först efteråt om - det som saknas är utbytet och förändringen av olika åsikter. Visst RS'are blir alltid påhoppade och hoppar å sin tur på andra. Bråket mellan crustare och casuals fortsätter och dekadensmoralisterna och moraldekadenterna bråkar fortfarande om vems individualistiska åsikt egentligen är den som är rätt. Men man snackar, blir kompisar och pratar vidare efteråt nån annanstans.
Planer utbyts med telefonnumren, för att inte nämna smockor och kassa one-night-stands (eller för den delen varaktiga relationer).

Skiten behövs och om det är deg ni är ute efter - tja vi är en hel del av oss vuxna nog för att ha riktiga jobb och kan nog avara en hundring eller två. Om alla gör det så borde vi kunna fixa oss en bättre server eller nåt?

... eller en stödfest (vilket ärungefär som soc.nu fast med alkohol och ännu sämre one-night-stands). Jag kommer vara där fuckers!

Rödinglistan

"Om jag inte får dansa är det inte min revolution"

15 låtar som definitiv skulle hamna på mitt kommunistiska blandband, Rödinglistan. Döpt med kärlek och blinkningar till dom högerextremas fantastiska dito...

Vill du bidra så hojta i kommentatorsfunktionerna. Tänk på att urvalet baserar sig på att just undvika klichésångerna.
Kom ihåg att ta med en länk till youtube (allt här är länkat till youtube så ni kommer inte få några uppfuckade länkar)!

Nine-to-five (Dolly Parton)
Ok lyssna på texten. Verkligen lyssna... och berätta sen om den inte har ett litet kommunistiskt budskap i sig.

"They let you dream just to watch them shatter,
you just a step on the bossmans ladder
but you got dreams he'll never take away!
In the same boat with allot of your friends,
waiting for the day your ship will come in
And the tides gonna turn and its all gonna roll your way!"

Change Channel (Lo-Fi-Fnk)
Handlar så vitt jag kan hörat om problement med många parlamentariska ledare. Personligen har jag inget emot parlamentariska metoder, men parlamentarismen som utmynnar fler gånger än inte i ett falskt självändamål är inte direkt en höjdare i min bok.

Seek and Destroy (Metallica)
Lyssnade på den på väg hem från kneget idag. Har lyssnat på den förr... Säger sig självt. Lite satans ilska finns det för lite av här i världen.

Paper Planes (MIA)
Ja.... vad finns där att säga?

Fröken Ur Sång (Titti Sjöblom)
Ok denna kan kräva en förklaring. Jag tycker (allt är ju grymt subjektivt, man hör det man vill höra) att den handlar om just stämpelklockans och det inhumana arbetets ideologiska paradox. Att den hyllar och hävdar att det som gör oss människor är det samma som tar ifrån oss vår mänsklighet. Det är en bra låt hur som helst och borde han vunnit schlagerfestivalen 1974.

Common People (Pulp)
Ofta översedd låt som egentligen borde tillhöra dom mest typiska och numera klychiga rödinglåtarna men som helt och hållet har förbisetts. Kan det vara för att den handlar om en vanlig snubbe som träffar en rik tjej med arbetarromantiska drömmar på ett universitet och vad som skiljer hennes störtdykande klassreseförsök från människorna hon försöker efterapa? Lite för nära verkligheten för vänsterismen månne?

Shoplifters of the World Unite (The Smiths)
Fin låt, fin snubbe (morrisey alltså - jag vet jag vet - det är jag och tusen småbrudar som tycker det) och just tanken kring (far fetched just nu) att dom som försöker förgöra rådande värdesystem är dom som ska ta över... ungefär?

What happened to that Boy? (The Clipse)
Ok, för att det finns vissa - ni vi vilka det är - som kutar till chefen och golar enr sina kamrater för att få chansen att komma upp sig. Dom som gilder på sin arbetskamraters ryggar. Svartfötter och annat utan mycket människorvärde.

Stress (Justice)
Inte så mycket mer relevant än för videon och att det är en bra låt. Videon siktar mer på vänsteristernas fetischism för förortern och den tvetydiga detaljen att dom som är från den delen av verkligheten verkligen behöver arbetas med och inte mot. Jag menar att hävda att det är nån form av oproblematisk dualism är att stsoppa huvudet i sanden.

Rockstar (N.E.R.D.)
"You can't be me, I'm a rock star!". Om du inte köper varför målet är att vi alla ska bli rockstjärnor är du nog mer idealist än kommunist enligt mig. Delat lidande är bättre än total orättvisa, men målet är fan delad glädje och mer än så.

Take this Job and Shove it! (Johnny Paycheck)
Vad jag önskar jag hade möjligheten att säga till min chef ungefär dagligen...

Working Man (Rush)
"Seems to me I could live my life allot better than I think I am. I guess thats why they call me the working man"

Millionaire (The Puppini Sisters)
Ok för att komma igång med den där grejen om trisslottslandet som jag vet att jag skrivit om förut så tänkte jag ta med den här låten och den nedan. Antagandet och den moderna myten om att det är nåt fel på dig om du inte är tät som en häst är en av dom idealistiska stöttepelarna av det moderna samhället. Om du vänder på det och säger att det är fel att du inte är miljonär är det en helt annan femma tydligen. Den liberala individualismen är riktat till att skuldbelägga dig i längsta möjliga mån - inte "befria dig och utkräva din potential".

Mercedes Benz (Janis Joplin)
Varför religion int eförsvinner bara för att man vill hävda dess ologiska grundbult. Den finns för att den tydligen behövs för flera oberoende hur oresonligt den kanske ter sig för oss utomstående och det är genom att ta bort rötterna för den (självtvivel, dödsskräcken, fattigdomen och misären) som man kan få bort det mesta och det utan att ens talla på folks personliga tro. Att det inte betyder att den försvinner borde nog vara självklart - lite mysticism behövs ju tydligen.

Den Reaktionära Konservativa Högern igen...

Våga Böga?

Themesong: Homophobia (Chumbawamba)

Ibland, om man blundar, när man bor i Göteborg, kan man efter mer än ett decennium av antifaarbete av stadens ungdomar, tro att det är över. Att hela Sverige är fritt från nazister sånär som på ett par nerknarkade våldtäktsmän, pedofiler och fylleheilande tonåringar på sina pojkrum. Sen läser man saker som det här och inser att dom fortfarand är kvar på andra platser.
Självklart finns dom där. Gömmer sig inom SD, ND och neokonservativa kretsar kring KD. Dom vars retorik i många fall, om inte hyllar, så åtminstonde justifierar misshandel av folk på grund av trivialiteter som etnicitet och sexuell läggnig.
Samtidigt som Pride förklarar att man inte vill ha grupper som inte håller med rådande metodik i sina led och således skjuter AFA och RF ut i utkanten för att försvara tåget (vilket dom gör varje år fördom som missat det och varje år attackeras inte tåget utan iställetär det ett slagsmål som bryter ut lång bort från det).
Jag lägger inte mycket vikt bakom just den sexuella och sexualiteternas frigörelse som den ser ut idag som snarare hyllar nya normer och konformiteter och mystiskt nog stannar vid gränsen till arbetarklassområden och väljer att titta djupare på om överklassbögar inte förtrycks i styrelserummen. Men eftersom dom två är länkade samman, den klassiska, numera statliga antihomofobin och den extraparlamentariska och den folkliga (vilket självklart inte är detsamma) så får man ta det som det är.

I Stockholm för några dar sedan blev ett par attackerade, en av dom ordentligt misshandlad och sen fick han en pistol inkörd i munnen av vad som troligen var nazister. Inte så underligt med tanke på att dom verkar dra ihop sig mer och mer inför deras demonstration i Salem.

Ni som tycker attacker på folk på grund av sexualitet och etnicitet är ok, ni som hyllar nazismen och fascismen eller ni som bara vill ta en promenad med dömda pedofiler, våldtäktsmän, våldsbrottslingar och allmäna kräk. Gör det. Men ni väljer sida.

Som i förrförra inlägget vill jag påpeka att man behöver inte demonstrera mot dom, men man bör visa på civilkurage och våga säga nej högt och tydligt.

* Ta inte emot deras propaganda.

* Riv ner deras affischer.

* Bua ut dom, skramla med nycklar.

* Säg emot.

Din tystnad är ett accepterande. Minsta lilla nej är en motståndshandling.

Hon pratar ju om mig?!

Jag tidigt på morgonen efter en snabb dusch

Themesong: Gangsters (The Specials)

Maria Abrahamsson har skrivit en fantastiskt insiktsfull liten dänga angående just syndikalister och djurrättare och bådas förkärlek till blockader. Dessa, enligt henne är nån form av förkastlig, rättsvidrig för att inte säga samhällsfarlig aktivitet som går under namnet "likgiltighet för andras egendom".

För det första är hon självklart enormt historielös eftersom hennes samhälliga position kommer bland annat från kamper förda med den här "likgiltigheten inför andras egendom" som metod. För att inte nämna Sveriges goda ekonomiska position som ett litet välfärdsland i norra Europa vars grunder startade under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet med samma likgiltighet som taktik under brödkravaller, Gatans Parlament och attentat. Till och med vår samhällsform kommer därav med dess rösträtt, sekulariserade kyrka och borttynande monarki kommer från skräcken inför en mycket större likgiltighet, den ryska "likgiltigheten inför rådande samhällsystem" som härjade samma tid som vi fick vår allmäna rösträtt och agerade huvudargument varför följandes Jerry Rubins bevingade ord "Martin Luther King was never stronger than the crazy nigger standing beside him with a shotgun saying: if you don't listen to him you'll have to listen to me"

Att hon sen snabbt dömmer ut SAC ännu en gång är ju lite pinsamt efter att hon fick kräla till korset efter att hon stödätit på en annan blockerad restuarang i Gamla Stan som visade sig senare vara på fel sida den borgerliga mysighetsbarriären (den som säger att "om du kan gråta högst och verka vara den som det är mest synd om kommer vi tycka synd om dig").
Nu när ägaren för Izaka Koi torskat för ännu en misshandel (denna gång inte på anställd, vilket tydligen är mer accepterat) och fått sin restuarang pajad av staten på grund av enorma ekonomiska missförhållanden så får vi se hur hon kommer reagera.

Men det är inte allt. Inom den här sfären av "likgiltighet inför annans egendom" finns också blockaderna mot en resturang på Kungsholmen där man delade ut flygblad vilket självklart skadar nåringsidkaren ekonomiskt. Eller strejker vilket gör det samma. Eller övertidsblockader. Eller protester. Eller insändare. Det mesta faller inom den ramen. Alltså dom taktiker som är effektiva för vanliga knegare. Undrar så varför Maria har problem med dom...

Men som sagt, hon nämner mig i slutet:
"Medan de som inte gör det, utan som i 30-årsåldern fortfarande bär på ett hat mot sin omgivning, är samhällets verkliga fiender. Sådana som demokratier alltid har en skyldighet att försvara sig mot."

... det skumma är att hon också pratar om så gott som alla på min arbetsplats. Dom flesta jag känner. Det som särskiljer det hela är självklart att boken hon refererar till är lika tät som ett såll och med ett stabilt underlag som skulle få kvicksand att känna sig som stelnad cement. Skillnaden ligger ofta i hur snabbt du ger upp och barafaller tillbaka till en tyst bitterhet. Personligen väljer jag att vara positiv och hoppfull - och glad att Maria ser mig och många runt mig, som ett hot mot demokratin.

Socialism.nu slår upp portarna igen

Välkommen tillbaka internetrevolutionär!

Themesong: First Redneck on the Internet (Cledus T Judd)

Efter nästan ett år av väntan har alla bitar fallit på plats för alla debattsugna socialister (och borgare som tror att det är en allmän debattarena och sedan gråtandes kastas ut). Äntligen! Visst, det var en massa skitsnack och en hel del internetaktivister som i grund och botten bara gnällde. Det var en massa intriger och skvaller, men överlag var det och blir väl igen, en bra sida, ett viktigt forum.

Så om du är socialist, gå dit och säg din mening eller bara snacka om vilken TV-serie du gillar mest! Välkommen.

Kommer nån ihåg SA?

Detta är ... seriöst, inge skämt ... Stefan Petzner :D

Themesong: "I thought you where my Boyfriend" - Magnetic Fields

Ja nu är det ju bara för roligt att ge upp - Jörg har tydligen haft en "speciell relation" med sin 31 år yngre medarbetare och tillika efterträdare Stefan Petzner. Tydligen tycker inte dom stockkonservativa rasisterna att det här är en bra nyhet - med tanke på Jörgs äktenskap (och det faktum att dom är emot sånt där snusk).

Grattis till Heider som fick sig lite lammkött - synd bara att han var så utan stake att han inte kunde berätta det för sin fru, eller partiet, eller nån för den delen verkar det som.

Mannen i Stefans liv har, trotts sin hädangång enormt mycket folk att choka på bakifrån verkar det som... Man bara väntar på hur det ska behandlas från dom idealistiska gråtmilda PK-rasisterna här i Sverige... Förnekelsen Fortsätter? På tal om ämnet nekrologer så tar DN's Christoph Andersson upp det här med följande klämmiga slutton:
"Inför valet 2006 lärde NSDAP:s moderna motsvarighet, NPD, upp svenska högerextremister i konsten att skaffa sig makt på parlamentarisk väg. På NPD:s partikongress i maj deklarerade partiledaren Udo Voigt att han gärna ser ett framtida samarbete med sverigedemokraterna.

Kort sagt: NSDAP AO:s anda lever vidare. Frågan är om dagens Sverige ska visa samma tysta acceptans som dåtidens, eller ta varningssignalerna på allvar."

Med tanke på SA's bakgrund, Vlaams Blok, Böglyft och Jörg kanske en ny slogan kan hittas på:
"Bara arisk kuk i min skjärt, tackar som frågar"

Bättre skrika i en tom Katedral ...

Themesong: "España va Bien" - Ska-P

Under detta, världens största kors rest till hans ära, ligger Diktatorn, högermannen, monarkisten, milisledaren och den konservative religiöse ledaren Francesco Franco. DN har i dagarna skrivit om anhörigrörelsen, vars enda mål är att hitta kvarlämningarna från sina anhörigas som mördades och kastades i omärkta massgravar och som kontinuerligt motarbetas av folk från höger och vänsterkanten vars enda justifiering för deras vidriga handlande är plattityder om "riva upp gamla sår" eller som det fega Spanska Kommunistpartiet kräktes ur sig, att det skulle vara att "göra mediecirkus av dom mördade republikanerna".

Att dom här människorna inte är republikaner, socialister, anarkister, kommunister eller frihetskämpar först utan familjemedlemmar verkar inte beröra dom folkfientliga partitopparna och deras eftersläpande kader.
Att högern, med dess starka praktiska och ideologiska kopplingar till Franco skulle vara nervösa är en sak - att vänstern skulle kissa på sig är en helt annan. Enligt mig är det enormt mycket värre att hävda att du står för en sak och sen bevisa motsattsen än att stolt stå för att du är en idiot.

Kopplingarna mellan kyrkan, högern och Francos ideologiska arv görs rätt klara i artikeln i DN och Nicklas på Arbetarperspektiv pratar lite mer om kopplingarna mellan det rådande läget i Sverige, den svenska politikerkårens tystnad, Sverigedemokraterna och Inbördeskrigets efterdyningar.

Kopplingan mellan den Spanska Kyrkan och Franco, mellan den Tyska Kyrkan och Hitler och den konservativa kristna högern och SD - är fortfarande en känslig fråga tydligen.

När Fan blir gammal...

Jag vill säga detta, bara en gång:

LOL, LOL som bara helvete och åter: LOL!

Dom som lite följt det jag skrivit vet att jag har en speciell relation till ekonomen och konfliktsteoretikern Francis Fukuyama. Hans bok om "tidens slut", en av hörnstenarna i neoliberal dogma, har vart en jävla spik i ögat på mig eftersom det stör mig att en så satans vältalig människa kan vara så satans korkad att han skriver vad som i det närmaste kan kallas mysticism och missar vad vem faen som helst kan erkänna är det avgrundsdjup som separerar personlig ideologi och enkel logisk slutledning (grundbulten "vi har nått höjden av vår utveckling, nu går det bara utför" har ju absolut inget med hans dåvarande fetisch för Reagans ekonomiska politik, nej-nej)

Det är därför med satans värme jag läser den här texten i Newsweek och ler, ler och ler...

Francis Fukuyama - fail!

"Prior to the 1980s, conservatives were fiscally conservative— that is, they were unwilling to spend more than they took in in taxes. But Reaganomics introduced the idea that virtually any tax cut would so stimulate growth that the government would end up taking in more revenue in the end (the so-called Laffer curve). In fact, the traditional view was correct: if you cut taxes without cutting spending, you end up with a damaging deficit. "

(vi ska alltså inte glömma vem det var som med hjärta och själ var positiv till den formen av ekonomi fram tills.... ååååh, tja det här är första artikeln av Fukuyama som säger nåt annat än det han tidigare stog för)

Problemet med Snutar

Themesong: Man in a Uniform (Randy)

Themesong #2: Balladen till en bra polis (Cornelis)

Themesong #3: Visa till SAP (Berglund)

Bara ett kort inlägg efter ett komihåg jag hade. En hetsk debatt med morsans gubbe en jul kring problemet med snutar. Kalla mig klychig men jag har alltid haft problem med en beväpnad paramilitär som man gång på gång sett sig bete sig som svin.

Detta anknyter självklart med det tidigare inlägget. Jag minns inte dom gånger jag haft med vettiga snutar att göra - även om jag gjort en poäng med att alltid säga att:

"Det här landet behöver fler poliser, problemet är att det är så jävla många snutar"

Jag minns snuten Max i Göteborg som var platsbefäl under en av dom småstrejker som SAC gjort sig så berömda för där hans kommentar var att dom skulle "gå in och krossa" oss som stog där. Eller snutarna i Fosie som ansåg det lämpligt att pepparspreja stillastående tysa strejkvakter och där försöker till kommunikation möttes med ett "håll käften" från snutens sida. Jag minns en telefon med sms-minne som tappades i Malmö av en snut. Undrar om han minns?
(för er som inte vet så fanns där på hans officella telefon en debatt kring vartv han och en annan snut skulle ta en misstänkt för att se till att dom inte skulle kunna höras när dom gick över honom. Dom beslut sig för ett industriområde eftersom ingen är där på kvällen som bryr sig om skrik)

Jag minns Salems borgerliga kommunfullmäktige som skrek när han såg vad snuten gjorde med en grabb i tonåren som fastnat mellan dom.
"Nej nej det här händer inte i Sverige!" var grundbulten, men eftersom han nästan grät så var det inte så klart. Dagen efter hade han tydligen glömt det som var kvar av pojkens ansikte när snuten gått över honom.

Jag minns mitt första riktiga möte med snutar. När dom låste fast en kompis i en portuppgång och gick över honom med batonger och kängor. Flera brutna revben, en utslagen tand, blåmärken och blödningar. Han brukar säga att snuten slog han röd eftersom han röstade på folkpartiet och enda orsaken att dom tog han var för att han hade dreads och gick förbi en av demonstrationerna vid Eu-toppmötet 2001.

Jag minns när min plastlillebror togs av snuten under en demonstration när han frågade varför dom stillastående snutarna tejpade över sina hjälmnummer. Dom slet in honom i slaktarbilen och körde iväg med honom framför hans dåvarande flickvän och hennes kompis som pluggade till polis, snopna och chockade miner. Men det var inget mot det svar dom fick när dom gick till Stampgatan för att kolla om han var gripen. "Nej sånt händer inte i Sverige, han måste begått ett brott" sa hon bakom disken. Trots att hennes polare sa att han pluggade på polishögskolan och sa att han kunde vittna till min plastlillebrors fördel så var svaret det samma. Han kunde inte blitt tagen utan att ha gjort nåt eftersom det händer inte i Sverige.

Hur ofta har man hört den?

Misshandel, hot, rån, antastningar, våldtäkter, trackasserier - allt döljs under en ideologisk hinna av att sånt inte händer här.

Men man ska inte glömma dom bra poliserna för det. Dom som verkligen hoppas att dom gör en skillnad - en positiv sådan - jag tänker på polisen som under rådande kravall slet av sig hjälmen och gick genom Konsum på Avenyn. Eller platskommendanten som på Järntorget fick order om att "krossa och bryta" en stillasittande ickevåldsdemonstration sista dan av EU-toppmötet och då ljuger till svars att han redan öppnat avspärrningarna och att folk gått.

Det finns säkert tusentals exempel på det med