Deprofessionaliseringen av journalismen är och förblir ett evigt hot för alla dom journalister som spenderade en evighet på JHS utan att lära sig grundläggande ekonomi och historien kring industrialiseringen och kapitalismens skapelse. På det här ämnet tafsar Lisa Bjurwald på bästa plats i DN - även om hon missar målet är hon helt rätt ute ändå.
Journalismens glansdagar ur medborgarsynpunkt måste nog vara det tidiga nittonhundratelet där det var lite på samma sätt som med bloggar - journalismen sköttes av glada amatörer och dom fria tidningarna fanns i rätt stora mängder - även här i Sverige. Dom få stabila tidningarna som fanns var inte direkt handhållna av välutbildade journalister av samma kaliber vi idag pratar om utan oftast av folk som kunde skriva väl och hade kontakterna samt åsikterna och en chefsredaktör eller ägare som skötte det ekonomiska.
Nu var det lika lätt för staten att stänga ner en tidning som det idag är att stänga ner en blogg som inte faller en på läppen (eller JK anmäla den) - men sett ur engagemang och informationsspridning kontra informationscentralism så var det en enormt skillnad.
Ur detta sprang sen den professionella titeln journalist i och med dess mer och mer specialiserade utbildningskrav och trycket inom ens egen yrkeskår.
Yrket blev en profession med en liten elit, en specialiserad skara folk som var dom enda tillåtna att kalla sig journalister och med hedern i behåll utöva sitt yrke. Journalistklubben i centrala Stockholm är väl om något ett tecken från den tiden där journalisten sågs som en helig ikon - skapt för att skydda oss andra från korrupta politiker och rövarbaroner. Den lille mannens frihets sista bastion. Under 40- och 50-talet utvecklades rollen mer och mer för att passa den stereotypen, men fortfarande med hobbytidningar och små specialistpublikationer i rotation. Sedan under 60- och 70-talet definierades rollen som hjälte klart ut och ofta med katastrofala följder nära vissa journalister tog sitt samhällsansvar och roll på så stort allvar att deras chefer fick kalla fötter
80-talet var den tid då den professionella journalisten skapades och blommade ut till det den är idag. Enorma redaktioner, stora enskilda tidningar, frilansare högt och lågt att kalla in när det krisade sig. Redaktionsgolvet blev ett fabriksgolv och journalisternas roller blev mer och mer specifika - riktade mot en punkt. Samtidigt så anställde man fler och fler allsidiga journalister, redaktionsmedlemmar vars roll var att sköta det grundläggade arbetet som redigiering, informationskoll och dylikt - för att under vissa perioder ges utrymme i tidningen.
Jämför med utvecklingen från Farmare och allproducent, till Hantverkare, Skråmedlem och vidare till Fabriksarbetare för oss andra.
Kapitalets enorma styrka ligger i att marknader utvecklas där intresse existerar. Dom fria tidningarna hade ingen möjlighet att klara sig gentemot professionaliseringen av journalistyrket och mediajättarnas köporgie osm tillskillnad från nästan alla andra områden inom det ekonomiska livet på toppen inte blockeras av konkurrenslagar. Enda stora skillnaden är att media inte gått under den lupp som andra industrier har skärskådats igenom utan getts ett romantiskt, och beskyddande, skimmer. Deras utveckling, ohindrad, följer bara dom uppsatta linjerna snabbare. Professionalisering till Centralisering till Industrialisering till Monopolisering.
Det är nu vi hittar den senaste tidens utveckling, där FRA-debatten vart ett gott tidstecken. Dom informella kanalerna öppnas upp och den outbildade tyckaren ges utrymme att vädra sina åsikter offentligt och med full möjlighet till fri spridning. Motreaktonen har inte låtit vänta på sig, vissa bloggare premieras som talespersoner för alla (Blondinbella exempelvis) och stöttas ekonomiskt genom reklam, medans den klassiska professionella journalismens spyr ur sig sitt ogillande inför den här svenssonavvarten till "riktig journalism". Så mycket att dom till och med refererar till nättidningar som egentligen är bloggar (vilket Lisa Bjurwald gjort tidigare enligt bloggtelegrafen) men som uppehåller ett skimmer av "riktig journalism".
Jag bör påpeka att jag inte tror att det är en medveten handling av någon utan en "naturlig" (missbrukat uttryck, därav citationstecknen) utevckling.
Problemet som Lisa och dom andra har är att deras tid långsamt är på väg att ta slut - nu gäller det att anpassa sig eller försvinna. Många journalister anpassar sig och utevcklar det dom är men andra väljer att klänga sig fast i den tid som inte är längre. Det är i det motreaktionerna baserar sig.
(som marxist tycker jag det är enormt spännande med just media som industri eftersom det utvecklas så snabbt och med så lite insyn att det funkar som en framtidsmodell för övrig industri. I det här fallet kan man se avprofessionaliseringen och drömmen av "eget skapande" i motsatts till "arbete" eller "professionell". Timelleffekten med alla dessa hobby-snickare och hemma-målare är väl ett annat tecken på den utvecklingen. Internet har skapat en hel ny arena och datorerna har förenklat vissa produktioner enormt, vilket gör att en del områden snabbt förlorar mark och förvandlas till "fritidssysslor" istället för "arbete". Musik, film och författarskap för att inte nämna journalism florerar tillgängligt på internet samtidigt som musiker plötsligt börjar göra avbön från deras påhopp på musiknerladdningen (som förgör utbytesvärdet). Till och med Metallica har kommit krypande tillbaka efter deras tidiga utspel kring deras "låga gage".
Kan man skönja en ekonomisk utveckling i den tekniska utevckling - som marxist kan jag bara säga "självklart". Som nörd kan jag bara dra till med "Viva Roddenberry - Hasta la Star Trek Siempre!")
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar