Språklig Förbistring och "Hej-hej-på-dig"

Vid Majvallens station i Göteborg finns ett litet närlivs som drivs, som seden kräver, av ett par herrar från mellanöstern. Jag tror Iran.

Jag har vid flera tillfället handlat lite saker från deras butik - cigaretter, läsk, det vanliga - och stött på en av deras gemensamma egenheter. Deras totala missbruk av hälsningsfraser. Att komma in i deras butik är som att möta en nära vän eller släkting som gärna vill hälsa en gott men som egentligen är totalt ointresserad av din sida av släkten. En loj men manisk strid flod av "hallå, hejsan, hej-på-dig, hejsan" (citationstecknen är korrekt ditsatta - det var exakt dom orden han hälsade mig välkommen med detta är alltså inte överdrifter). Lite med samma ton som dom sista puffarna luft som suser ur en vidöppen ballong.

Min gissning är att dessa artighetsfraser inte tillkom av nån form av önskan att vara underdåniga utan mer av att vara... tja, inte "som alla andra" (alla andra verkar bespara sig med ett styck "hallå") men åtminstonde vara lite snarlika alla andra. Ett sätt att finna sig i det inte allt för invandrartäta Majorna och integrera sig själva genom att lägga till sig med nåt så Gôtlaborschkt som ett stadigt "halloj". Om man sedan inser att man är och förblir till utseende Iranier så kankse man vill väga upp detta genom att integrera sig ännu mer, flera gånger mer, ungefär fem-tio gånger mer. Funkar knepet en gång borde det ju funka in perpetuam... ad absurdum är nog passande att dra till med också (pojkvännen berättade just att han vid ett tillfälle var där och fick ett stadigt "hej-hej-på-dig" uttryckt i ärlig, om något trött, sinneslag under hela sitt tio minuter långa besök, när välkomnstfraserna bara bryts för att önska nån adjö har man antagligen tagit i för mycket).

Jag är lite kluven inför dom här välkomnande herrarna. å ena sidan vill jag gärna göra mig lustig på deras bekostnad genom att kolla upp exakt var dom är ifrån (för "Iran" är egentligen ett hugg i luften), lära mig tre fyra passande hälsningsfraser på (om det nu är) persiska och sedan ge tillbaka med samma mynt. Varje "hej" repeteras med likvärdig fras.
Å andra sidan är jag ändå jävligt imponerad av att några är - efter att ha bytt livssitts i någorlunda vuxen ålder, lärt sig ett nytt språk, riskerat en massa genom att öppna en butik och antagligen bemött sin släng av rasistsleven - beredda att göra en så enorm ansträgning till integration som dom gör (och inte som jag skulle gjort kallat alla svennar som kom "fittluder" på... om det nu är persiska).

Däremot...
Om man vill ha ett argument mot kulturell likriktning så är det väl i dessa två herrars hälsningsfraser man kan finna det. När den allmäna hetsen till ett homogent beteende i samhället är så enorm att man tvingas dra till sig med det samhällets mest löjliga klämkäcka fraser för att vara lite delaktig är det klart nåt som är fel.

Sen är jag ingen ivrig anhängare till Mångkulturalism... alltså jag är inte en sån där patetisk "nationell" eller "patriot" (vilket betyder att du är för feg för att säga och göra dom sakerna du gör och pratar om i ditt pojkrum eller på internet mer officiellt) som ser all annan kulturell yttring som ett hot mot ens ege nationella kultur. jag är ingen anhängareav idén att vi alla bär på en egen självexisterande kultur som i alla lägen måste hållas separerad. Jag tror att vi är klumpar med kött som har en samling beteenden för att dom hjälper oss i vårt vardagliga liv (om det nu är för trygghet eller som en del i vår kommunikation är en annan femma)...

Jag tycker bara att det är jävligt sjåmigt att bli påmind om sin enorma svennighet och den potentiella rasism andra läser in i mig att dom känner sig manade, som för att lugna mig, att repetera "tjena, hej, hur mår du, hejsan-hejsan, hallå där, goddag, hej-hej-på-dig" tills jag gått... jag hoppas att när jag stänger dörren med ett pling så får jag ett "sug getkuk svenne-as" i nacken på persiska... eller vad det nu är

Spelning

Igår gick jag på en spelning med min pojkvän. Jag var lite nervös egentligen och ville mest hem och rita när jag på väg till den. När jag kom dit så blev jag ännu mer nervös när man såg vilka som stog utanför...

Grejen är att jag älskar min pojkvän jättemycket - jag är seriöst imponerad av hans personlighet, hans beteende, hans intellekt och hans hans humor (då inte räknat dom fysiska detaljerna som jag i ett styng av svartsjuka helt enkelt inte kommer dela med mig av :)). När han är rolig så skrattar jag, när han ska beskriva eller förklara nåt så imponeras jag, när han ska göra nåt, gör han det med samma avslappnade självsäkerhet som den Paris Hilton har när hon kliver troslös ut ur en limo.
Hans kompisar är underbara och har alla charmat brallorna av mig med sin kollektiva charm och välkomnande attityd gentemot en lurk som mig.

Mitt problem för kvällen var att det skulle vara en artsy spelning, med folk som är artsy. Folk som vet saker om saker som får mig att bli imponerad. Jag kan egentligen inte gå in i ett rum fyllt med sådanna människor utan känna mig liten och vulgär. Varenda gång jag öppnar käften så känner jag att all luft går ur mig och för allt mitt självförtroende som jag har i vanliga fall är jag nu nervös över att säga fel saker att framstå som en idiot framför dom här rätt imponerande konstnärstyperna.

Visst jag delar nog inte alla deras intressen och under den första delen av spelningen var jag på väg att somna. Musikerna var bra men det dom gjorde lät som en enda lång trettiominuters låt om olycklig kärlek med en tjugo sekunders andningspaus och mellansnack var tredje minut. Allt med samma melankoliska stämma och artistiskt "nerskitade" ljud.

Alla verkade gilla det. Jag var skräckslagen - vad har jag missat? Vilken detalj i allt detta är det som är så enormt bra som jag helt enkelt är för pantad för att plocka upp?

När jag var liten så hörde jag min mellanstadielärare och rektorn ha ett förtroeligt snack i det lilla instängda förrådet/kontoret brevid klassrummet. Min mellanstadielärare hade satt oss på att läsa Animal Farm. Innan det hade det vart Tolkien, innan det Strindberg och min rektor - hans chef - var tydligen inte nöjd. Han sa "Kan du inte förstå att dom här ungarna ändå aldrig kommer läsa mer än tidningen när dom växer upp? Varför slösa bort deras tid?". Min lärare försvarade sig med att hävda att man inte kan veta det till vilket min rektor - hans chef - valde att svara "dom kommer ändå inte bli nåt". Jag vill påpeka att jag inte minns konversationen exakt men kontentan var den att jag inte skulle bli mer än det mina föräldrar var. Det var då jag började teckna, läsa och i viss mån skaffa mig ett musikintresse. Teckna är väl det jag var bäst på och har sedan dess ritat mer av svartsjuka och avund än i ett genuint intresse i det jag sysslar med.

När förbandet spelat klart gick vi ut - pojkvännen och kompisen pratade och var bekväma som en katt i solsken medans jag var nervös som en katt i en matberedare som inte startat än. Alla som kom fram och snackade med dom var en potentiell fiende, en spion som vilken sekund som helst skulle se att jag var så satans fejk. Som skulle ställa sig och peka på mig och vråla som en av The Podpeople i den klassiska skräckfilmen (samtidigt som denne och dess gelikar pratade om en obskyr japansk rulle om livet som en transexuell i kejsar Hirohitas mellankrigs-Osaka).

Jag tänkte beställa nåt starkt att dricka men satte mig i skiten när jag bad om "vitt vin" till vilket hon i baren såg frågande ut och sa att dom inte hade med ett leende som jag antar var välmenande men som i mina ögon mest såg ut som en krigsförklaring. Jag var körd. Dom skulle avslöja mig - så jag klängde på Mattias lite som nån form av skydd.

Sen skulle vi in och lyssna på Björn (som tillhör Mattias vänkrets) och två andra musiker. "Herrejesus" tänkte jag "en timma till av samma melankoliska självmordsbrus"... Det är här jag blev överraskad. Dom var tokigt bra. Björn, en tjej och nån amris med skägg spelade brallorna av mig. Allt var udda, finstämt och samtidigt fartfyllt - sån musik som får en vilja gå upp och dansa trots att det inte finns takt till det. Dom spelade på enkla instrument och fick det låta som en orkester på trettio man. Kan fortfarande inte hajja varflera av dom ljuden som poppade upp i låtarna kom ifrån eller vilket instrument som nånsin skulle kunna klämma ur sig ett sånt ljud.
När dom hade en klapplek mellan amrisen och tjejen som takt till en låt med gitarr och sång var jag faen såld. Charmigt och enkelt, avslappnat och kompromisslöst. Typ som när man e aspackad och bara måste äta nåt och köper en korv mitt i vintern från en snubbe med grillvagn. trots att du inte kan förstå det dan efter är det, vid det ögonblicket, den bästa mat du nånsin käkat.

Sen gick vi - artsyfolket skrämmer mig lika mycket - men nu vet jag att jag gillar nåt dom tycker om också så nästa gång, när jag kämmer mig som en katt bland hermelinerna, en rottweiler/labrador-mix på en hunduställning, en smörblomma bland orkideer, en vanlig skit bland konstgödslet - då ska jag ta upp den där spelningen och täcka över min kompletta okunskap med ett lager kultur så tjockt att man inte kan se alla zombiefilmer, scifi serier och fantasyböcker under den.

... det var jättetrevligt

www.myspace.com/bjorkleinhenz

www.myspace.com/wintertookhislife

www.myspace.com/cedarwell

The Reals #4

The Reals var en spelidé jag hade för tusen år sedan om skräck och diskbänksrealism. Den skrevs för en samling folk på en amerikansk spelsida och därför är den på Engelska - språket är lite högtravande med mening eftersom det skulle innehålla en form av sagostämning... Tanken var som sagt att det skulle bli ett spel men tillslut blev det bara ett par texter baserade på skräck.
Så med den brasklappen tänkte jag ta och lägga upp dom texterna. Jag har en lös idé på att göra en serie av dom men vi får se hur det funkar...



On The Truth
It is just beyond your periferal vision, just over the horizon, behind your yellow spot where your nerves connects to your eye. You can smell it sometimes, taking a long luxuriant sniff early in the morning - cold wet air blowing in from the sea. You can hear it, mumbling from the cracks in plaster of your bedroom wall when your just on the ridge to sleep but not quite done with being awake yet.

Its the most important text you've ever read, yet you don't understand a word of it. That song that you think you heard last night, the best song you've ever heard but now you can't even remember the melody and the text seems locked behind a barrier in your mind. If you could only remember the first few bars of the melody and the whole thing would unravel and unfold. But you can't.

Last night you had a dream. It wasn't spectacular at first, but as it progressed and slipped through your brain from the centre of speech, movement remembrance and childhood memories into the stem of your spine, the high seat of your soul, it made you think, or remember something that you really couldn't handle. You woke up in a fever. You sleepily looked around for a pen and something to write on but found none.
'Shit its three in the morning, I need to sleep - no worry, I'll remember this', you thought to yourself.
And who could forget it? It was the most important thing to remember, it was up there with ideas for world peace, cure for cancer, the memory of that song your now passed away mother used to sing to you as a child. It was, and still is the most pivotal thought that has ever been lodged and then released from your mind.

You wake up and the only thing you can think about is that you don't remember. Its there, the outlines, the fact that you know you thought it through and it was great, its all there, except the thought itself. A lingering memory of something great like the smell of sex in an empty bedroom.
'We all have them', your friends try to reassure you, its like deja vu, a trick of the mind. And for the longest time you try to put that one single thought out of your mind, but it stays. Toying in the back of your brain with memories of faces of relatives you've never met and books that was never written.

Then one day, when the very least of your thoughts are on that idea, you remember. Your brain is working overtime at your job, or your so frustrated with life you want to hurt yourself and others. Or your so alone you can't even think about anything else but human interaction. When your at the end of your rope, the brink of the abyss staring down. Thats when it hits you, thats when the thought comes crawling up like a Nietzschian fairy tale monster and slips into your consciousness.

Nonononononononono, don't break little mind. Sssssshhhhh its allright, its ok. Quiet, hush, don't cry little consciousness. I won't hurt you. Flashback to the years of abuse from your uncle - you don't have one. Sudden memory of the things you did to that cat in the woods behind your house with a stake knife and a pointy stick when you where four - we lived in the city.
Truth comes rumbling in not caring if its your truth or not, for this is not some silly human subjective philosofical truth. Ths is the Truth. There is one, all encompassing, multifacetted and single minded, it is omniscent. One size fits all.

You wake up in a fever, but you don't need that pen and paper. You don't have to worry that you might forget, because this thought will never leave. It will never pass. It is a song stuck in your mind. Kylie Minogue on speed screaming about the horrors that really stalk the world, the snearing faces behind the mask of everyday life. The horrendous brickwall moving slowly with every breath behind the off-white plaster kitchen in your home.

That thing that lies just outside your periferal vision, you shouldn't have turned to stare it down.
That object that was nestled between the sky and the sea in the deep blue of the exact horizon, its here now, you shouldn't have called it.
The thing your yellow spot was made to hide, to keep you sane and functioning, it has slipped from its prison in your eye and now dominates your whole view.

Your boss walks the rows of the office landscape, checking in, just talking, being a pal. Open door policy. Steel grey suit, slim-fit pants to match and a striped royal-blue tie on light blue, white striped, starched shirt. Crisp smile of straightened and bleached teeth.
He doesn't know you can see him, he probably doesn't even know what he is himself.
A beast of Dominance slips through the trenches of anxiety and desperation that is your work place. He whispers hidden threats and pornographic hopes and murderous agendas to those he pass, urging them to work faster lest they would displease him and bring his promises to truth. Suit nothing but a sleek shell, an un-jointed armour of plastic with printed on colour that has no meaning or point. No thought behind the choices of colour except as a camoflage. The crisp smile remains. You blink and try to go back to your sale who is still talking away on the other end of the phone line. Try to ignore the image and hide your knowledge. He turns his head, ever so slowly to stare down the isle, past all others who try to crawl into themselves and their jobs, and straight at you.
He smiles, the plastic armor flexes as he walks towards you between the rows of Ikea-office chairs and low-cost wage slaves. He knows, he knows, he knows that you know. He is half way here. Run.

The Reals #3

The Reals var en spelidé jag hade för tusen år sedan om skräck och diskbänksrealism. Den skrevs för en samling folk på en amerikansk spelsida och därför är den på Engelska - språket är lite högtravande med mening eftersom det skulle innehålla en form av sagostämning... Tanken var som sagt att det skulle bli ett spel men tillslut blev det bara ett par texter baserade på skräck.
Så med den brasklappen tänkte jag ta och lägga upp dom texterna. Jag har en lös idé på att göra en serie av dom men vi får se hur det funkar...




On Alcohol
Little did you know that that first sip of beer in the park with your friends, that first piss warm, golden yellow, liquid pacifier, wouldnt be your last. Not by a long shot.
By 16 you had already created yourself an ever so impressing drinking habit, by 20 you still ran with it even though your friends had slowed down. But interests not backgrounds unite, so you found new buddies who shared your hobby.
You're a father, you're a working man, you're happy. Yeah, you truly are. You don't have a problem.

Your wife left you after being promised once too many that you would quit and found, just as always, that you hadn't. She left you after you had forced yourself to drink through an antabus cure. You really had put an effort to it. Swallowed the pills that would make you vomit if you drank. And then kept on drinking by the toilett or somewhere else where you could puke and then keep on drinking. Wow, your such a party animal.
You didn't beat her. What a good guy you are. You really did love your kids and tried to be there for them, but sometimes daddy needed a nap. And who wouldnt be tired after a hard days work? You worked on, you took whatever jobs necessary to give your kids a bearable life. You worked nights until your body couldn't take it any more, the pain didn't go away. But theres a cure for that. You just couldn't sleep more than two hours a night. Let me lay you down and keep you out. You stopped caring about the rest of the world beyond those that you had a sincere bond to. Isolating yourself. Insulating yourself from pain.

When yet another wife left you, when you suddenly where all alone with me, you found yourself in that empty house. You had fucked up your body from working nights, your mind was a mix of thoughts and memories jotted down in a small journalist-pad in your pocket. All those dreams you had so many years ago - How long ago? - where now just shards, chrystallized hopes, lying on the floor next to a smashed beer bottle. I have to leave this house. You only need me. To keep you warm. To keep you cozy. To make you reminisce instead of remember. The darkness of the woods outside the windows at night seems to beckon me in. Sit here in the kitchen, Im here, take a smoke, have a glass. You don't have to think about the job you don't have anymore. Your children who don't visit as often. Your friends who now remain only as names in a phonebook you don't use any more. My fathers revolver hidden in the linnen closet in the upstairs bedroom, oil black, sleek, night-time end, the utter punctuation. Lets talk you and I, look into me longingly and forget all those pains. Salvation is only another glass away.

He loved me, he truly did. I don't know why. Maybe his mothers frail senses and fathers stern attitude made him need an outlet. Maybe a broken heart. Maybe a sense of longing for something more than just a piss poor life in the backwaters of society. I don't know. Whatever it was I was here for him. I was the virgin whore - the one for whom no other love exists but who would be anything he wanted. I was the inspiration - the dreams scetches and notes all slanted, bent and crooked - unread. I was stagnation, the merciful angel who slept next to him, beckoning him back to dream. I was there when the world had forsaken him.

A sleek click, a well oiled drum rotating into place for a final time like a divine wheel of fortune. Brass redemption, lead salvation. An alchemical solution in the form of a physical object to the alchemical solution to the real world problem.
Hard steel barrel against a soft temple. Cold against warm. Howling autumn winds outside the kitchen window asking you to join them out there in the darkness of the woods. All those dreams, those memories, hidden within that fleshly dome barrating you with guilt of what could, what might, have been. You don't cry. The time has passed for tears. You know all those you love who had loved you once may miss you but you need an outlet. Something to pacify your mind.

Do it.

The birds awoke in the middle of the night and left the branches on which they perched, fleeing the sudden noise from the little house on the hill. A host of bewildered black angels ascending from the dark treeline.


Alcohol
In Sweden one of the most loved drugs there is. While cigarettes is considered passé for most, alcohol have received a renaissance as the continental and worldy drug. Even healthy in moderate doses.
Over half of all motor accidents are caused by it. The great majority of all violent crimes, beatings, murders, rapes and robberies, either victim, offender or both are drunk. Over half of all recorded suicide attempts began with drink. Even the longest journey start with a small step.
The number of alcoholics are dim since many pass as "normal" in day to day situations. Then they pass out in abnormality in the comfort of their homes. The number of broken marriages, relationships and busted childhoods is unknown.

The standing explanation for alcoholism in modern day Sweden is an individual one. People who drink too much have themselves to blame. Its their weakness and problem so there is no reason to spoil everyone elses good time.

Alcoholism is also more destructive amongst those of us who don't have the means to hide it. Who cannot lounge away the backwash of last nights binge. And everyone wants a piece of that misery. The alcohol industry is made up of two branches: the one for those who enjoy the finer things in life, fine wines, exclusive beers and interesting drink mixes. And one for those of us who just dont care what shape the toxin has. Explorer vodka, extra-strong beer, bag-in-box low cost wines for the mommies, shelf tumbling extra-sized whisky for the daddies and candy flavoured Xider for the kids.

But its ok since everyone is so damn funny when their drunk. We laugh at the mishaps we had when we where drunk. Everyone chuckles and retells all the fun, dumb things they have done while drunk. Its the perfect excuse! "I was drunk". "Ooooh well then hahaha"
Isn't it hilarious?

The Reals #1

The Reals var en spelidé jag hade för tusen år sedan om skräck och diskbänksrealism. Den skrevs för en samling folk på en amerikansk spelsida och därför är den på Engelska - språket är lite högtravande med mening eftersom det skulle innehålla en form av sagostämning... Tanken var som sagt att det skulle bli ett spel men tillslut blev det bara ett par texter baserade på skräck.
Så med den brasklappen tänkte jag ta och lägga upp dom texterna. Jag har en lös idé på att göra en serie av dom men vi får se hur det funkar...


Consumption
We are the base consumers, the final shrapnel of Fordism left after the Era of Social Movements. We buy the cheap products, the quick products and the products most easily acquired. We buy beer that offers no surprises, shoes made of plastic that may last a year if we're lucky and hope for 15 crowns a pop in the shape of mini-chance lottery tickets.
We eat fast, fat and empty food that makes our lives pass fast, fat and empty. The Jokes on us and we laugh along at our self-representations in sitcoms made for repetition aired in the dead hours when our work has ended and we have yet to fall to sleep.

After the alarm clock shriek, the quick shower, the cup of coffee we sit on the bus to our meaningless jobs reading the free, short-news-feed paper and wonder why our lives aren't perfect like the morsel sized articles promises. If we could only follow the advices there-in printed.
"Take an hour to cook slow-food with your whole family!", "Follow our training experts tips on how to live a slimmer healthier life!", "Go to Bali in the spring!".
These are not advices, there orders. This is what we should be but "chose" not to in the logic of the modern day world. You decide what you are and looking at our bank accounts, bodies and bearing - fuck, didn't we chose wrong from the start?
But Wait Theres More! There Is Still Hope!

Buy these cheap ass sensations, hopes or objects and may be You Too will connect with the inner supermodel we all appearently have inside ourselves.
We are all really just Cameron Diaz in a fat suit waiting to get out.
Brad Pitt with make-up zits and fake buck teeth.
Lucy Liu playing the role of a working single mother of two.
Truth, Happiness and eternal Bliss is out there if you could only buy the right, cheap, crap to fill the void until you can find the Products of Higher Cost just waiting around the corner!

We are the Base Consumers. The Jokes on us and we laugh along.
No wonder they keep saying that Money doesn't make you happy when they see us poor folks laughing all the way to the grave.

Politiska Kommentarer

...Är för kompletta idioter. Det finns inget mer trivialt än att sitta och fördsöka vara delaktig i en massrörelse som inte längre existerar - vänstern är död och dess "oberoende", "partilösa" eller "autonoma" svans är som en proteströrelse mot Öresundsbron. Lika vital, lika relevant.

Jag tänker självklart på alla förståsigpåare som skriver texter baserade på olika former av ledarartiklar i SvD eller DN. Alla dom som vart och knullat Mexare i Chiapas och nu ska berätta om det i brinnande ordalag. Fuck 'Em. Alla ni som vart i Afrika och delat ut matpaket och nu ska berätta om skiten i er blogg - dra åt helvete. Er insatts är duly noted men i det stora hela poänglös. Alla ni som går på första maj och ska berätta om det - sug min kuk.

Jag är så trött på politik som inte spränger skit i luften. Som inte knivar ner folk. Mijailo är min prins - SMR's vapengömma min dröm. Al Quaida är mina föredömmen.

Det som tröttar ut desto mer är folk som vill "starta debatt". Som den där grabben som blev nersparkad av ett gäng brats. Bara för att han delade festvåning med Victoria så ska han plötsligt hyllas och protestgrupper mot "våld" dyker upp som svampar i det infekterade underlivet som är internet. Vad i hela satans helvete är det ni syftar på? Kan vi inte protestera mot "elakhet" eller "fulhet" också? För det är ju det som det handlar om, att man protesterar mot förekomsten och skit i dess orsaker. Allt är en fråga om "ondska" och det är det ju bara en religiös företeelse som egentligen har lika mycket relevans och poäng som när fittorna i Iran hänger bögar.

När man hävda det ska dom alltid dra upp "men vi startar debatt" - ja men tack så satans mycket era strykninmongon. Hur satans svårt är det att "starta debatt" och vad har det för jävla ändamål? jag menar om jag går in i Synagogan och börjar tokheila, kan jag justifiera det med att säga att jag "startar debatt"? I så fall skulle jag gärna än en gång ge en eloge till Al Quaida för att dom "startade debatt" om fanatiska muslimer och USA i och med deras flygplan-rakt-in-i-hus argument för sju år sen (ni minns "flightsim 2001"?)... Tack för ert bidrag till demokratin.

Kom igen nu era efterblivna mongon, vi vet allihop att ingen lyssnar - alla bara pratar. Vissa är smarta nog att förkunna hur meningslös proteströrelsen är i länder som Sverige med en till hög grad pacifiserad politik (en av dom högsta i världen om man får tro olika spännande index, heja Svärje!) men aldrig smarta nog att samma effekt utvecklas till ett hot mot den demokrati dom hävdar finns. (En sån satans chimär det är då! Jag menar har den NÅNSIN funnits bortom fina texter i Samhällskunskapsböcker?)

För vad är demokrati om den är till stora hela irrelevant och stelbent? Vadär demokrati i Sverige idag om inte form utan innehåll, procedur utan mål? Det är som Svenska Kyrkan med dess "alla får vara med" grej. Ceremoni utan Sanning. Vad finns det för poäng med en himmel om inte folk skickas till helvetet? Demokrati utan anhängare, bråk och vilda debatter är inte en demokrati det är en debattklubb där alla i stort håller med varandra.

Vet ni vem jag skyller på? Fittan Voltaire och hans citat "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem". Vad är det förutom att pacifisera hela meningsutbytet - "lets agree to disagree" - oh shut up! (Det spännande med Voltaire var att han var en rätt obehagilg snubbe i det stora hela, monarkist, antidemokrat och antisemit har inte direkt späckat eftervärldens minne av honom)

Jag vill vitalisera demokratin och den öppna debatten med lite bensinbomber! Jag vill hata judar, muslimer och bögar. Jag vill bränna den amerikanska flaggan medans jag skändar en kattunge, allt för den öppna bestialitet-pedofili-rörelsens sak! Jag är så trött på ord utan handling, eftertanke och att "tänka på hur andra ser det". Tysta slagord utskrikna av folk som skäms lite för att säga dom - gud vad jag hatar er! Jag hatar när folk ska säga att "men tänk på det ur deras synvinkel" VARFÖR????? Varför ska jag bry mig nämnvärt? Varför inte bara erkänna att lite Hat livar upp debatten - helig vrede och all sån skit.

Jag vill inte dra alla till en massrörelse, jag vill att nån rörelse ska våga säga vad den vill och fuck the consequences! Jag vill att folk tycker nåt nån gång istället för att bara lite världsvant och blasé hålla käften, to cool for school och sån skit.

Vad som behövs är inte en ny rörelse för att dra folk till den utan ett vitaliserande av hela samhället av lite jävla vrede. Om dom nu ska ha sitt individualiserade politiska klimat låt oss visa vad ett gäng galna jävla individer kan göra...

Politiker är politiker

Tydligen så har nåt gått förbi SvD's top boy PJ Anders Linder när han lite kvart i fem i morse förkunnade det mest självklara av allt självklart:

Politiker gynnar sig själv först.

Tack PJ.

Han opjjar sig nämligen över att Sossarna som drog igenom förra grundlagsändringen gjorde det till egen fördel och med sin egen dåvarande politik inför ögonen. Sedan verkar han vara övertygad om att rådande politiker av olika schatteringar inte tänker göra samma sak och hyllar klämkäckt dom i utredningen kring grundlagen för att dom tänker förändra den för att passa in i nuvarande ideologiska hegemoni... Som om den skiten vore bättre? Det är ju samma skräp rakt igenom men tydligen är detta inget man ska säga högt utan att diverse Francis Fukuyama mumlare ska kasta sig bakut i panik och hojta om att detta är toppen på pyramiden.

Väntar med spänning å dom grundlagsförslag som kommer härnäst... Väl medveten om att det kommer passa dom som satt den som hand i handsken och att det är skitsamma när grundlagar och "friheter" fortsätter vara pantgåvor som vilken sekund som helst kan dras in om man säger fel sak.

Skulle vara skoj med lite ekonomisk eller social frihet som ombyt till rådande idealistiska frihet som propageras för av SvD's broilerstall...

Min Morsas Arbetsmoral

Varje gång jag kommer hem till min hemstad för att hälsa på barndomskompisar och släktingar brukar den första kvällen i Stockholm alltid sluta med att jag och morsan sitter i hennes kök, röker cigaretter och dricker vin och snackar skit. Vi har gått igenom klassiker som "Döden" (med stort D), "efterlivet" och "Stephen Hawkins" (försök hitta ett tema där du). Medans vi båda blir mer och mer packade har vi lyckats trassla oss igenom att vi båda två anser, baserat på anekdota bevis visserligen, att alla människor är rädda för döden och dom som inte är det är dumma i huvudet och att alla dock, om vi ges lite tid, kan acceptera och bli tillfreds med att vi ska dö. Vi har fastslagit att vi båda anser att alla fobier (som dom mot spindlar eller öppna ytar) grundar sig i en hälsosam dödsskräck och att man borde utgå från att fobier är en nyttig och vettig reaktion som dragits för långt av en individ.
Vi kan enas runt rätt mycket vid två på natten i hennes kök medans båda slåss mot driften att bara somna eftersom man vill snacka vidare. Det enda vi inte kan enas kring är arbete och arbetsmoral. Min morsa är eller snarare var arbetsnarkoman, låt oss kalla det "nykter arbetsnarkoman". Hon har bränt ut sig så många gånger att det är ett rent under att hon överhuvudtaget inte blivit sjukpensionerad (eller vad säger jag, Reinfeldt och pojkarna har ju gjort att hon inte får bli sjuk eftersom hon då kommer slås ut helt, tack Reinfeldt). Jag är enligt henne arbetsskygg. Vi kan bråka om detta till tidig gryning.
Min morsa pluggade som ett djur för att komma dit hon är, hon arbetade hela min barndom, rätt ofta dygnet runt vissa dagar i veckan eftersom vi hade sjukt dåligt med pengar. Hon hade en dröm och den drömmen jagade hon från tidig barndom och in i vuxenlivet, hela vägen in i en tegelvägg. Jag och min lillebror lagade en hel del av maten hemma, vi städade och spenderade en ofantlig andel mornar, kvällar och nätter ensamma i lägenheten. Ekonomiskt var det ingen hit, morsan tillhörde inte den grupp som förväntades nå långt i hennes yrkeskår och fick därför jobba ännu hårdare än alla andra för att nå dit hon ville. Hade Reinfeldt vetat vad han sysslade med hade hans ideal-arbetare vart min morsa. Hon gjorde allt det som regeringen (skitsamma om den är blå eller röd) vill att vi ska göra för att nå dit vi vill... och kolla på henne nu.

Jag har hört henne gråta för att hon rent mentalt inte kan gå upp ur sängen, hon kan inte ens vifta undan ångesten tillräckligt för att gå upp. Jag har sett henne supa till i dagar för att jaga bort skiten i hennes huvud. Jag har sett hur hennes kompisar blivit färre och färre, hur hon blivit mer och mer ensam. Jag har hört henne beskriva jobbet som en evig pina som inte tar slut, men sen notera att hon nästa morgon går dit igen. Jag har sett henne slitas ut fysiskt och mentalt och fortfarande jaga det där drömmålet som aldrig kommer hända.
Allt hon har är sitt jobb numera, allt som finns kvar, hennes totala stolthet, hur ska hon kunna ge upp allt det genom att gå i pension?

Vissa skulle säga att min morsa lever som man ska, hon brinner för det hon gör och att man ska vara glad för henne. Såna människor vill jag slå ner, såna som inte inser att dom som dom hyllar, dom som kom från sådanna förhållanden att dom var tvungna att ge allt för att nå dit dom vill, ofta inte har något kvar sen. Det är dom ensamma pensionärerna som ibland dyker upp på sina gamla arbetsplatser bara för att snacka, som förlorat alla sina vänner när jobbet tog slut. Som inte vet vad dom ska göra med sin tid.

Hur faen vill hon att jag ska ta över det? Jag personligen anser att arbete är när jag säljer min tid, min kreativitet och min hälsa för pengar så jag kan överleva. Det är ett glorifierat rån där jag inte har nåt val förutom att delta. Det är, säga vad man vill, ett slaveri för alla oss som inte fann oss i den situationen vid födseln att vi kunde välja och vraka, definiera vår egen väg osv... (Om du som läser detta inte hajjar vad jag menar, anser att alla kan välja sin egen väg eller att alla liksom du känner en frihet i arbetslivet så är du antagligen den grupp folk som jag syftar till som priviligerad - inget ont med det, grattis till en bra födsel). Jag försöker ge så lite så möjligt för så mycket pengar som möjligt precis som alla andra. Jag försöker få ut så mycket fritid som möjligt och så mycket pengar som möjligt. Allt annat hade ju vart att inte bara svika mig själv utan också dom marknadsekonomiska krafterna. Och det vill vi ju inte...

Låt oss bara göra det klart att jag inte direkt lever som jag lär. Jag har ett jobb som är rätt tungt och krävande där jag jobbar runt 160 timmar i månaden. Jag sliter på och jag förlorar vänner och mitt liv på kuppen...

Men min fråga är varför? Varför ska jag förväntas ta mitt liv, det enda jävla liv jag har och förbruka det med att göra nåt jag egentligen inte vill tills jag är 65 (med lite tur) och då leva på en jävla svältpension tills jag dör?
Detta är egentligen ingen politisk fråga, det är ett personligt ställningstagande baserat på att jag inte anser att det inte finns ett efterliv. Jag vill inte dö och bara kunna komma ihåg alla dom dagar jag knegade på. Jag har bara ett liv och att inte göra det mesta av det hade vart direkt idiotiskt, och att jobba är banne mig inte det bästa direkt.
Man får höra en del om man säger att man inte vill jobba, men i ärlighetens namn hur många känner du som (om dom fick utan konsekvenser göra som dom ville) verkligen vill jobba? Man vill ha, måste ha, pengarna, men efter det är det skitsamma... En del hävdar att dom inte skulle veta vad dom skulle göra av sig själva om dom inte jobbade... HUR JÄVLA SJUKT ÄR INTE DET? Seriöst, vi sitter i en sån sitts att vi inte ens vet vad vi vill göra med våra liv om dom inte är indelade i en fritid/arbetstid? Vi är så hunsade och intvingade i vår roll som undersåtar att vi inte ens kan se oss själva som fria!
Vi är dom befriade slavarna som står vid grinden till bomullsfarmen och inte vet vad vi ska ta oss till. Vi har kreativitet, vi har arbetsmoral, vi har styrkan men vi har inte friheten att välja. Vi är bundna till valet "jobba eller gå under" och sedan vill man hävda att det är frihet, att det är ett "fritt avtal" och att vi "måste göra så här" (det eviga rapandet av dom slavarna som funnit sig i en priviligerad sitts)...

För fan vi kan röra oss framåt men mellan vänsterblockets unkna arbetarromantik och högerblockets vilda tvångspolitik så finns där inte mycket utrymme.
Jag vill minnas en seriestripp från Opus/Outland, den där Ronald-Ann (den lilla svarta flickan från ghettot, med en docka med avskjutet huvud) pratar med katten Bill som fått Donald Trumps hjärna implanterad (genialisk jävla serie) och dom jämför sina tillgångar. Bill/Trump med sina miljoner och Ronald-Ann som inte har ett skit. Bill/Trump avslutar med att medans han går iväg säga sig vara förundrad över att Ronald-Ann och alla andra inte bara rest sig och hängt han och alla andra ägare i sina tarmar. Sista strippen slutar med att Ronald-Anns huvudlösa docka viskar "...hittills"("...yet").

Faen, när huvudlösa dockor är mer klartänkta än riktiga människor är det ett under att man inte bara dödar sig själv i desperation.

Rockstjärna

När slutade jag drömma om att bli rockstjärna? Jag menar, jag kommer ihåg när jag var åtta - 1985, lovar - och alla ungar i mitt kvarter ville bli rockstjärnor, jag tror vi skulle bilda ett band.
En Finsksamisk kille med samma förnamn som mig var den ende som kunde spela nåt instrument även om Charlie, en annan kompis, hade via sin far tillgång till en akustisk gitarr som han med nöd och näppe kunde plinka på. Sju år senare skulle han sätta den kunskapen till gott bruk och ragga flickor utanför matsalen i skolan till några dissonanta toner från Black Sabbath's Iron Man. Jag var med, även om jag som bäst kunde sjunga och som sämst kunde tralla, min äldsta lillebror lika så och ungefär ett trettiotal andra sketna nyckelungar från samma ställe. Vi var som ett tidigt "I'm from Barcelona" eller nåt (det där sjukt stora bandet)...
Men vad vi än saknade visste vi alla, innerst inne, att det vi hade det var potential till nåt stort helt enkelt. Ja till och med Yngve Malmsteen enormt och inget, inget, kunde övertala oss om motsattsen!

Så när slutade det här? När lyckades man lista ut att man helt enkelt inte fick bli en rockstjärna? Att det var nåt tillägnad en absolut elit av folk, som kankse inte var bättre men åtminstonde mer tursamma.
Jag menar jag sitter här, dagen innan nyår 2007, om nitton dar är jag trettio, på fackföreningslokalen i Göteborg med en nyinköpt kartong Castillo de Gredos vitt för morgondagen. Inte faen är jag en rockstjärna... Kanske nån form av sunkig Bruce Springsteen kan jag nå upp till om jag kunde spela nåt instrument, men eftersom jag inte gör det så antar jag att jag Bruce Springsteen fast utan musikaliteten då.

Så när slutade jag anta att jag per automation skulle bli rockstjärna? När slutar barn göra det där, gå från cowboy-astronaut-brandman-superhjälte-sportstjärna-musiker till att bli just rörmokare, murare, städare eller lastare?

Jag tror, en högst ovetenskaplig teori, att vi inte föds till endera men att vi inte heller kan bli vad vi vill. Vi monteras under uppväxten till att sluta som en av dom miljarder ouppmärksammade människor som får allt funka men som inte får tacken för det. Vi som inte längre får hyllas som arbetare me risk att man ska kallas stalinist av nån förstå-sig-påare.
Grejen är att jag träffade min finsksamiska namne för ett tag sen. Han spelade i ett band jorå och visst fick jag lyssna på en av deras skivor. Det lät bra, väldigt bra så jag frågade om dom hade fått nåt för det? Inga pengar sa han men däremot hade han gjort nån flicka på tjocken på grund av en vild natt efter en pubspelning så nåt hade han fått och det var han ju glad över.

Jag och han snackade en hel del om just vår gemensamma barndom. Vi snackade om dom korkade saker vi hade gjort, som att tävla om vem som kunde slå av mössan på kvarterspolisen flest gånger eller vem som fick mest fictionella prickar i "registret". (jag borde kanske tacka den gamla kvarterssnuten vi hade som egentligen var en väldigt trevlig äldre karl som bara hade oturen att ha med en massa skitungar och deras busar till föräldrar att göra - men han e väl död) Jag frågade mannen som en gång vart en pojke med samma drömmar som mig om han kom ihåg det han hade sagt den där sommarkvällen i parken om varför han ville bli trummis i ett rockband. Han kom ihåg precis lika väl som jag vad han hade sagt (det var tydligen en kväll som var relevant för en hop folk och inte bara mig):
"Jag vill inte bära post som min pappa" hade han sagt den kvällen och även om vi alla avgudade hans farsa så kunde vi alla samlade hålla med att som våra föräldrar skulle vi aldrig bli och att dom hade VALT att bli just städare, postisar, bussförare, montörer, butikspersonal och förtidspensionerade alkisar tedde sig för oss helt otroligt när vi valt att bli rockstjärnor.

Så jag frågade den vanligaste frågan som finns bland gamla polare som möts igen: "Vad jobbar du som nu då?". Han tittade ner i ölen lite moloket och sa med ett ... jag vet inte ens om det var ett leende, "Jag är brevbärare".

Kärleken Suger

Alltså inte "in a good way" ... Jag har flera bra orsaker varför kärlek är mer än bara en jävligt skön känsla utan också ett enormt samhällsproblem om alla reagerar likadant som mig.

Rent ekonomiskt är det ju en direkt krash eftersom den får såna enstöriga jävlar som mig att vilja flytta ihop vilket ju betyder att dom spenderade pengarna halveras (då räkningar delas på två och käk handlas i större mängd).

Min arbetskamrat undrade om jag planerade på att knulla en av pallarna jag skulle packa eftersom jag satt och stirrade på den längtansfullt till tonerna av Magnetic Fields vilket fick mig att tänka på Honom och att jag hellre hade velat ligga kvar och mysa istället för att åka till mitt jävla kneg imorse. Detta pekar ju på att det i sig kan ha en negativ effektiv om arbetsstyrkan står och dagdrömmer istället för att göra vad dom ska och producera värde för samhället att ta del av. Tanken på dom miljontals kronor som går förlorade varje år till fördel för knegares dagdrömmar är svindlande.

Rent hälsomässigt är det också ett problem. Det är för mig inget problem att bara ligga i hans soffa och kolla TV och äta mat - bara tanken får en att rysa av välbehag och vad händer då med min fysik? Kärlek gör oss alla till hemmabundna tjockisar som en dag kommer vara tvungna att vinschas ut ur våra lägenheter genom ett upphackat hål i vardagsrumsväggen med ett euforiskt nyförälskat uttryck på läpparna. Samhällskostnaderna tickar vidare...

Tidsuppfattningen är också rätt körd eller snarare framförhållningen. Krasst sätt håller väldigt få förhållanden livet ut men för mig och mina olyckbröder och systrar som klämts under kärlekens järnhäl är tanken på en tid "efter Honom" jävligt svårgreppbar. Att lämna Honom känns bara förvirrat och korkat... Vad händer med min budget, min pension, min kalender? Komemr jag överhuvudtaget kunna hålla tider framöver nu när min framförhållning och framsikt är förgörd? Om tillräckligt många förälskar sig kommer alla leveranser då haverera, kommer kollektivtrafiken då bli så försenad att den ens kan kallas vara i samma dimension som oss andra? Att ingen tar tag i detta? (Man kan anta att detta är varför våren är en av dom virrigaste tiderna för speditionsföretag)

Psykologiskt är det ju också en jävla nesa. Jag kan itne säga att jag sett röken av mitt vanliga cyniskt bittra jag på månader och trots misär och problem så har jag fortfarande tendensen att vakna någorlunda glad... Vad händer när vi alla slutar verkligen lida av våra problem och brister? Samhällskostnaderna blir en än gång gjorda till offerlamm under hjärtats grymma gud.

Så jag vill utropa ett leve, ett fyrfaldigt sådant, till alla er ensamma, sorgsna, bittra, kärlekslösa, hårdarbetande, kallhjärtade sällar som driver detta samhälle framåt!

Ni Leve...

Mitt Göteborg

En polare till mig är gift med bruden han träffade som tonåring på scouterna. Visst är det absurt? Jag men för det första: hur ofta är det folk gifter sig nu för tiden? Är inte det en utdöd trend lite som suicidalmord, kristendomen och nationstanken?
För det andra, hur smart är det egentligen? Dom kan ju knappast ha testat fältet så himla mycket om dom nu bara direkt hoppa oansvarigt in i ett monogamt förhållande till varandra och hur vet dom då att dom passar? Dom kanske är usla i sängen men eftersom dom inte vet nåt annat fortsätter dom år ut och år in med att försöka stå ut med den andras tafatta romantiska ansträngningar? Tack gode gud att det inte är jag! Jag gjorde det ansvarsfulla och testade mig fram med en empirisk logisk kyla som hade fått schampoforskare att skrika "oromantiska monster" efter mig medans dom spruade en till L'oreal sats i en kanins ögas glaskropp. Men jag skäms inte, absolut inte. Det tog mig lång tid att komma fram till vilken del av könsbarriären jag föredrog men nu tycker jag att jag är trygg där jag befinner mig och ingen ska kunna säga att jag inte har testat det jag motsätter mig!

Samma sak med städer. Jag kommer ursprungligen från Stockholm, Storstockholm kanske... Min familj har bott från allt på Södermalm (innan det blev dyrt) till Akalla, Solna, Sumpan och Farsta men i Stockholm har vi vart. (Förutom en tur utomlands när farsan skrev på FN-kontrakt)
Grejen är att efter det så flyttade jag, jag var 19, självständig (hah!) och ville ut i resten av landet när nu itne världen i övrigt accepterade mina ekonomiska tillkortakommanden. Malmö blev det.
Efter det blev det en släng Kalmar, en sida Linköping, Stockholm igen (Telefonplan no less!) och sedan till Göteborg där jag bott i ujujuj 6-7 år nu!

Jag har testat mig fram helt enkelt, när det kommer till städer har jag chokat på det mesta där ute och gjort min grej och bestämt mig efteråt. Inga fördommar här inte - jag har verkligen gett alla en chans om jag kunnat! Här är då min resumé över mina tidigare stadspartners, mina lilla svarta bok över geografiska älskare, hur dom presterade och vad min åsikt är om dom.

Stockholm är och förblir min första egentliga kärlek. Vacker, otroligt vacker. Att se solen gå ner från Hängbacken på Söder eller stappla hem när solen går upp och fåglar börjar sjunga medans man passerar Gamla Stan är rent av otroligt. Stockholm har tusen hemligheter, små smultronställen som så gott som ingen vart på, men det har ändå gigantiska ytor där alla ges tillträde.
Stockholm är som en vacker vacker människa men en USEL älskare. Visst han kan ge dig en underbar stund lite då och då men i det stora hela är han ett totalt as! Han ignorerar dig, skiter i dig och vägrar ringa men så fort han vill ha nåt så är han där lika vacker och perfekt som förut. Stockholm är en fotomodell - han behöver inte dig, du behöver honom.

Malmö var raka motsattsen lite. Visserligen inte lika vacker men ack så exotisk. Närheten till kontinenten och allt sånt bidrog till att Malmö hade en världsvana trots sin lilla storlek som Stockholm aldrig kunde nå upp till. Mjukt inbjudande med en intressant och sensuell brytning, Malmö gav en hela tiden nåt nytt att se och spännande grejor att testa. Men sen gick solen upp.
Då kunde man se hur platt stan var, hur tom den var. Hur den som tidigare hade hetat El-Masri i efternamn numera gick under namnet Svensson och inte alls var så exotisk som man hade hoppats på. Och sen släktingar och inneboende, uy! Kvasirasister hela gänget, som motvikt kan man anta... Malmö var platt och ointressant när man kom under fasaden men exotiskt och inbjudande trots allt. Jag drog.

Kalmar och Linköping var dom där små affärerna man har med nån lantis. Lite intressant - rakt upp och ner, men inga illusioner eller planer. Trevligt men intetsägande. Jag återvände till Stockholm som ändå var den första att älska mig!

Gör aldrig det, återvänd aldrig! Andra gången är aldrig lika bra som den första och i ärlighetens namn var mitt och Stockholms förhållande inte bra första gången heller! Jag stapplade ifrån honom bränd och dumpad... Vacklade runt, bad om att bli tilbakatagen men hela tiden till samma resultat.

Det är nu jag drog till Göteborg. Göteborg är ingen vacker stad, den har inga exotiska detaljer, den är pragmatiskt planerad och saknar all tillstymmelse till romantik - till det yttre. Under ytan döljer sig en varmt förlåtande och älskande person som fortfarande är kaxig, modg och beredd att ge en på käften om man är otrevlig. Svängande lite lagom med sin grova dialekt så ges man vad man ser och man bemöts ärligt och kärvänligt av det som finns.
Göteborg är som en enkel måltid men där det finns mer käk än finess. Du lämnar bordet mätt och glad och minns samtalen mer än maten ....

Varje gång jag kommer hem (vilket är från och med nu och alltid: Göteborg) brukar jag gå till grillen på Drottningtorget framför Centralstationen. Den är inte särdeles bra, inte usel, men absolut inte bra. Finns en asbra korvkiosk inne i Nisse eriksson terminalen på centralen men det är inte samma sak... skitsamma, jag går alltid till den på torget. Där jobbar en av Göteborgs absolut mest underbara människor. Skarpt blonderat hår, 50 till 65, glasögon och med en blick som ser ut som en blandning mellan moderlig och mördande! Denna kvinna ÄR Göteborg enligt mig. Hon har knegat här i faen vet hur många år, dag som sen natt, efter rånförsök, misshandelsförsök och annat skit har stått där. Hon tar inge tjaffs och vill du bråka, vem du än är, är hon beredd. Hon tänker inte ta skitsnack och kommer skälla ut dig efter noter om du inte är trevlig. Men hon e en jävla go människa som är beredd att skratta med en och ge en ett glatt leende (så tillvida man itne är hennes chef) i ur och fanimig skur.

Det är mitt Göteborg! Vi tar inte skit, vi ger inga tomma löften och vi är lojala mot alla som vill vara med oss - ta en korv till!

Lögn och Förbannad Moral

Jag är trött på diskussioner som allt för ofta hamnar på en nivå som min minsta lillebror skulle kunna skända sig igenom. Du vet dom där "debatterna" (inom citationstecken lite på samma sätt ordet hårdrock först dök upp i kvällspressen, samma grej: man är inte riktigt hundra på att det är den korrekta termen) där två sidor står och drar åt varsitt håll utan ett enda uns till argument förutom det rent moraliska.

Detta är så vanligt inom politiska diskussioner att jag vill, som en god kommunist, självklart kasta in min brasklapp i nyllet på folk och försöka förklara vad jag menar nu så jag bara behöver copy+pasta det vid senare behov.
En politisk diskussion mellan vänsterister och högerister (jag tror knappast liberaler, liberterianer eller konservativa heller vill bli sammanfogade med dom lallare som vanligen debatterar å deras vägnar, på samma sätt som jag inte vill bli sammankopplad med alla dessa jävla vänsterister) brukar vanligen blomma ut med att ena sidan tycker den andra är hjärtlös och den andra tycker att motståndarna är naiva. Sen slutar diskussionen och kvar är bara en samling återupprepade noga idisslade plattityder...
Problemet är att ingen av sidorna ens vågar ge sig in i en pragmatiskt och tillbakalutad diskussion utan helst håller sig vid dom invanda moralrepen i utkanten på ringen som två osedvanligt fega boxare. Man vill inte se till bakgrunder, orsaker, problematik eller ekonomi utan håller sig krampartat kvar i en underlig polemik kring ont och gott. Högern hävdar å sin sida att dom verkligen inte drivs av emotionella saker och att deras "tough love" metoder är baserad på kall empirisk logik medan deras motståndare vänstern (vilket i deras ord inkluderar mig då) jommar runt och gråter nåt osammanhängande om fattiga. Vänstern å sin sida hävdar att högerns avsaknad av moral och solidaritet ("hjärtat till vänster" och allt sånt skitsnack) skapar ett grymmare och mer riskabelt samhälle för alla.

Där högern missar att se att deras "empiriska logik" bara är en poänglös sörja av rent reaktionärt nonsens (lite som deras krav på tyngre straff som egentligen avskräcker lika mycket brott som mildare straff och mer reformer) där deras inneboende moral sätter käppar i hjulen för dom. Att se folks om hyllar företagsamhet och att tänka "outside the box" klänga sig fast vid den unkna moralismens politiska snuttefilt är direkt äcklande. Speciellt för min del som faktiskt känner en hel del konservativa, liberterianer och liberaler som kan formulera sin åsikter utan att hänvisa till ett abstrakt gott och ont. Jag vill påminna om debatter kring snattning där högerister bestämd hävdat att det inte finns bakomliggande orsaker till någons handlingar och vänstern som ojjar sig över missförstådda barn eller en rotlös ungdom - båda är mer ute och cyklar än Lance Armstrongs tights.

Det som stör mig är att båda sidor gärna gör mig till endera sidans allierade mot min vilja. Jag har rätt ofta blivit anklagad för Stalinism eller dylikt för att man ska svartmåla det jag säger utan att behöva bry sig om innehållet eller såna petitesser som verkliga argument. Det är lätt att slå bort: USA pre 1900, Ukraina fram till 21, Ungern 56, Paris 68, Polen 86, Kina Idag brukar vara mitt motargument - dom som itne orkar kolla vad jag syftar på är antagligen av den kalibern att vad man än sagt mött samma meningslösa slack-jawed min.
Att för en som mig, som känner för många vettiga ekonomisk konservativa (vilka ovanligt ofta håller med mig och vice versa) och socialister behöva klumpas ihop med antingen vänsterister eller högerister är direkt vanvettigt. Jag har lika mycket gemensamt med båda som jag har med påvedömmet... Vilket visserligen faller sig naturligt eftersom påven också baserar allt sitt nonsens på en underlig sällan skådad moral.

Välkommen till Trisslottslandet

Långt långt utanför innerstan: stureplan eller avenyn, ligger där ett land där alla ickemänniskor bor. Det är dom som städer din toaletter, dom som tar hand om dina barn, dom som lagar, fixar, fejar och bygger. Dom som står i dina butiker eller svarar i telefon åt dig. Där bor dom och varje morgon åker dom med spårvagn, buss, tunnelbana eller bil till sina jobbplatser i det riktiga Sverige, där dom riktiga människorna bor. Dom som är fria, dom som inte är köpta och sålda eller som inte är bundna och strukna ur listorna.Hos er jobbar vi dagarna i ända. Vi vill inte jobba, vi vill gärna få göra nåt annat - hela vår vardag går åt att tänka på det vi ska göra på helgen och hela vår helg går åt att tänka på att den snart är slut och vi måste jobba igen.Varje kväll åker dom hem till dom grå husen dom vill bo i långt långt utanför den riktiga världen.Det som märkerar oss som bor i Trisslottslandet är att vi egentligen alla när samma dröm om man frågar oss. Att vinna på trisslotter. Fråga vem som helst i trisslottslandet om dom vet hur mycket man vinner eller hur lotten ser ut, jag är säker på att dom kan det utan och innan.

Du förstår i slutet av varje månad så har vi i Trisslottslandet ofta lite ont om pengar och då drömmer vi. När den riktiga skatten inte räcker till kan man drömma sig en ny. Det har dom i den riktiga världen tänkt på och varje månad, i slutet av den stiger försäljningen av trisslotter och överallt i Trisslottslandet står vi och alla tänker samma sak: "hoppas hoppas hoppas det blir jag".
Du förstår till skillnad från riktiga världen så har inte vi samma chanser att bli rika. Vi är inte uppvuxna med möjligheter, fostrade till självförverkligande eller födda att leda. Vi är den stora majoriteten vars slaveri är ett prerequisite för att ni ska få leva era liv i lyx och flärd. Vi kan bara visualisera rikedomar som nåt som kommer med lotter och spel och det vet ni så jävla väl.

Statens Lotter säljs så gott som uteslutande till oss, flera lotter är skapta för oss: tian, triss och trav. Allt är där för att vi ska kunna sänka våra sista småpengar ner i tomma förhoppningar istället för käk. Så att det vi hoppas på inte är friheten för alla, utan den plötsliga friheten för mig... en frihet som har lika stor chans att inträffa som att bli träffad av blixten tre gånger på tre olika kontinenter. TV, radio, fritid, resor allt finns för oss, skapt för oss - för inte nog att ni ska stjäla våra liv, vårt arbete, på arbetstiden - ni ska styra och äga vår fritid. Vi måste vara produktiva, inte bara som arbetare utan som baskonsumenter och trisslotten är den sista utposten. Ni säljer våra egna drömmar till oss. Drömmar som finns för att ni försatt oss i slaveri.
Trisslotten är den sista utposten och den sista formen av förnedring. Men snart blir det andra bullar ("hoppas hoppas hoppas") och man kan åka ut till våra förorter lite som man åker till treblinka och prata om vart det var vi bodde, dom enorma slavbodarna där ni höll oss - fängelset som var allt. Den allomfattande slavgården som ingen kunde fly ifrån där ni köpte oss och sålde tilbaka det som var vårt till oss igen: vår fritid, våra drömmar, vårt arbete och vårt hopp.