Håller på att kolla igenom serien The Wire angående ett distrikt i Baltimore och en form av berättelse om personligheterna kring ett spaningsuppdrag. Fantastisk serie med långa berättartunga avsnitt från snubben som gav oss serie Oz...
Pausade nu, knarklangarn D'Angelo och hans flickvän käkar lunch på en fin resturang i den tjusiga delen av staden och dom två har en diskussion angående hans tvivel om att han inte hör hemma där för att, oberoende om det finns fler svarta därinne så är det inte om det - det handlar om var dom två D'Angelo och hon, tillskillnad från dom andra, kom ifrån istället för hudfärg.
Hennes svar är: "If you got money, you get to be whom ever you say you are"
Faen vad sant och underbart osannt uttryck. Man kan vara vem man är, men kvar i hennes svar är ändå det underställda: att man är den man säger man är, inte den man verkligen är. Enligt henne är det en och det samma, men enligt D'Angelo (som precis innan jag pausade fuckade upp etiketten när dom ska ta in desserten), så går vem man är djupare än så.
Jag tänker plötsligt på en dokumentär som gick på...kan det vart åttan som hette "Worlds Richest People" om en snubbe som växte upp tokfattigt och som hela sitt liv ville vara rik, hade turen att bli det och sedan lägga av att jobba eftersom det han egentligen ville var att inte behöva jobba.
Alla hans prylar var överdrivna, löjliga nästan - hade man inte hört bakgrundshistorian hade man trott att han hade en två centimeter penis att kompensera för. Nu framsto det som om han kompenserade, dolde nåt annat.
I början av hans berättelse fick man höra om hans föräldrar och hans flytt från forna Jugoslavien - det som skärrade mig lite var att hans föräldrar fasades ut ur berättelsen ungefär när han blev rik trots att dom torde vara vid liv fortfarande. Dom slutade existera sekunden deras roll och position i berättelsen blev meningslös.
Finns en berättelse, det här är inte den. Den här handlar om en man som går över ett fält. på sig har en en magnifik kappa som han nyss köpt. Nytt läder som luktar så där fräscht, rent och perfekt som nytt läder gör, vackra trimningar och välsydda skarvar. Snitt som följer hans kropp som en andra hud och med en djup antractbrun färg, en klang mer än en nyans.
Han går över ett gyllene fält i närheten av ett böjtoch slitet träd när plötsligt vinden rycker upp. En strom blåser med enorm hastighet över horizonten och mot honom med regn som slår ner runt honom, en skarp stålsmakande känsla av snö och midvinter sprider sig och kylan blir påtaglig genom kappan. Han drar den närmare mot sig och gömmer sig vid träet medans vinden sliter och sliter som tusentals små händer i fållen på hans nya kappa. Snö yr runt honom och smådjur gömmer sig i sin hålor och gäss lyfter från det förrut guldgula fältet för att fly mot varmare trakter.
Men som ett trollslag skingras molnen, lukten av nyslaget hö och ängsblommor slår emot honom och värmen blir med ens påtaglig när den glider upp mot honom, in under hans kappa och värmer upp hans nyss så nerfrusna ben.
Himlen blir så där blå som den bara är på trötta sommarsöndagar. En perfekt blå som sjunger mot det mörkt azura - himmelsblå. En blå som går vidare för evigt, som om man kunde se universums kant om man bara tittade länge nog, rakt upp på sommarhimlen.
Mannen lutar sig mot trädet - tar av sin vackra nya kappa, viker ihop den försiktigt med kragen före ner i fållarna - och lägger sig ner för att sova i den ljumma skuggan under det krokiga trädet på det gyllene guldgula böljande fältet.
Det är inte berättelsen - berättelsen handlar om när solen och vinden har en tävling om vem som kan snabbast få av mannen jackan. Vinden blåser allt han kan men mannen bara drar den närmare sig, medans solen (borträknad från första början, ett klart tecken i klassiska fabler och berättelser att man kommer vinna, en av många gemensamma drag dom har med moderna hollywoodfilmer) smeker honom med sin värme och sina strålar och han tar snabbt av sig jackan i hettan.
Poängen med berättelsen är självklart att man gör mer med värme och intelligens än med råstyrka. Men den berättelse som var först, den som inte var berättelsen är att bara för att det vi ser händer - betyder inte det skit för den verkliga insikten i det som försigår.
D'Angelo skulle kunna hävda att hanlevde i ett klasslöst samhälle där en svart snubbe från träsket kan hänga på en en fin resturang och sett snabbt och utanifrån kan det te sig så - när det egentilgen går djupare än så.
Det är min poäng i alla fall. Bara för att det till det yttre ser ut som nåt, klasslöst, frihet, rättvisa, jämlikhet, gott, ont - betyder inte det skit förens du tar in alla kringliggande faktorer, bakgrundsdetaljer och omständigheter som gör hela berättelsen. Först då kan du komma till ett värdigt slut.
(samt: moralen i en berättelse har tendens att te sig absurd eller konstig för alla dom som bara får leva berättelsen istället för dom som är besparade den och ser allt ovanifrån. Vad bryr sig solen eller vinden om mannen frös ihjäl eller dog av värmeslag - dom skiter i hans nya kappa - dom vill bara mäta kuk med varandra. Vi som lever livet får bara uppleva deras ideal i effekt, dom får bara se vårt liv genom sina ideal)
Just det se The Wire, sjukt bra TV-serie... finns att ladda ner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar