Mamma

Jag och pojkvännen, som nu sitter med käck flit gnistrande i ögonen vid köksbordet bakom en trave papper han planerar att läsa nu när han ska börja plugga, har pratat om våra respektive morsor. Om hur båda våra ensamstående morsor har offrat och ljugit för oss. Jag tror man kan summera moderskapet, speciellt det ensamma, det ensamma och fattiga, moderskapet med dom två orden: "offer" och "lögn".

För min del var det hönsbuljongsoppa. En soppa gjord med följande ingredienser: Morot, Potatis, Lök, Hönsbuljongtärningar, Kryddor. Till vilken serverades varma smörgåsar (vit limpa, ost, smör som steks i panna) och en jävla massa stolthet.
Grejen är att det var först i någorlunda vuxen (eller så vuxen man nu tror sig vara vid 15 år) ålder jag hajjade vad det var. Fram tills den punkten trodde jag verkligen vi åt den för att det var som hon sagt: en speciell rätt. En rätt man åt när man skulle lyxa till det litet. Det var först då jag hajjade att det var för att hon hade ont om pengar som vi åt den. Det var först då jag insåg att hon hade ljugit för oss, mig och min lillebror och varför. Varför hon sa att kläderna hon köpte åt oss var "dom fina kläderna" (nån som minns domus-jeansen?), varför den blåvita glassen med melonsmak kallades "hulkenglass" och propagerades så till den milda grad att Svenskt Näringslivs PR-folk skulle gråtit av lycka och avund. Faen jag tittade inte ens dom finare glassorterna eftersom ... ja vadfaen, hulken åt inte dom, vad tror du?

Stoltheten i att jag och min bror åkte på semester till farsan i Göteborg när vissa ungar i klassen fick åka till ett sketet ställe som hette Teneriffa var så satans äkta.
Det handlade inte om pengar utan om ett val var lögnen som vi var itutade, vilket väl är orsaken att jag i vuxen ålder inte köper den alls(kanske är alla liberaler uppvuxna med ekonomiskt stabila föräldrar, vad vet jag?).

Det ligger, i det här, en tyst överenskommmelse mellan mig och min morsa. Vi pratar inte om det förutom på vissa alkoholstinna släkttillfällen där sanningen till varje pris har en tendens att dyka upp och sedan döljas i ett glas öl, vin eller vodka. När man sitter där vid köksbordet hos morsan, väldigt sent på julafton eller väldigt tidigt på juldagen, rök som ligger tät som på reggeafestivalen i rummet och med milt bedövade tungor snackar om en tid som vart så undrar man varför hon gjorde det?
Varför fick vi inte reda på att vi var fattiga? Varför skulle stoltheten bevaras?

Men det kanske är det som är grejen, dom säger att hoppet är det sista som försvinner men stolthet ligger nog på steget före. Kan man inte vara rik får man åtminstonde vara stolt.