Kärleken Suger

Alltså inte "in a good way" ... Jag har flera bra orsaker varför kärlek är mer än bara en jävligt skön känsla utan också ett enormt samhällsproblem om alla reagerar likadant som mig.

Rent ekonomiskt är det ju en direkt krash eftersom den får såna enstöriga jävlar som mig att vilja flytta ihop vilket ju betyder att dom spenderade pengarna halveras (då räkningar delas på två och käk handlas i större mängd).

Min arbetskamrat undrade om jag planerade på att knulla en av pallarna jag skulle packa eftersom jag satt och stirrade på den längtansfullt till tonerna av Magnetic Fields vilket fick mig att tänka på Honom och att jag hellre hade velat ligga kvar och mysa istället för att åka till mitt jävla kneg imorse. Detta pekar ju på att det i sig kan ha en negativ effektiv om arbetsstyrkan står och dagdrömmer istället för att göra vad dom ska och producera värde för samhället att ta del av. Tanken på dom miljontals kronor som går förlorade varje år till fördel för knegares dagdrömmar är svindlande.

Rent hälsomässigt är det också ett problem. Det är för mig inget problem att bara ligga i hans soffa och kolla TV och äta mat - bara tanken får en att rysa av välbehag och vad händer då med min fysik? Kärlek gör oss alla till hemmabundna tjockisar som en dag kommer vara tvungna att vinschas ut ur våra lägenheter genom ett upphackat hål i vardagsrumsväggen med ett euforiskt nyförälskat uttryck på läpparna. Samhällskostnaderna tickar vidare...

Tidsuppfattningen är också rätt körd eller snarare framförhållningen. Krasst sätt håller väldigt få förhållanden livet ut men för mig och mina olyckbröder och systrar som klämts under kärlekens järnhäl är tanken på en tid "efter Honom" jävligt svårgreppbar. Att lämna Honom känns bara förvirrat och korkat... Vad händer med min budget, min pension, min kalender? Komemr jag överhuvudtaget kunna hålla tider framöver nu när min framförhållning och framsikt är förgörd? Om tillräckligt många förälskar sig kommer alla leveranser då haverera, kommer kollektivtrafiken då bli så försenad att den ens kan kallas vara i samma dimension som oss andra? Att ingen tar tag i detta? (Man kan anta att detta är varför våren är en av dom virrigaste tiderna för speditionsföretag)

Psykologiskt är det ju också en jävla nesa. Jag kan itne säga att jag sett röken av mitt vanliga cyniskt bittra jag på månader och trots misär och problem så har jag fortfarande tendensen att vakna någorlunda glad... Vad händer när vi alla slutar verkligen lida av våra problem och brister? Samhällskostnaderna blir en än gång gjorda till offerlamm under hjärtats grymma gud.

Så jag vill utropa ett leve, ett fyrfaldigt sådant, till alla er ensamma, sorgsna, bittra, kärlekslösa, hårdarbetande, kallhjärtade sällar som driver detta samhälle framåt!

Ni Leve...