Spelning

Igår gick jag på en spelning med min pojkvän. Jag var lite nervös egentligen och ville mest hem och rita när jag på väg till den. När jag kom dit så blev jag ännu mer nervös när man såg vilka som stog utanför...

Grejen är att jag älskar min pojkvän jättemycket - jag är seriöst imponerad av hans personlighet, hans beteende, hans intellekt och hans hans humor (då inte räknat dom fysiska detaljerna som jag i ett styng av svartsjuka helt enkelt inte kommer dela med mig av :)). När han är rolig så skrattar jag, när han ska beskriva eller förklara nåt så imponeras jag, när han ska göra nåt, gör han det med samma avslappnade självsäkerhet som den Paris Hilton har när hon kliver troslös ut ur en limo.
Hans kompisar är underbara och har alla charmat brallorna av mig med sin kollektiva charm och välkomnande attityd gentemot en lurk som mig.

Mitt problem för kvällen var att det skulle vara en artsy spelning, med folk som är artsy. Folk som vet saker om saker som får mig att bli imponerad. Jag kan egentligen inte gå in i ett rum fyllt med sådanna människor utan känna mig liten och vulgär. Varenda gång jag öppnar käften så känner jag att all luft går ur mig och för allt mitt självförtroende som jag har i vanliga fall är jag nu nervös över att säga fel saker att framstå som en idiot framför dom här rätt imponerande konstnärstyperna.

Visst jag delar nog inte alla deras intressen och under den första delen av spelningen var jag på väg att somna. Musikerna var bra men det dom gjorde lät som en enda lång trettiominuters låt om olycklig kärlek med en tjugo sekunders andningspaus och mellansnack var tredje minut. Allt med samma melankoliska stämma och artistiskt "nerskitade" ljud.

Alla verkade gilla det. Jag var skräckslagen - vad har jag missat? Vilken detalj i allt detta är det som är så enormt bra som jag helt enkelt är för pantad för att plocka upp?

När jag var liten så hörde jag min mellanstadielärare och rektorn ha ett förtroeligt snack i det lilla instängda förrådet/kontoret brevid klassrummet. Min mellanstadielärare hade satt oss på att läsa Animal Farm. Innan det hade det vart Tolkien, innan det Strindberg och min rektor - hans chef - var tydligen inte nöjd. Han sa "Kan du inte förstå att dom här ungarna ändå aldrig kommer läsa mer än tidningen när dom växer upp? Varför slösa bort deras tid?". Min lärare försvarade sig med att hävda att man inte kan veta det till vilket min rektor - hans chef - valde att svara "dom kommer ändå inte bli nåt". Jag vill påpeka att jag inte minns konversationen exakt men kontentan var den att jag inte skulle bli mer än det mina föräldrar var. Det var då jag började teckna, läsa och i viss mån skaffa mig ett musikintresse. Teckna är väl det jag var bäst på och har sedan dess ritat mer av svartsjuka och avund än i ett genuint intresse i det jag sysslar med.

När förbandet spelat klart gick vi ut - pojkvännen och kompisen pratade och var bekväma som en katt i solsken medans jag var nervös som en katt i en matberedare som inte startat än. Alla som kom fram och snackade med dom var en potentiell fiende, en spion som vilken sekund som helst skulle se att jag var så satans fejk. Som skulle ställa sig och peka på mig och vråla som en av The Podpeople i den klassiska skräckfilmen (samtidigt som denne och dess gelikar pratade om en obskyr japansk rulle om livet som en transexuell i kejsar Hirohitas mellankrigs-Osaka).

Jag tänkte beställa nåt starkt att dricka men satte mig i skiten när jag bad om "vitt vin" till vilket hon i baren såg frågande ut och sa att dom inte hade med ett leende som jag antar var välmenande men som i mina ögon mest såg ut som en krigsförklaring. Jag var körd. Dom skulle avslöja mig - så jag klängde på Mattias lite som nån form av skydd.

Sen skulle vi in och lyssna på Björn (som tillhör Mattias vänkrets) och två andra musiker. "Herrejesus" tänkte jag "en timma till av samma melankoliska självmordsbrus"... Det är här jag blev överraskad. Dom var tokigt bra. Björn, en tjej och nån amris med skägg spelade brallorna av mig. Allt var udda, finstämt och samtidigt fartfyllt - sån musik som får en vilja gå upp och dansa trots att det inte finns takt till det. Dom spelade på enkla instrument och fick det låta som en orkester på trettio man. Kan fortfarande inte hajja varflera av dom ljuden som poppade upp i låtarna kom ifrån eller vilket instrument som nånsin skulle kunna klämma ur sig ett sånt ljud.
När dom hade en klapplek mellan amrisen och tjejen som takt till en låt med gitarr och sång var jag faen såld. Charmigt och enkelt, avslappnat och kompromisslöst. Typ som när man e aspackad och bara måste äta nåt och köper en korv mitt i vintern från en snubbe med grillvagn. trots att du inte kan förstå det dan efter är det, vid det ögonblicket, den bästa mat du nånsin käkat.

Sen gick vi - artsyfolket skrämmer mig lika mycket - men nu vet jag att jag gillar nåt dom tycker om också så nästa gång, när jag kämmer mig som en katt bland hermelinerna, en rottweiler/labrador-mix på en hunduställning, en smörblomma bland orkideer, en vanlig skit bland konstgödslet - då ska jag ta upp den där spelningen och täcka över min kompletta okunskap med ett lager kultur så tjockt att man inte kan se alla zombiefilmer, scifi serier och fantasyböcker under den.

... det var jättetrevligt

www.myspace.com/bjorkleinhenz

www.myspace.com/wintertookhislife

www.myspace.com/cedarwell