Themesong: E18
Jag e så satans trött på att spela andra fiol till resten av världen. Dom säger att det bara kan finnas en solist, dom säger att denne någon har kommit dit eftersom han arbetat hårdare än mig, eftersom han e smartare än mig, eftersom han e bättre än mig. Vi vet att det är skit. Du vet det, jag vet det, faen aset som säger det vet det och förste fiol vet det*.
Jag e så satans trött på dom som vill hylla min position, som vill att jag ska vara stolt över att vara livets evige kompare. Dom som vill att jag spela med i nån form av protesterande form, där min roll som andre fiol är det relevanta och att stoltheten jag känner i den ska vara en drivkraft. Jag vill ju inte vara den snubben. Jag vill ju inte stå där. Vad faen ska jag få ut av att hylla ett liv med usla lägenheter** och sketna kneg som inte går nån annanstans än pension eller grav?
Jag e så satans trött på dom som vill att jag ska anstränga mig mer, som säger att jag inte suger tillräckligt mycket kuk. Men vadfaen hur mycket mer vill dom ha? Jag har vart på knä sen tonåren och jag vill verkligen ställa mig upp snart. Är det det som ålderns flathet mot orättvisa är? Att man förlorat sin kräkreflex? Jag ger dom faen allt förutom lite hopp och stolthet och nu säger dom att dom vill ha det med?
Jag e så satans trött på mig själv för att jag i fall som det här bara ser mig själv. Om jag bara hade vänt på huvudet när jag sitter där som andra fiol hade jag sett att brevid mig sitter fler, faen hela orkestern är där. Vi vill alla vara solisten. Vi vill alla slippa det vi är och få stå längst fram. Om vi bara kunde släppa solisten, titta runt oss och ta in det faktumet att hade han inte funnits hade vi vart allt och så mycket mer. Om vi bara insett att det inte behövs en solist - att själva rollen i sig är det som skapar vårt lidande. När man tänker att man själv vill vara det propagerar man sin egen underkastelse - man stärker den situation man är i.
Vi är en hel satans orkester som står längst fram på scen och röjer. Vi är en jamsession som gått fel och det oljud, det monumentala oljud vi kommer möla fram när vi puttar ner alla solister från scen kommer vara en explosion i missanvända tromboner, oboés som misshandlas och cymbaler som slås mot allt som kommer inärheten. När vi är klara kommer vi vara allt, inget och ett.
* Har haft ett snack med en förste fiol, vars yrke kommer ifrån hans medlemskap i en kvasiadlig familj som äger företaget som jag jobbar på. Han kom in som sommarjobbare i lagret och fyra månader senare blev han satt som inköpsansvarig över basprodukter i Norden. Ett kvickt hopp för nån som inte är färdigutbildad, som är 23 och vars enda kredenser ligger i hans efternamn. Missförstå mig rätt, killen e trevlig och jag gillar att hänga med han. Jag gillar honom mest för att han sa: "Jag vet inte varför jag fick jobbet - antagligen för mit tefternamn och det är ju dåligt - men vadfaen det är världen och så är det".
** På lägenhetsfronten ska jag inte klaga. Pojkvännen letar lägenheter och jag e sjukt deltagande. Även om jag känner att det inte är så mycket jag kan bidra med. Jag e visserligen nöjd om jag får bo med honom - det är allt. Jag behöver inte tolvtusen rum och en öppen spis - men jag behöver honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar