Mitt Göteborg

En polare till mig är gift med bruden han träffade som tonåring på scouterna. Visst är det absurt? Jag men för det första: hur ofta är det folk gifter sig nu för tiden? Är inte det en utdöd trend lite som suicidalmord, kristendomen och nationstanken?
För det andra, hur smart är det egentligen? Dom kan ju knappast ha testat fältet så himla mycket om dom nu bara direkt hoppa oansvarigt in i ett monogamt förhållande till varandra och hur vet dom då att dom passar? Dom kanske är usla i sängen men eftersom dom inte vet nåt annat fortsätter dom år ut och år in med att försöka stå ut med den andras tafatta romantiska ansträngningar? Tack gode gud att det inte är jag! Jag gjorde det ansvarsfulla och testade mig fram med en empirisk logisk kyla som hade fått schampoforskare att skrika "oromantiska monster" efter mig medans dom spruade en till L'oreal sats i en kanins ögas glaskropp. Men jag skäms inte, absolut inte. Det tog mig lång tid att komma fram till vilken del av könsbarriären jag föredrog men nu tycker jag att jag är trygg där jag befinner mig och ingen ska kunna säga att jag inte har testat det jag motsätter mig!

Samma sak med städer. Jag kommer ursprungligen från Stockholm, Storstockholm kanske... Min familj har bott från allt på Södermalm (innan det blev dyrt) till Akalla, Solna, Sumpan och Farsta men i Stockholm har vi vart. (Förutom en tur utomlands när farsan skrev på FN-kontrakt)
Grejen är att efter det så flyttade jag, jag var 19, självständig (hah!) och ville ut i resten av landet när nu itne världen i övrigt accepterade mina ekonomiska tillkortakommanden. Malmö blev det.
Efter det blev det en släng Kalmar, en sida Linköping, Stockholm igen (Telefonplan no less!) och sedan till Göteborg där jag bott i ujujuj 6-7 år nu!

Jag har testat mig fram helt enkelt, när det kommer till städer har jag chokat på det mesta där ute och gjort min grej och bestämt mig efteråt. Inga fördommar här inte - jag har verkligen gett alla en chans om jag kunnat! Här är då min resumé över mina tidigare stadspartners, mina lilla svarta bok över geografiska älskare, hur dom presterade och vad min åsikt är om dom.

Stockholm är och förblir min första egentliga kärlek. Vacker, otroligt vacker. Att se solen gå ner från Hängbacken på Söder eller stappla hem när solen går upp och fåglar börjar sjunga medans man passerar Gamla Stan är rent av otroligt. Stockholm har tusen hemligheter, små smultronställen som så gott som ingen vart på, men det har ändå gigantiska ytor där alla ges tillträde.
Stockholm är som en vacker vacker människa men en USEL älskare. Visst han kan ge dig en underbar stund lite då och då men i det stora hela är han ett totalt as! Han ignorerar dig, skiter i dig och vägrar ringa men så fort han vill ha nåt så är han där lika vacker och perfekt som förut. Stockholm är en fotomodell - han behöver inte dig, du behöver honom.

Malmö var raka motsattsen lite. Visserligen inte lika vacker men ack så exotisk. Närheten till kontinenten och allt sånt bidrog till att Malmö hade en världsvana trots sin lilla storlek som Stockholm aldrig kunde nå upp till. Mjukt inbjudande med en intressant och sensuell brytning, Malmö gav en hela tiden nåt nytt att se och spännande grejor att testa. Men sen gick solen upp.
Då kunde man se hur platt stan var, hur tom den var. Hur den som tidigare hade hetat El-Masri i efternamn numera gick under namnet Svensson och inte alls var så exotisk som man hade hoppats på. Och sen släktingar och inneboende, uy! Kvasirasister hela gänget, som motvikt kan man anta... Malmö var platt och ointressant när man kom under fasaden men exotiskt och inbjudande trots allt. Jag drog.

Kalmar och Linköping var dom där små affärerna man har med nån lantis. Lite intressant - rakt upp och ner, men inga illusioner eller planer. Trevligt men intetsägande. Jag återvände till Stockholm som ändå var den första att älska mig!

Gör aldrig det, återvänd aldrig! Andra gången är aldrig lika bra som den första och i ärlighetens namn var mitt och Stockholms förhållande inte bra första gången heller! Jag stapplade ifrån honom bränd och dumpad... Vacklade runt, bad om att bli tilbakatagen men hela tiden till samma resultat.

Det är nu jag drog till Göteborg. Göteborg är ingen vacker stad, den har inga exotiska detaljer, den är pragmatiskt planerad och saknar all tillstymmelse till romantik - till det yttre. Under ytan döljer sig en varmt förlåtande och älskande person som fortfarande är kaxig, modg och beredd att ge en på käften om man är otrevlig. Svängande lite lagom med sin grova dialekt så ges man vad man ser och man bemöts ärligt och kärvänligt av det som finns.
Göteborg är som en enkel måltid men där det finns mer käk än finess. Du lämnar bordet mätt och glad och minns samtalen mer än maten ....

Varje gång jag kommer hem (vilket är från och med nu och alltid: Göteborg) brukar jag gå till grillen på Drottningtorget framför Centralstationen. Den är inte särdeles bra, inte usel, men absolut inte bra. Finns en asbra korvkiosk inne i Nisse eriksson terminalen på centralen men det är inte samma sak... skitsamma, jag går alltid till den på torget. Där jobbar en av Göteborgs absolut mest underbara människor. Skarpt blonderat hår, 50 till 65, glasögon och med en blick som ser ut som en blandning mellan moderlig och mördande! Denna kvinna ÄR Göteborg enligt mig. Hon har knegat här i faen vet hur många år, dag som sen natt, efter rånförsök, misshandelsförsök och annat skit har stått där. Hon tar inge tjaffs och vill du bråka, vem du än är, är hon beredd. Hon tänker inte ta skitsnack och kommer skälla ut dig efter noter om du inte är trevlig. Men hon e en jävla go människa som är beredd att skratta med en och ge en ett glatt leende (så tillvida man itne är hennes chef) i ur och fanimig skur.

Det är mitt Göteborg! Vi tar inte skit, vi ger inga tomma löften och vi är lojala mot alla som vill vara med oss - ta en korv till!