Themesong: "Oh What a World" (Rufus Wainwright)Jag vill påpeka att dom åsikter jag har baserar sig på ett avståndstagande från moralism - vänster som höger, progressiv som borgerlig. Jag är inte intresserad av att föra en debatt som baserar sig på att en person är "ond" eller "god", där en människa vars åsikter svänger åt "höger" klassas ut på grund av dom åsikterna.
En människas åsikter, enligt mig, dikteras överlag av omständigheterna kring den här personen. Hur hon växte upp, vilka hon umgås med, vad hon gör eller hur hon definieras.
Bill Gates är inte ond. Kamprad är inte ond. Hitler var inte ond. Alla dom här personerna utför vad dom anser är "det rätta" utifrån dom förutsättningarna dom hade. Man kan ställa sig och hålla ett apolagetiskt tal till alla dom här personerna där man förkunnar deras bakgrund, deras varför och hur. Men varför göra det?
Det finns en briljant litet experiment, som ni alla antagligen hört talas om:
Stanford Prison Experiment, som utfördes 1971 på Stanford Universitetet. Jag ska inte tråka ut er om detaljer - ni som inte vet vad det är, kan ju alltid klicka er vidare på länken - men det kan sägas bevisa hur en fängelsevakt/fångpopulation skapas och hur deras beteenden brutaliseras av omständigheterna. Självklart har den oftast används som en kritik gentemot fängelsesystemen, men den funkar lika bra för att förklara just den effekt där omständigheterna definierar och utformar åsikterna hos en människa.
Vi vill gärna dömma ut en gnidig VD som plockar ut enorma summor i bonus när han i samma veva sparkar en hel fabrik och det är ok - det ska man självklart göra. Men inte baserat på att han är "gnidig" eller "ond". Han agerar som han förväntas göra och kan inte agera på ett annat sätt - inte utan att förlora sin position.
Effekten, vi kan kalla den stanfordeffekten (för att ge den en officiell air), skapar inte bara åsikterna genom omständigheterna men den skapar också en social sitts där man, om man inte delar åsikterna förskjuts från den socala klick man tillhör till en annan, i experimentet den andra gruppen (från fångar till fångvaktare (dom lydiga/dom som golade) eller från fångvaktare till fångar (dom som stöttade fångarnas sak)). Om VD'n hade agerat annorlunda hade han visat att han inte höll med sin omgivnings beteenden eller krav och det hade gort sittsen omöjlig för honom. Hans plats definieras av hans åsikter i handling precis som omstädnigheterna och hans plats deinierar hans åsikter.
Det är när möjligheten att välja mer fritt kommer in som problemen hopar sig. Det är först då ideologin som en fritt flytande entitet ges utrymme.
Ett ideologisk val enligt mig är när man tar ett beslut om handling, helt kopplat till sin ideologiska ståndpunkt och helt frikopplat från alla omständigheter (eller så frikopplat som det kan bli). Det är enkelt att vara djurrättare extraordinaire om man har råd att välja bort McDonaldsluncher eller säga nej till päls, läder och mjölkprodukter i alla dess former. Det är enkelt att prata om sin kropp som ett tempel när ens position tillåter ett sånt uttalande och möjligheten att behandla den därefter. Dom utan förutsättningarna till ett sånt val; som tillhör grupper där såna val är uteslutna och inte socialt accepterade, eller som saknar den ekonomiska friheten att ta ett sådant beslut; har det ofta värre. För dom "sitter det längre in" och därför kan man se hur mängden veganer, träningsfanatiker eller djurrättare ofta sjunker med samhällsklasstillhörigheten.
Med det inte sagt att alla durrättare till överklassen. "Drugs are often the same as Chemicals but that doesn't mean Chemicals is the same as Drugs"
En viss grupp ges mer utrymme att välja, att svänga och det är dom som hamnar i mellanskikten. Dom akademiska, dom välborna, dom utanför borgerligheten men inom en stabil ekonomisk grupp.
Deras beslut tas oftast genom ett ideologiskt ställningstagande där dom går igenom vad dom anser är lämpliga åsikter och väljer den dom föredrar för stunden. Men inte ens där är valet helt fritt. Dom förväntas uppehålla en viss form av borgerlig (i det här fallet menat som "övre medelklass" istället för "högborgerlig") moral och dygd. Dom ska kunna justifera sina åsikter med och genom en annan grupp åsikters specifika termer och krav. En åsikt kan dömmas ut som "antidemokratisk" (vilket, när man gräver i det är en åsikt som på nåt sätt inte konformerar sig till rådande demokratiska norm), för "radikal" eller aggressiv.
Dom här åsikterna måste då mjukas upp så dom kan klämmas genom det såll som moralen kräver. Det är då åsikter som "jag är kommunist men bara i teorin" dyker upp. Man vill ta till sig vad man anser är en uppsättning kommunistiska ideologiska ståndpunkter men man tillåts inte helt fullt och därför mjukar man upp dom lite för att fortfarande få behålla sin sociala position.
Det är först inom den här gruppen man kan tala om "ondska" och "godhet", fast då i termer som "idioti" eller "chocksökande". För vad annars kan man kalla en vitsminkad grabb som talar om hur "ond" han är? Eller en tjej som vill förkunna hur ball och radikal hon är genom att ställa sig och hylla Usama Bin Laden?
Men överlag och för resten av oss är våra åsikter som mest en tunn hinna vi lägger över våra handlingar. Vi är där vi är och vi väljer av nöd det vi behöver. Vi kan markera dom hur vi vill, en företagsledare kan kalla sig marxist även om hans
handlingar talar annorlunda och en lagerarbetare kan kalla sig Moderat trots att han hela tiden bevisar motsattsen.
Ideologi blir en titel eller ett klädesplagg man tar på sig men innanför är det samma gamla kropp. Det är därför man i kristider kan se borgerliga som ställer sig på barrikaderna med en röd flagga eller uttalade "socialister" sparka majoriteten av sina anställda till fördel för en bonus.
Deras kläder passade inte den kropp dom hade helt enkelt.
Liberalismen hamnar ofta här eftersom den baserar sig på förhoppningar och önskningar istället för verkligt handlande. En liberal plan för att bekämpa ungdomsvåld kan vara att säga "Jag är emot våld!" eller att alla ska ställa upp på den åsikten, trots att alla redan gör det. Liberal och borgerlig rättsäkerhet är grundmurad i åsikten att "lagen ska vara lika för alla" helt utan ansträngningar att se till att verkligen är det. Efter att man önskat det är ämnet avklarat och alla protester däremot kan hänvisas till den enskilda förhoppningen.
Det är där vi hamnat. Genom att demonisera folk av en annan åsikt gör man sig en enorm otjänst genom att skapa ett debattläge där en människas ideologi är ett "välja och vraka". Där man skiter i omständigheterna tillfördel för en debatt som enbart rör sig i en borgerlig sfär. Man accepterar den tanken på hur verkligheten är utformad för att inom den och med dess egna argument försöka motbevisa den - vilket är omöjligt.
Samma sak gäller homosexualitet enligt mig. Jag kan argumentera hur mycket jag vill med stockkonservativa kristna men sekunden dom säger att Gud är emot det är det kört. Genom att diskutera deras Guds önskningar gör jag honom verklig och jag ger mig in i en debatt där dom, dom religiösa, har tolkningsföreträde. Om dom vill kan dom säga att den heliga rosa hästen sagt att bögar ska dö och jag kan aldrig argumentera emot fria fantasier utan verklighetsförankring eller ens krav på verklighetsförankring.Vi måste lära oss att särskilja på ideolog och verklighet, på moralism och sanning. Våga ta i, diskutera, vara del av folk som har en annan åsikt eftersom vid en punkt kommer deras rätta färger visa sig och om dom då visar sig vara nåt annat än det du trott då är det så det är - men tills dess så måste man se pragmatiskt på det hela. Vad vill du uppnå? Om det inte hindras av en annans metod att nå det så är det väl ingen fara att vara en del med dom? Vi samarbetare ju allt som oftast med ickevåldare bland annat och deras position är ofta diametralt motsatt våran?
Med risk för att göra mig själv till ett exempel så tycker jag, av erfarenhet, att många trots färgen på deras fana, vill ungefär samma sak. Problemet är väl att dom liberala helt enkelt inte vet hur man ska uppnå det eftersom dom är och förblir en idealism och till den punkt då vi säger tack och adjö till våra egna idealister, dom för vilka åsikten väger tyngre än verkligheten, är vi lika goda kålsupare.
