Varje gång jag kommer hem till min hemstad för att hälsa på barndomskompisar och släktingar brukar den första kvällen i Stockholm alltid sluta med att jag och morsan sitter i hennes kök, röker cigaretter och dricker vin och snackar skit. Vi har gått igenom klassiker som "Döden" (med stort D), "efterlivet" och "Stephen Hawkins" (försök hitta ett tema där du). Medans vi båda blir mer och mer packade har vi lyckats trassla oss igenom att vi båda två anser, baserat på anekdota bevis visserligen, att alla människor är rädda för döden och dom som inte är det är dumma i huvudet och att alla dock, om vi ges lite tid, kan acceptera och bli tillfreds med att vi ska dö. Vi har fastslagit att vi båda anser att alla fobier (som dom mot spindlar eller öppna ytar) grundar sig i en hälsosam dödsskräck och att man borde utgå från att fobier är en nyttig och vettig reaktion som dragits för långt av en individ.
Vi kan enas runt rätt mycket vid två på natten i hennes kök medans båda slåss mot driften att bara somna eftersom man vill snacka vidare. Det enda vi inte kan enas kring är arbete och arbetsmoral. Min morsa är eller snarare var arbetsnarkoman, låt oss kalla det "nykter arbetsnarkoman". Hon har bränt ut sig så många gånger att det är ett rent under att hon överhuvudtaget inte blivit sjukpensionerad (eller vad säger jag, Reinfeldt och pojkarna har ju gjort att hon inte får bli sjuk eftersom hon då kommer slås ut helt, tack Reinfeldt). Jag är enligt henne arbetsskygg. Vi kan bråka om detta till tidig gryning.
Min morsa pluggade som ett djur för att komma dit hon är, hon arbetade hela min barndom, rätt ofta dygnet runt vissa dagar i veckan eftersom vi hade sjukt dåligt med pengar. Hon hade en dröm och den drömmen jagade hon från tidig barndom och in i vuxenlivet, hela vägen in i en tegelvägg. Jag och min lillebror lagade en hel del av maten hemma, vi städade och spenderade en ofantlig andel mornar, kvällar och nätter ensamma i lägenheten. Ekonomiskt var det ingen hit, morsan tillhörde inte den grupp som förväntades nå långt i hennes yrkeskår och fick därför jobba ännu hårdare än alla andra för att nå dit hon ville. Hade Reinfeldt vetat vad han sysslade med hade hans ideal-arbetare vart min morsa. Hon gjorde allt det som regeringen (skitsamma om den är blå eller röd) vill att vi ska göra för att nå dit vi vill... och kolla på henne nu.
Jag har hört henne gråta för att hon rent mentalt inte kan gå upp ur sängen, hon kan inte ens vifta undan ångesten tillräckligt för att gå upp. Jag har sett henne supa till i dagar för att jaga bort skiten i hennes huvud. Jag har sett hur hennes kompisar blivit färre och färre, hur hon blivit mer och mer ensam. Jag har hört henne beskriva jobbet som en evig pina som inte tar slut, men sen notera att hon nästa morgon går dit igen. Jag har sett henne slitas ut fysiskt och mentalt och fortfarande jaga det där drömmålet som aldrig kommer hända.
Allt hon har är sitt jobb numera, allt som finns kvar, hennes totala stolthet, hur ska hon kunna ge upp allt det genom att gå i pension?
Vissa skulle säga att min morsa lever som man ska, hon brinner för det hon gör och att man ska vara glad för henne. Såna människor vill jag slå ner, såna som inte inser att dom som dom hyllar, dom som kom från sådanna förhållanden att dom var tvungna att ge allt för att nå dit dom vill, ofta inte har något kvar sen. Det är dom ensamma pensionärerna som ibland dyker upp på sina gamla arbetsplatser bara för att snacka, som förlorat alla sina vänner när jobbet tog slut. Som inte vet vad dom ska göra med sin tid.
Hur faen vill hon att jag ska ta över det? Jag personligen anser att arbete är när jag säljer min tid, min kreativitet och min hälsa för pengar så jag kan överleva. Det är ett glorifierat rån där jag inte har nåt val förutom att delta. Det är, säga vad man vill, ett slaveri för alla oss som inte fann oss i den situationen vid födseln att vi kunde välja och vraka, definiera vår egen väg osv... (Om du som läser detta inte hajjar vad jag menar, anser att alla kan välja sin egen väg eller att alla liksom du känner en frihet i arbetslivet så är du antagligen den grupp folk som jag syftar till som priviligerad - inget ont med det, grattis till en bra födsel). Jag försöker ge så lite så möjligt för så mycket pengar som möjligt precis som alla andra. Jag försöker få ut så mycket fritid som möjligt och så mycket pengar som möjligt. Allt annat hade ju vart att inte bara svika mig själv utan också dom marknadsekonomiska krafterna. Och det vill vi ju inte...
Låt oss bara göra det klart att jag inte direkt lever som jag lär. Jag har ett jobb som är rätt tungt och krävande där jag jobbar runt 160 timmar i månaden. Jag sliter på och jag förlorar vänner och mitt liv på kuppen...
Men min fråga är varför? Varför ska jag förväntas ta mitt liv, det enda jävla liv jag har och förbruka det med att göra nåt jag egentligen inte vill tills jag är 65 (med lite tur) och då leva på en jävla svältpension tills jag dör?
Detta är egentligen ingen politisk fråga, det är ett personligt ställningstagande baserat på att jag inte anser att det inte finns ett efterliv. Jag vill inte dö och bara kunna komma ihåg alla dom dagar jag knegade på. Jag har bara ett liv och att inte göra det mesta av det hade vart direkt idiotiskt, och att jobba är banne mig inte det bästa direkt.
Man får höra en del om man säger att man inte vill jobba, men i ärlighetens namn hur många känner du som (om dom fick utan konsekvenser göra som dom ville) verkligen vill jobba? Man vill ha, måste ha, pengarna, men efter det är det skitsamma... En del hävdar att dom inte skulle veta vad dom skulle göra av sig själva om dom inte jobbade... HUR JÄVLA SJUKT ÄR INTE DET? Seriöst, vi sitter i en sån sitts att vi inte ens vet vad vi vill göra med våra liv om dom inte är indelade i en fritid/arbetstid? Vi är så hunsade och intvingade i vår roll som undersåtar att vi inte ens kan se oss själva som fria!
Vi är dom befriade slavarna som står vid grinden till bomullsfarmen och inte vet vad vi ska ta oss till. Vi har kreativitet, vi har arbetsmoral, vi har styrkan men vi har inte friheten att välja. Vi är bundna till valet "jobba eller gå under" och sedan vill man hävda att det är frihet, att det är ett "fritt avtal" och att vi "måste göra så här" (det eviga rapandet av dom slavarna som funnit sig i en priviligerad sitts)...
För fan vi kan röra oss framåt men mellan vänsterblockets unkna arbetarromantik och högerblockets vilda tvångspolitik så finns där inte mycket utrymme.
Jag vill minnas en seriestripp från Opus/Outland, den där Ronald-Ann (den lilla svarta flickan från ghettot, med en docka med avskjutet huvud) pratar med katten Bill som fått Donald Trumps hjärna implanterad (genialisk jävla serie) och dom jämför sina tillgångar. Bill/Trump med sina miljoner och Ronald-Ann som inte har ett skit. Bill/Trump avslutar med att medans han går iväg säga sig vara förundrad över att Ronald-Ann och alla andra inte bara rest sig och hängt han och alla andra ägare i sina tarmar. Sista strippen slutar med att Ronald-Anns huvudlösa docka viskar "...hittills"("...yet").
Faen, när huvudlösa dockor är mer klartänkta än riktiga människor är det ett under att man inte bara dödar sig själv i desperation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar