Lögn och Förbannad Moral

Jag är trött på diskussioner som allt för ofta hamnar på en nivå som min minsta lillebror skulle kunna skända sig igenom. Du vet dom där "debatterna" (inom citationstecken lite på samma sätt ordet hårdrock först dök upp i kvällspressen, samma grej: man är inte riktigt hundra på att det är den korrekta termen) där två sidor står och drar åt varsitt håll utan ett enda uns till argument förutom det rent moraliska.

Detta är så vanligt inom politiska diskussioner att jag vill, som en god kommunist, självklart kasta in min brasklapp i nyllet på folk och försöka förklara vad jag menar nu så jag bara behöver copy+pasta det vid senare behov.
En politisk diskussion mellan vänsterister och högerister (jag tror knappast liberaler, liberterianer eller konservativa heller vill bli sammanfogade med dom lallare som vanligen debatterar å deras vägnar, på samma sätt som jag inte vill bli sammankopplad med alla dessa jävla vänsterister) brukar vanligen blomma ut med att ena sidan tycker den andra är hjärtlös och den andra tycker att motståndarna är naiva. Sen slutar diskussionen och kvar är bara en samling återupprepade noga idisslade plattityder...
Problemet är att ingen av sidorna ens vågar ge sig in i en pragmatiskt och tillbakalutad diskussion utan helst håller sig vid dom invanda moralrepen i utkanten på ringen som två osedvanligt fega boxare. Man vill inte se till bakgrunder, orsaker, problematik eller ekonomi utan håller sig krampartat kvar i en underlig polemik kring ont och gott. Högern hävdar å sin sida att dom verkligen inte drivs av emotionella saker och att deras "tough love" metoder är baserad på kall empirisk logik medan deras motståndare vänstern (vilket i deras ord inkluderar mig då) jommar runt och gråter nåt osammanhängande om fattiga. Vänstern å sin sida hävdar att högerns avsaknad av moral och solidaritet ("hjärtat till vänster" och allt sånt skitsnack) skapar ett grymmare och mer riskabelt samhälle för alla.

Där högern missar att se att deras "empiriska logik" bara är en poänglös sörja av rent reaktionärt nonsens (lite som deras krav på tyngre straff som egentligen avskräcker lika mycket brott som mildare straff och mer reformer) där deras inneboende moral sätter käppar i hjulen för dom. Att se folks om hyllar företagsamhet och att tänka "outside the box" klänga sig fast vid den unkna moralismens politiska snuttefilt är direkt äcklande. Speciellt för min del som faktiskt känner en hel del konservativa, liberterianer och liberaler som kan formulera sin åsikter utan att hänvisa till ett abstrakt gott och ont. Jag vill påminna om debatter kring snattning där högerister bestämd hävdat att det inte finns bakomliggande orsaker till någons handlingar och vänstern som ojjar sig över missförstådda barn eller en rotlös ungdom - båda är mer ute och cyklar än Lance Armstrongs tights.

Det som stör mig är att båda sidor gärna gör mig till endera sidans allierade mot min vilja. Jag har rätt ofta blivit anklagad för Stalinism eller dylikt för att man ska svartmåla det jag säger utan att behöva bry sig om innehållet eller såna petitesser som verkliga argument. Det är lätt att slå bort: USA pre 1900, Ukraina fram till 21, Ungern 56, Paris 68, Polen 86, Kina Idag brukar vara mitt motargument - dom som itne orkar kolla vad jag syftar på är antagligen av den kalibern att vad man än sagt mött samma meningslösa slack-jawed min.
Att för en som mig, som känner för många vettiga ekonomisk konservativa (vilka ovanligt ofta håller med mig och vice versa) och socialister behöva klumpas ihop med antingen vänsterister eller högerister är direkt vanvettigt. Jag har lika mycket gemensamt med båda som jag har med påvedömmet... Vilket visserligen faller sig naturligt eftersom påven också baserar allt sitt nonsens på en underlig sällan skådad moral.