Kanske

Themesong: Om du möter Varg

Om du bara sett mig stå nedanför vårt köksfönster i regnet klockan fem på morgonen hade du bett mig komma in. Du hade öppnat fönstret, lutat dig ut i det där mörka utomhus från det varma och välkomnande inomhus och ropat ner till mig att jag inte behövde åka. Att vi båda hade på något sätt blivit miljonärer och inte behövde oroa oss för pengar. Att jag kunde komma upp och krypa ihop med dig i sängen. Men du sover och jag vill inte väcka dig.

Jag bara väntar in att spårvagnen ska komma mullrande över krönet och att jag ska slänga min cigarett och gå på tillsammans med den underlige affärsmannen, tidningsutdelaren påväg hem och den där uteliggaren som alltid är där och studsa fram genom en stad som knappt börjat kvickna till.
Tidig morron i Brunnsparken och världen tillhör ingen alls. Måsar, råttor och duvor är dom enda som vill ha stan så tidigt. Dom och städare, skrubbare, uteliggare, barnpassare, lagerarbetare, hantverkare, kioskbiträden och väktare. Att stå där i duggregnet och titta ut över stadshuset, domstolen, fontänen och lejontrappan och allt jag kan tänka på är att jag inte vet vilka det var som verkligen byggde dom där ställena. Var dom såna som mig? Som gick upp tidigt och åkte iväg från dom som dom älskade trots att dom inte ville?
Skumpar fram i en buss med vatten som droppar från taket, knastrande högtalare som sprakar ut troliga destinationer. Med mina hörlurar intryckta så djupt det går i öronen och ryggen lutat mot fönsret vänder jag mig om när vi skakar över bron mot Hisingen och tittar ut mot soluppgången i öst. Rosa-rött skimmer sträcker sig över horisonten bortom den kolsvarta skogen. Som om den varnade att en till dag är på väg och ligger tryckt därunder väntandes på att få komma fram. Hela bussen ruskar runt över spåren i bron medans jag tittar ut över älven åt öster, mot det där illavarslande skimrande därborta; ett outtalat hot.

Vi vrider oss och vänder oss kring refuger, förbi stationer vars namn jag aldrig lärt mig - jag vet var jag är som en GPS som glömt bort namnen på platserna. Det saknar relevans för mig vad alla dom här stationerna heter när jag ändå vet exakt var jag ska av - jag skulle kunne åka den där sträckan i sömnen och antagligen inte vakna förens jag kommit till jobbet.
Genom ett indsutriområde som redan sjuder av aktivitet, jag hoppar av och tänder en till cigarett på väg mot lagret. Årets kaninskörd spejar på mig vant under buskagen, springer undan över gräset och vägarna - skuttandes över deras mer olycksaliga syskon som aldrig hann undan lastbilarna och nu göder skatorna.

Utanför lagerdörren tittar jag söderut, sydväst, bort mot Göteborg. Bort mot dig. Jag vet att du inte vet, att du sover, att du med ska upp snart. Allt jag kan se bortom stenbrottets dimmor och dis och skogen som reser sig brevid mig; förbi lagerbyggnader, lastbilscentraler, verkstäder; över allt detta solkiga är en himmel som du - om du vore vaken just nu skulle kunna se med. Nånstanns i mig gör det så ont att jag inte kan tänka på mycket mer än att den himmel jag kan se, i den blåser det kanske en vind som du kan höra utanför vårt sovrumsfönster. Kanske.

Jag älskar det ordet: Kanske. Just då, när jag går in för en till dag, den första i resten av mitt liv är det allt jag vill tänka på. Kanske. Det är så fyllt med drömmar och önskan - hjärtslitande hopp utan den tro och övertygelse som tydligen krävs för att hopp ska bli sanning. Det är nog där vi lever, inte bara du och jag, utan allihop, i Kanske. Kanske en dag så är vi miljonärer. Kanske så kommer det bli bättre. Kanske jag får vara hemma. Allt det där kan bli sant men tills dess är tanken på det och dig allt jag behöver för att orka med en till dag.

Och för en liten stund, bara en liten kort stund, låtsas jag att du tänker på mig där hemma. Att du vänder dig i sömnen, märker att min sida av sängen är tom och somnar om.