Rockstjärna

När slutade jag drömma om att bli rockstjärna? Jag menar, jag kommer ihåg när jag var åtta - 1985, lovar - och alla ungar i mitt kvarter ville bli rockstjärnor, jag tror vi skulle bilda ett band.
En Finsksamisk kille med samma förnamn som mig var den ende som kunde spela nåt instrument även om Charlie, en annan kompis, hade via sin far tillgång till en akustisk gitarr som han med nöd och näppe kunde plinka på. Sju år senare skulle han sätta den kunskapen till gott bruk och ragga flickor utanför matsalen i skolan till några dissonanta toner från Black Sabbath's Iron Man. Jag var med, även om jag som bäst kunde sjunga och som sämst kunde tralla, min äldsta lillebror lika så och ungefär ett trettiotal andra sketna nyckelungar från samma ställe. Vi var som ett tidigt "I'm from Barcelona" eller nåt (det där sjukt stora bandet)...
Men vad vi än saknade visste vi alla, innerst inne, att det vi hade det var potential till nåt stort helt enkelt. Ja till och med Yngve Malmsteen enormt och inget, inget, kunde övertala oss om motsattsen!

Så när slutade det här? När lyckades man lista ut att man helt enkelt inte fick bli en rockstjärna? Att det var nåt tillägnad en absolut elit av folk, som kankse inte var bättre men åtminstonde mer tursamma.
Jag menar jag sitter här, dagen innan nyår 2007, om nitton dar är jag trettio, på fackföreningslokalen i Göteborg med en nyinköpt kartong Castillo de Gredos vitt för morgondagen. Inte faen är jag en rockstjärna... Kanske nån form av sunkig Bruce Springsteen kan jag nå upp till om jag kunde spela nåt instrument, men eftersom jag inte gör det så antar jag att jag Bruce Springsteen fast utan musikaliteten då.

Så när slutade jag anta att jag per automation skulle bli rockstjärna? När slutar barn göra det där, gå från cowboy-astronaut-brandman-superhjälte-sportstjärna-musiker till att bli just rörmokare, murare, städare eller lastare?

Jag tror, en högst ovetenskaplig teori, att vi inte föds till endera men att vi inte heller kan bli vad vi vill. Vi monteras under uppväxten till att sluta som en av dom miljarder ouppmärksammade människor som får allt funka men som inte får tacken för det. Vi som inte längre får hyllas som arbetare me risk att man ska kallas stalinist av nån förstå-sig-påare.
Grejen är att jag träffade min finsksamiska namne för ett tag sen. Han spelade i ett band jorå och visst fick jag lyssna på en av deras skivor. Det lät bra, väldigt bra så jag frågade om dom hade fått nåt för det? Inga pengar sa han men däremot hade han gjort nån flicka på tjocken på grund av en vild natt efter en pubspelning så nåt hade han fått och det var han ju glad över.

Jag och han snackade en hel del om just vår gemensamma barndom. Vi snackade om dom korkade saker vi hade gjort, som att tävla om vem som kunde slå av mössan på kvarterspolisen flest gånger eller vem som fick mest fictionella prickar i "registret". (jag borde kanske tacka den gamla kvarterssnuten vi hade som egentligen var en väldigt trevlig äldre karl som bara hade oturen att ha med en massa skitungar och deras busar till föräldrar att göra - men han e väl död) Jag frågade mannen som en gång vart en pojke med samma drömmar som mig om han kom ihåg det han hade sagt den där sommarkvällen i parken om varför han ville bli trummis i ett rockband. Han kom ihåg precis lika väl som jag vad han hade sagt (det var tydligen en kväll som var relevant för en hop folk och inte bara mig):
"Jag vill inte bära post som min pappa" hade han sagt den kvällen och även om vi alla avgudade hans farsa så kunde vi alla samlade hålla med att som våra föräldrar skulle vi aldrig bli och att dom hade VALT att bli just städare, postisar, bussförare, montörer, butikspersonal och förtidspensionerade alkisar tedde sig för oss helt otroligt när vi valt att bli rockstjärnor.

Så jag frågade den vanligaste frågan som finns bland gamla polare som möts igen: "Vad jobbar du som nu då?". Han tittade ner i ölen lite moloket och sa med ett ... jag vet inte ens om det var ett leende, "Jag är brevbärare".