Recap...

Var ett tag sen jag skrev, mina dagar är helt enkelt inte spenderade tillräckligt mycket framför en dator för att jag ska ha tid att skriva tillräckligt med blogginlägg. Faen jag och en annan snubbe på jobbet har mer eller mindre vart tvungna att skita i lunch och raster fem dagar dom senaste två veckorna för att få skiten att ens flyta efetrsom vår arbetsuppgift tydligen är: "red ut alla problem från vilken källa som helst".

Hade för ett par dar sen ett snack med en snickare, båda två är rökare och får betalt per timma, så vi tog oss ett bloss väl medvetna om att vi fick betalt för att suga i oss rök - en allmänt trevlig känsla. Båda av oss lider under den nya tidens "flexibilitet". Tanken med det verlkar helt klart vara att man nu för tiden ska utföra enormt mycket mer än ens arbete och det utan att klaga. I hans fall var han inte längre snickare åt ett, för tillfället ej namngivet företag, utan också plattsättare, kundplanerare, allt-i-allo, säljare och bärhjälp. I mitt fall så har jag klickat av arbetsuppgifterna för en logistikansvarig, säljare, företagskontakt, personalchef, ej godkännt skyddsombud, utbildare, problemlösare, snickare, målare, plattsättare och städare förutom det som står på mitt anställningsbevis: lagerarbetare. Vi förväntas göra en VD's jobb men med en vanig knegares lön. Ingen av oss var särdeles nöjd kan man lugnt säga.

För ett herrans tag sedan läste jag en serie i den fantastiska tidningen Kolla!, som är väl husorganet mer för Sveriges Autonoma Marxister än nåt annat - bra tidning dock. I den så handlade det hela om just grejen att vara "arbetsfri" (arbetslös/arbetsbefriad - fr er som inte vet nåt om automarxism så kommer detta te sig enormt konstigt, men ni får lita på att dom faktiskt har en poäng) där huvudpersonen var på väg hem från en fest medans resten av stan var på väg till sina jobb och tydligen inte trivdes med det.
Tro faen det! Ingen vll väl gå till jobbet (jag går hemifrån runt 05:10 på morgonen)? Det som störde mig då blev så mycket mer uppenbar imorse. I serien så märker man att hon kommenterar men tydligen aldrig ens vill prata med dom som går till jobbet. Hon ser på dom medlidsamt (och inte så lite von Oben) och verkar inte det minsta intresserad av att delge det faktum att dom skulle må bättre om dom enades och alla sket i jobbet. Hon har flytt fängelset och tittar nu tillbaka på sina förra medfångar lite spefullt men ändå med empati. Vad faen ska det förväntas göra? Det är ju inte bättre än hippiesarna som anser att vi får en bra värld om vi alla bor i en lappkåta och inte kan acceptera att en individuell flykt inte gör ett skit när världen fortfarande står kvar. (ni som inte hänger med: det är i grund och botten den stora skillnaden mellan idealistisk socialism/individúalistisk socialism/mysliberalism och andra former av socialism att den förstnämndagruppen anser att alla enskilda handlingar är allt som behövs eftersom inidviden är allt medans dom andra ser det som en komplett förändring som krävs, tack för visat tålamod alla ni där ute)
... hursom där går jag över brunnsparken på väg till bussen som ska ta mig till mitt lilla industriområde när nån ropar genom musike i hörlurarna. Tre tjugo-nåt sitter vid fontänen i vad som kan kallas "festhumör" och en av dom ropar. En av tjejerna ser att jag har min lunch med mig och säger"...har mat!" (jag tog av mig hörlurarna precis då). Tydligen är en av dom fyllehungrig och en liten kort, meningslös diskussion bryter ut. Från deras kläder att döma kan dom mycket väl vara automarxare och det faktum att dom är ointresserade att prata med mig bortom en kort diskussion halvt-på-skämt om min frusna lunch verkar peka åt det hållet med.

Jag ska påpeka att jag inte har ett ont vitten att säga om automarxarna - ofta väldigt klipska och allt förutom sekteristiska (eller ja dom är det fast på sitt eget litet trevligare sätt) - men det är en ungdomsideologi. Om man ser samhället som ett fängelse så är en personlig och individuell flykt enklare ju yngre man är. Sen kommer lägenhet, sambo, barn och ansvar inrullande som en fällgardin över fönstret en lat söndagsmorgon. Vi andra kan inte fly, inte utan vår sambo/barn/lägenhet/släkt - vi kan bara inte dra från allt. Utan det hollistiska synsättet som skulle krävas är det bara en försenad och ideologiserad tonårsrevolt, med det är det en annan femma - då pratar vi, men ingen ra hittills förklarat hur det ska gå till. För det mesta är det mest en kvasidekadent "bara häng med ut!" stämning som man känner igen från yngr kompisar som verkar ha all tid i världen att bara försvinna ut på kvällen en vanlig vardag medans man själv ska i säng vid tio för att orka upp på morgonen...

Anywhooo... pojkvännen börjar plugga på måndag och vi ska göra en exkursion på lördag till Borås, drömmarnas stad, för att han ska hinna lokalisera vart det är han ska spendera sina närmaste fyra(?) år. Att spendera en av sina två lediga dagar på flera veckor framöver i Borås är ju inte så satans lockande - men å andra sidan är tanken att få hänga med honom litet på sin enda lediga dag rätt så lockande - oberoende vart det är.

Mitt nästa inlägg ska ha ett ämne - jag lovar. Detta var bara dagens skörd.