Sakine motbevisar sig själv

Themesong: Hey Little Rich Girl

Sakine Madon - kvinnan som gav "ser inte, hör inte" ett ansikte - har kastat upp en ny liten kolumn baserad på "sanningar". Hon säger helt enkelt saker hon anser är korrekta och justifierar dom med att det är sånt "alla vet".

Finns ett fantastiskt citat som faktisk hör hemma hos Terry Pratchett: "the opposite of science is common knowledge". Det som bara förklaras med att det är sånt som "alla vet" är vanligen skit i klass med Jorden = Platt och Gud = Finns. För ett uttryck som inte tillåts undersökas och kritiseras är vanligen en fet satans lögn och där verkar hon hitta sin bevisföring.

Hennes enorma upprapning har som vanligt hamnat i Expressen

Här är min guldklimp - den jag älskar bäst:
"Med andra ord: de "lever" inte vänster."

Vadfaen menar den jäveln? Sakine, enligt mig lever du inte blatte. Seriöst, vad gör du på en stor tidning? Du passar inte klyschan för nån med ditt namn - skärp dig! Jag brukar opponera mg mot att kallas vänster eftersom det de facto finns en massa löst folk där som helt enkelt inte är nåt jag vill klumpas ihop med, men faen vad jag vill göra ett undantag för det här. Jag betalar min hyra i tid, jag jobbar som en gris och jag är en helt normal jävel - jag är alltså itne vänster då?

Men vänta hon kräks ur sig mera...

"Samma kvinnor som hör av sig kämpar och sliter med betyg och matlådor, de planerar väl och sköter sig. De dricker måttligt, röker knappt, städar väl, tränar mycket och äter mycket grönsaker."

"Det är fullständigt obegripligt. De här unga kvinnorna borde naturligtvis ställa samma krav på andra som de ställer på sig själva. Varför de gillar den samhällsmodell som menar att duktiga kvinnor ska ha samma lön som slarvpellarna som försover sig inför tentan, är en gåta."

Jag menar JESUS? Vad faen - jag har kuk så jag kanske inte borde ta illa upp men för helvete människa, jag har tjejkompisar, familj med fitta och å deras vägar: Sug min icke-existerande klitoris, Sakine! Är det det här som är ditt ideal människa? "Tränar mycket, städar väl och äter myket grönsaker"? Faen du förtjänar inte äggstockarna gud gav dig. Att hon sedan dömmer bort dom för att dom ser nåt djupare än nån form av defekt rättvise pathos i sin politik går henne helt förbi med. Som om alla dom där människorna helt enkelt valde för att (som hennes ena info-källa, konservativa debattören Elise Claeson, säger) dom gillar mjuka värderingar...

"Jag vet inte vad som hänt, men märkligt är det. Lika mycket som jag förstår att kvinnor inte längre vill stå vid spisen, lika lite förstår jag varför unga flitiga tjejer vill leva i ett samhälle där deras slit inte tas till vara. Ja, varför är det så tjejer?"

Jag vet inte varför kvinnorna väljer att vara vänster - kan vara (och detta är bara min gissning) är att dom ser ett rättvisare samhälle som mer effektivt (vilket inte är en "mjuk fråga" och nåt som människor utan kuk inte kan ta det till sig tydligen), som nåt som tar tillvara alla människors kreativitet, arbete och liv oberoende samhällsposition? Nåt där allas slit accepteras och utvecklas istället för den idiotiska versionen vi har nu där majoriteten inte ens tillåts tänka och vars tankar och slit ändå inte tas tillvara.

Sakine - du föddes ur en kvinna, men tydligen slarvade du bort dina äggstockar nånstanns när du misstog liberalism för annat än fluffiga mjuka frågor med idealism som enda stöttepelare. Jag kan faen inte ens förstå hur LUF har tatt emot dig med så öppna armar (är det nån annan som mörkt att vänsterjournalister måste skära med sina tidigare kontakter för att få tillgång till redaktionen medans liberaler inte måste det?)

Facket

Themesong: Which Side are You on?

Ok som det är just nu sitter jag - precis som alla andra på mitt jobb - lite med kuken i ett skruvstäd. Dom flesta av dom nya sitter där ute med risken att förlora ett kneg och faktum är att tiderna blir bara värre (tack för det borgerlig regering). Vad vi behöver är spridning av jobb. Vi behöver alla där ute som är med i facket - eller snarare som är intresserade av riktigt fackligt jobb - att driva en enda linje: skaffa dom här människorna jobb.

Jag pratar inte om alla, helvete jag har flera polare som jobbar på mitt ställe som kan behöva ett jobb men dom är bara kompisar, inte kamrater. Skit i kompisarna, om dom inte är beredda att stå upp, låt dom jävlarna sitta ner på Arbetsförmedlingen. Jag snackar inte om ideologiskt struntprat heller, jag skiter om du har viftat en röd fana över huvudet hela ditt liv eller om din farfar var Marx själv - du kan ha hela jävla kapitalet tatuerat på ryggen - det är är irrelevant!

Dom som är beredda att stå upp ska premieras enligt mig - om vi alla pressade våra chefer på att fixa dom här människorna jobb, om chefen har ett jobb att dela ut, så hade det vart enormt mycket mer effektivt. Får nån av oss ett nytt kneg - ett bättre kneg fortsätter man där på samma lina. Har du fåt ett jobb på det här sättet, gör du samma grej - drar in kamrater in på arbetsplatsen.

Och ingen piss - backar du inte upp ska du faen backa bort.

För det första ska man koma ihåg att en sån sak går långsamt - för det andra kommer det motarbetas av alla... ALLA... fackföreningar. Från LO ner till SAC eftersom det inte kräver att man är medlem på papper - det ger inte ens fördelar. Finns enormt många som är beredda att stå upp för sina och våra rättigheter som för den delen inte är med i facket. Det handlar alltså inte om vem som var vem i vilken demo eller kravall. Vem som gjorde vad i vilken organisation - utan vem som gör vad nu.

Varför ska vi göra det här? För det första, ur ett kort tidsperspektiv, fixar vi kneg och får in fler aktiva på arbetsplatserna. Ur ett längre visar man lojalitetens vinst och vad solidaritet egentlgien betyder, det får alla snackandes och genom det skapar man ett nätverk.

Kanske

Themesong: Om du möter Varg

Om du bara sett mig stå nedanför vårt köksfönster i regnet klockan fem på morgonen hade du bett mig komma in. Du hade öppnat fönstret, lutat dig ut i det där mörka utomhus från det varma och välkomnande inomhus och ropat ner till mig att jag inte behövde åka. Att vi båda hade på något sätt blivit miljonärer och inte behövde oroa oss för pengar. Att jag kunde komma upp och krypa ihop med dig i sängen. Men du sover och jag vill inte väcka dig.

Jag bara väntar in att spårvagnen ska komma mullrande över krönet och att jag ska slänga min cigarett och gå på tillsammans med den underlige affärsmannen, tidningsutdelaren påväg hem och den där uteliggaren som alltid är där och studsa fram genom en stad som knappt börjat kvickna till.
Tidig morron i Brunnsparken och världen tillhör ingen alls. Måsar, råttor och duvor är dom enda som vill ha stan så tidigt. Dom och städare, skrubbare, uteliggare, barnpassare, lagerarbetare, hantverkare, kioskbiträden och väktare. Att stå där i duggregnet och titta ut över stadshuset, domstolen, fontänen och lejontrappan och allt jag kan tänka på är att jag inte vet vilka det var som verkligen byggde dom där ställena. Var dom såna som mig? Som gick upp tidigt och åkte iväg från dom som dom älskade trots att dom inte ville?
Skumpar fram i en buss med vatten som droppar från taket, knastrande högtalare som sprakar ut troliga destinationer. Med mina hörlurar intryckta så djupt det går i öronen och ryggen lutat mot fönsret vänder jag mig om när vi skakar över bron mot Hisingen och tittar ut mot soluppgången i öst. Rosa-rött skimmer sträcker sig över horisonten bortom den kolsvarta skogen. Som om den varnade att en till dag är på väg och ligger tryckt därunder väntandes på att få komma fram. Hela bussen ruskar runt över spåren i bron medans jag tittar ut över älven åt öster, mot det där illavarslande skimrande därborta; ett outtalat hot.

Vi vrider oss och vänder oss kring refuger, förbi stationer vars namn jag aldrig lärt mig - jag vet var jag är som en GPS som glömt bort namnen på platserna. Det saknar relevans för mig vad alla dom här stationerna heter när jag ändå vet exakt var jag ska av - jag skulle kunne åka den där sträckan i sömnen och antagligen inte vakna förens jag kommit till jobbet.
Genom ett indsutriområde som redan sjuder av aktivitet, jag hoppar av och tänder en till cigarett på väg mot lagret. Årets kaninskörd spejar på mig vant under buskagen, springer undan över gräset och vägarna - skuttandes över deras mer olycksaliga syskon som aldrig hann undan lastbilarna och nu göder skatorna.

Utanför lagerdörren tittar jag söderut, sydväst, bort mot Göteborg. Bort mot dig. Jag vet att du inte vet, att du sover, att du med ska upp snart. Allt jag kan se bortom stenbrottets dimmor och dis och skogen som reser sig brevid mig; förbi lagerbyggnader, lastbilscentraler, verkstäder; över allt detta solkiga är en himmel som du - om du vore vaken just nu skulle kunna se med. Nånstanns i mig gör det så ont att jag inte kan tänka på mycket mer än att den himmel jag kan se, i den blåser det kanske en vind som du kan höra utanför vårt sovrumsfönster. Kanske.

Jag älskar det ordet: Kanske. Just då, när jag går in för en till dag, den första i resten av mitt liv är det allt jag vill tänka på. Kanske. Det är så fyllt med drömmar och önskan - hjärtslitande hopp utan den tro och övertygelse som tydligen krävs för att hopp ska bli sanning. Det är nog där vi lever, inte bara du och jag, utan allihop, i Kanske. Kanske en dag så är vi miljonärer. Kanske så kommer det bli bättre. Kanske jag får vara hemma. Allt det där kan bli sant men tills dess är tanken på det och dig allt jag behöver för att orka med en till dag.

Och för en liten stund, bara en liten kort stund, låtsas jag att du tänker på mig där hemma. Att du vänder dig i sömnen, märker att min sida av sängen är tom och somnar om.

Knulla er, knulla er allihop...

Themesong: E18

Jag e så satans trött på att spela andra fiol till resten av världen. Dom säger att det bara kan finnas en solist, dom säger att denne någon har kommit dit eftersom han arbetat hårdare än mig, eftersom han e smartare än mig, eftersom han e bättre än mig. Vi vet att det är skit. Du vet det, jag vet det, faen aset som säger det vet det och förste fiol vet det*.

Jag e så satans trött på dom som vill hylla min position, som vill att jag ska vara stolt över att vara livets evige kompare. Dom som vill att jag spela med i nån form av protesterande form, där min roll som andre fiol är det relevanta och att stoltheten jag känner i den ska vara en drivkraft. Jag vill ju inte vara den snubben. Jag vill ju inte stå där. Vad faen ska jag få ut av att hylla ett liv med usla lägenheter** och sketna kneg som inte går nån annanstans än pension eller grav?

Jag e så satans trött på dom som vill att jag ska anstränga mig mer, som säger att jag inte suger tillräckligt mycket kuk. Men vadfaen hur mycket mer vill dom ha? Jag har vart på knä sen tonåren och jag vill verkligen ställa mig upp snart. Är det det som ålderns flathet mot orättvisa är? Att man förlorat sin kräkreflex? Jag ger dom faen allt förutom lite hopp och stolthet och nu säger dom att dom vill ha det med?

Jag e så satans trött på mig själv för att jag i fall som det här bara ser mig själv. Om jag bara hade vänt på huvudet när jag sitter där som andra fiol hade jag sett att brevid mig sitter fler, faen hela orkestern är där. Vi vill alla vara solisten. Vi vill alla slippa det vi är och få stå längst fram. Om vi bara kunde släppa solisten, titta runt oss och ta in det faktumet att hade han inte funnits hade vi vart allt och så mycket mer. Om vi bara insett att det inte behövs en solist - att själva rollen i sig är det som skapar vårt lidande. När man tänker att man själv vill vara det propagerar man sin egen underkastelse - man stärker den situation man är i.

Vi är en hel satans orkester som står längst fram på scen och röjer. Vi är en jamsession som gått fel och det oljud, det monumentala oljud vi kommer möla fram när vi puttar ner alla solister från scen kommer vara en explosion i missanvända tromboner, oboés som misshandlas och cymbaler som slås mot allt som kommer inärheten. När vi är klara kommer vi vara allt, inget och ett.

* Har haft ett snack med en förste fiol, vars yrke kommer ifrån hans medlemskap i en kvasiadlig familj som äger företaget som jag jobbar på. Han kom in som sommarjobbare i lagret och fyra månader senare blev han satt som inköpsansvarig över basprodukter i Norden. Ett kvickt hopp för nån som inte är färdigutbildad, som är 23 och vars enda kredenser ligger i hans efternamn. Missförstå mig rätt, killen e trevlig och jag gillar att hänga med han. Jag gillar honom mest för att han sa: "Jag vet inte varför jag fick jobbet - antagligen för mit tefternamn och det är ju dåligt - men vadfaen det är världen och så är det".

** På lägenhetsfronten ska jag inte klaga. Pojkvännen letar lägenheter och jag e sjukt deltagande. Även om jag känner att det inte är så mycket jag kan bidra med. Jag e visserligen nöjd om jag får bo med honom - det är allt. Jag behöver inte tolvtusen rum och en öppen spis - men jag behöver honom.

Why am I told this NOW???

Jag satt och snackade på ett forum för homosexuella nördar - its what I do - där jag ser en last.fm länk till en annan användare som har en grupp som heter Detektivbyrån. Undrande varför en amris skulle ha ett så svenskklingande band i sin last.fm-lista så måste jag ju kolla och... ja fyfaen - jag e sjukt begeistrad. Jag menar herregud; jag har gåshud, så satans vackert, så enormt sagolikt.

Varför är jag sist med att få hitta nya band och låtar? Är det nåt fel på mig? Är jag så gammal att en 21-årig amris har bättre koll på bra svenska band än vad jag har?

Åååååh jag ska SÅÅÅ satans gå på den där spelningen på Bengans den 3:e september! Antagligen kommer ni hitta mig idag hängandes på låset till Bengans för att köpa deras skiva...

Hur man skändar någon retoriskt

Jag vill bara återge vad jag skulle vilja kalla ett jävla praktexempel i praktisk internetretorik av finaste form när, under en kommentatorrulle angående Hyresregleringarna på den eminenta satiriska vänsterbloggen Badlands Hyena, en högerentusiast får sina fiska värmda, brända och saltade med lök på av BH själv:

"Shredder"
"Kommentarerna på den här bloggen är ju verkligen klockrena exempel på att tankeverksamheten hos vissa inte fungerar som den skall.
Men att försöka vara ironisk över alla som inte håller med en, det funkar ju tydligen om man vill “vinna” en diskussion om något som man inte förstår.
Enkla saker som att låta tillgång och efterfrågan styra över marknadspriser har inte ens dykt upp på agendan inuti dessa ljushuvudens tankeverksamhet.

Fråga:
Om det finns 10000 lägenheter i rinkeby, och det bara är 5000 personer som vill bo där, tror ni att hyresbolagen skulle höja eller sänka hyrorna på dessa lägenheter för att göra de mer attraktiva?
PS. Om ni inte vill svara så går det bra att ironisera lite, för då kan man köra high-five med sin närmsta kompis. Kul!"

Badlands Hyenas totala slakt av Shredder:
"Jag är ledsen att du känner att du inte kan vinna en diskussion om jag är ironisk. Eftersom du står till höger borde jag förstås göra det så enkelt som möjligt för dig att vinna, då du inte klarar det på egen hand. Om du vill ha argument kan jag mejla dem åt dig, och hjälpa dig att vara ironisk tillbaka.

Detta är en satirisk blogg och jag är inte rätt person att argumentera på vanligt sätt. Det intresserar mig inte att veckla in mig i långa diskussioner. Bloggen tar tillräckligt med tid som det är. Om du vill ha någon att diskutera med finns det många andra. Utbudet är stort.

99,9 % av alla bloggar är icke-satiriska, och det är lustigt att du ska klaga på Badlands Hyena för att vi väljer vår stil. Passar det inte kan du gå någon annanstans. Det är ju en fri marknad. Eller vill du kanske reglera bloggarna?"

Ser ni hur BH tog ett nonsensinlägg, vände det på huvudet och körde upp det i skjärten på Shredder? Hur han inte bara driver med honom utan också ger honom ett logiskt "håll käften" argument? BH kunde ha skitit i att svara - hade gått lika bra det, men istället tar BH och ninjar honom över mattan på ett sätt som faen är värt att återge med kommentatorer som på fotbollen... Sexigt

Gå in på Badlands Hyena och se skiten i vitögat, gillar du det inte - gå nån annanstans

Mamma

Jag och pojkvännen, som nu sitter med käck flit gnistrande i ögonen vid köksbordet bakom en trave papper han planerar att läsa nu när han ska börja plugga, har pratat om våra respektive morsor. Om hur båda våra ensamstående morsor har offrat och ljugit för oss. Jag tror man kan summera moderskapet, speciellt det ensamma, det ensamma och fattiga, moderskapet med dom två orden: "offer" och "lögn".

För min del var det hönsbuljongsoppa. En soppa gjord med följande ingredienser: Morot, Potatis, Lök, Hönsbuljongtärningar, Kryddor. Till vilken serverades varma smörgåsar (vit limpa, ost, smör som steks i panna) och en jävla massa stolthet.
Grejen är att det var först i någorlunda vuxen (eller så vuxen man nu tror sig vara vid 15 år) ålder jag hajjade vad det var. Fram tills den punkten trodde jag verkligen vi åt den för att det var som hon sagt: en speciell rätt. En rätt man åt när man skulle lyxa till det litet. Det var först då jag hajjade att det var för att hon hade ont om pengar som vi åt den. Det var först då jag insåg att hon hade ljugit för oss, mig och min lillebror och varför. Varför hon sa att kläderna hon köpte åt oss var "dom fina kläderna" (nån som minns domus-jeansen?), varför den blåvita glassen med melonsmak kallades "hulkenglass" och propagerades så till den milda grad att Svenskt Näringslivs PR-folk skulle gråtit av lycka och avund. Faen jag tittade inte ens dom finare glassorterna eftersom ... ja vadfaen, hulken åt inte dom, vad tror du?

Stoltheten i att jag och min bror åkte på semester till farsan i Göteborg när vissa ungar i klassen fick åka till ett sketet ställe som hette Teneriffa var så satans äkta.
Det handlade inte om pengar utan om ett val var lögnen som vi var itutade, vilket väl är orsaken att jag i vuxen ålder inte köper den alls(kanske är alla liberaler uppvuxna med ekonomiskt stabila föräldrar, vad vet jag?).

Det ligger, i det här, en tyst överenskommmelse mellan mig och min morsa. Vi pratar inte om det förutom på vissa alkoholstinna släkttillfällen där sanningen till varje pris har en tendens att dyka upp och sedan döljas i ett glas öl, vin eller vodka. När man sitter där vid köksbordet hos morsan, väldigt sent på julafton eller väldigt tidigt på juldagen, rök som ligger tät som på reggeafestivalen i rummet och med milt bedövade tungor snackar om en tid som vart så undrar man varför hon gjorde det?
Varför fick vi inte reda på att vi var fattiga? Varför skulle stoltheten bevaras?

Men det kanske är det som är grejen, dom säger att hoppet är det sista som försvinner men stolthet ligger nog på steget före. Kan man inte vara rik får man åtminstonde vara stolt.

Masters of the Nörderi

Hela gänget samlade innan vi ska börja nörda oss - är det inte en ragtag band of merry minstrels samlade? Jag uppe till höger, Arch nere i vänstra hörnet, Edgar längst nere, Pierre högt upp och Mupp (känd från TV) i mitten

Vi ska nörda oss hemma om några minuter - folk e på väg, pojkvännen är på jobbet och jag har småstädat lite (ska försöka hinna lägga undan kläder med, men det går trögt). Skönt att spela här dock eftersom man själv ska upp så satans tidigt imorrn och med pojkvännen borta får man väl ta chansen antar jag...

Faen skulle inte gått annars - är toksvårt att få nån form av stämning med en människa som står och garvar åt en och ens polare i dörrn.

Restaurang Josefina

Arbetarperspektiv påminde mig om en grej som jag tänkte att man skulle skriva om för ett tag sedan, blockaden av Restuarang Josefina på Djurgården i Stockholmen.

Bakgrunden till hela händelsen är egentligen att Västerorts LS av SAC och Registret har tagit ut medlemmar som jobbar där i konflikt på grund av tjaviga anställningsförhållanden med utebliven lön, en lön som om den dykit upp låg på tjäcka 50 spänn i timman (utan OB eller såna finesser) och med anställda som kom från den väldigt "flexibla" gruppen papperslösa - vilket betyder rättighetslös. Löneslaveri kanske är ett begrepp som viss ahar svårt att inse (ofta dom samma som har en fet lön och nå som vi andra inte ens hade kallat "jobb") men i det här fallert måste väl även den mest ihärdige "frihetsälskande" liberalen inse att nåt inte är riktigt kosher? Tyvärr inte...

... och med liberalernas kritik kommer snutens batonger - blockaden splittras försätts tilräckligt långt bort för att vara verkningslös och snuten beslutar sig för att kalla det en "icke tillståndsgiven demonstration" med gripande, pepparsprejningar och faen och hans moster som effekt på det. Att man sen väntar tills blockaden är upplöst för att gripa folk på väg därifrån vittnar om nåt desto mer grymmare. Snutens direkta antifackliga, Pinochet'ianska attityd, lyser igenom - men hindrar det nån från att ställa sig på kuksugaren Christer Stenhargs sida? Knappast! Samma as som ställde sig bakom den Indiska i Gamla Stan (tills vniden vände), samma as som stöttate mordhot på Cafét i Lund, samma dogmatiska, idealistiska PK-as som dyker upp.
Resturang Josefina är inte helt utan vettig Renomé inom dom finare kretsarna i Stockhoolms innerstad. Under öppningen bevakades tillställningen av Stureplan.se och den som klippte bandet var ingen annan än numera höftskadade blåblodiga Prinsessan Lillian tillsammans med ägaren.

Lillian visar att adeln, med lite hjälp från högre borgerligheten, kan själv

Resturangen hette förut Admiralen och Stenharg är noga med att påpeka att han driver en nyöppnad resturang (här historiken i pappersabetet), visserligen i namnet av hans företag, aktiebolaget John Chris Design och sedan överförd till Djurgårdsresturanger AB. Allt detta skulle bidra till att ekonomin e så satans knackig att han inte kan betala vettiga löner (eller ens ovettiga löner) till sin personal. Men ryktet går att han nyligen köpte en Hummer för sina nytillförvärvade pengar och tydligen, enligt SvD , så ligger matpriserna på fantasisummor (även om det tydligen är förmildrande för SvD's recensent att tallrikarnavar varma, precis som på Pizzerian brevid mig!) vilket gör det ännu mer förvirrande att hans företag har så ont om cash - även om kreditupplysningar tydligen hävdar motsattsen... Och som det ser ut har dom råd att vara med i Sveriges Hotell och Restaurangföretagare, om man ska tro deras medlemstidning från 2006


För fattig för att betala ut annat än slavlöner, men rik nog för en Hummer?

Vad han inte inser är att skiten som han kör med är det som vi andra kallar slaveri - så det är lite sent att bitcha om gangstermetoder och "utpressning". För er som är intresserade om medägare som man kan kontakta, folk han har affärer med som vi kan prata med - allt ligger i länkarna!

Sakine pratar ur nattmössan

Tydligen så har Sakine lyssnat på en komiker och utefter dom linjerna insett att det han säger från en scen måste vara mer korrekt än det nån annan säger från mer enklare forum.
I sammma vända som hon beskyller SFS's ordföranden för att upprepa en lögn utan verklighetsbasis gör hon exakt samma sak och leverar en hitte-på myt men vägrar backa upp den med nån form av bevis.

Jag menar jag hajjar att hon har begränsat med utrymme, men nån satans siffra kan hon vl slänga in som stärker hennes tes? Jag menar hennes mostståndare verkar lyckas väl med det?
Att hon sen referar till sina egna studiedagar (och drar en snyftare om dom taskiga mellanskiktsstudenterna som drack chai-latte medans hon slavade hemma med sin försupna far och arbetade till händerna blödde och bodde i en låda på motorvägen - Puh-lease! Sluta nu, hon låter ju för faen som Hillevi Wahl, mer tårögt och hon höjer den satans havsnivån! Är det bara jag som är väl bekant med folk som inte hade råd att sluta jobba och plugga istället? Men Sakine jobbade självklart dygnet runt och sov var tredje natt medans hon samtigit delade ut post och hon var l-y-c-k-l-i-g medans hon gjorde det och hade råd med att resa och leva flott)... Att det är en skillnad mellan då och nu och det är det som SFS vill dra upp är henne helt förbi. Att krav för förbättring är grundbulten och orsaken varför vi lever som vi nu gör är henne också för svårt.

Tänk om hon hade haft råd att INTE jobba medans hon pluggade så hade hon kanske lärt sig dom här enkla punkterna?

Men tydligen , om man är journalist räcker det med hörsägen (från en komiker) och lite "alla vet ju" retorik utan verklighetsförankring.
Personligen står jag som det är helt utan högskolepoäng - jag har ett helt ok kneg och jag hade ingen höjdarlön men det är klart ok. Men för den delen vill jag inte missunna dom som kan plugga att göra det. Det är för faen allas vår framtid som hänger på att folk, ur alla klasser och skikt inte bara överklassen (och enstaka eremiter som Sakine som sålde sina tänder till medicinsk vetenskap samtidigt som hon levde på kartonger och mjöl och det var hon glad och nöjd med). Vetenskapen - tekniken och kunnandet är det vi ska utveckla vår värld med och genom att låta fler människor leva på sina studier så kan vi få en bättre framtid. Men Sakine är nog för konservativ för att köpa det där - nej fram med livremmen mot lata studenter verkar vara hennes melodi och som det var när hon var ung och piska fram blod och hudslamsor som man lagar till en mättande ragu ... och le medans du gör det!

Skicka henne till Iran eller nån skit så att hon kan klaga. Seriöst gör det med alla som säger att "vad har du att klaga på här som e så bra!" det är ju det dom fjollorna vill! Utan kritik, utan arbete utan strävan efter en bättre värld får vi den skit vi lever i. Men åtminstonde Sakine är lycklig... Husneger som hon är.

Ok bara en grej till...

... jag vill döda dom här människorna... seriöst? Vadfaen är det här för folk egentligen? Speciellt hon som håller kameran och som i sötisröst drar till med en "no its sticky!".

Har hört folk säga att man borde införa nån form av krav på folk som ska skaffa barn, men barn - i nio fall av tio - brukar reda ut sig själva vid nån punkt och dra från dom idioterna dom poppade ut ifrån, katter saknar tyvärr det alternativet.

Annars hade vi väl sett egna kolonier med katter väl gömda ute på landet beväpnade med automatvapen för att hindra människor som dessa att komma och hämta dom.

Att bara tänka på att det här är sätttet många familjer spenderar sina lördagar är egentligen rätt hemskt - undrar om det skulle räknas som behjärtansvärt att föreslå nån form av eutanasi?

Absurt

Ok... hittade en grej till, ni måste se detta ... ska kolla på the Wire nu men ni måste sedetta (vilka är "ni" egentilgen?)

Spaghetticat

The Jersey Ninja Clan

Sörj mina bröder och systrar! Två av våra modigaste krigare har blivit gripna i sitt heliga arbete att gå ut från rollspelsbordet och göra lite nytta i sitt närliggande område. Jag pratar självklart om The Shinobi Clan som vi alla känner så väl.

Ninja Vigilantes Busted


Shinobikrigarna Tadieusz och Jesse

Tadieusz som vi alla känner från "Nördklippnings VM" 2006 är fortfarande i häktet och måste fritas! Nördar i alla länder, stig upp från era mörka källare - kom fram ut ur era föräldrars vardagsrum, ta på er era ninjakläder och res till New Jersey (får er som blir lätt åksjuka föreslår vi nån form av magsjuketabletter) och frita denne hjälte!

Recap...

Var ett tag sen jag skrev, mina dagar är helt enkelt inte spenderade tillräckligt mycket framför en dator för att jag ska ha tid att skriva tillräckligt med blogginlägg. Faen jag och en annan snubbe på jobbet har mer eller mindre vart tvungna att skita i lunch och raster fem dagar dom senaste två veckorna för att få skiten att ens flyta efetrsom vår arbetsuppgift tydligen är: "red ut alla problem från vilken källa som helst".

Hade för ett par dar sen ett snack med en snickare, båda två är rökare och får betalt per timma, så vi tog oss ett bloss väl medvetna om att vi fick betalt för att suga i oss rök - en allmänt trevlig känsla. Båda av oss lider under den nya tidens "flexibilitet". Tanken med det verlkar helt klart vara att man nu för tiden ska utföra enormt mycket mer än ens arbete och det utan att klaga. I hans fall var han inte längre snickare åt ett, för tillfället ej namngivet företag, utan också plattsättare, kundplanerare, allt-i-allo, säljare och bärhjälp. I mitt fall så har jag klickat av arbetsuppgifterna för en logistikansvarig, säljare, företagskontakt, personalchef, ej godkännt skyddsombud, utbildare, problemlösare, snickare, målare, plattsättare och städare förutom det som står på mitt anställningsbevis: lagerarbetare. Vi förväntas göra en VD's jobb men med en vanig knegares lön. Ingen av oss var särdeles nöjd kan man lugnt säga.

För ett herrans tag sedan läste jag en serie i den fantastiska tidningen Kolla!, som är väl husorganet mer för Sveriges Autonoma Marxister än nåt annat - bra tidning dock. I den så handlade det hela om just grejen att vara "arbetsfri" (arbetslös/arbetsbefriad - fr er som inte vet nåt om automarxism så kommer detta te sig enormt konstigt, men ni får lita på att dom faktiskt har en poäng) där huvudpersonen var på väg hem från en fest medans resten av stan var på väg till sina jobb och tydligen inte trivdes med det.
Tro faen det! Ingen vll väl gå till jobbet (jag går hemifrån runt 05:10 på morgonen)? Det som störde mig då blev så mycket mer uppenbar imorse. I serien så märker man att hon kommenterar men tydligen aldrig ens vill prata med dom som går till jobbet. Hon ser på dom medlidsamt (och inte så lite von Oben) och verkar inte det minsta intresserad av att delge det faktum att dom skulle må bättre om dom enades och alla sket i jobbet. Hon har flytt fängelset och tittar nu tillbaka på sina förra medfångar lite spefullt men ändå med empati. Vad faen ska det förväntas göra? Det är ju inte bättre än hippiesarna som anser att vi får en bra värld om vi alla bor i en lappkåta och inte kan acceptera att en individuell flykt inte gör ett skit när världen fortfarande står kvar. (ni som inte hänger med: det är i grund och botten den stora skillnaden mellan idealistisk socialism/individúalistisk socialism/mysliberalism och andra former av socialism att den förstnämndagruppen anser att alla enskilda handlingar är allt som behövs eftersom inidviden är allt medans dom andra ser det som en komplett förändring som krävs, tack för visat tålamod alla ni där ute)
... hursom där går jag över brunnsparken på väg till bussen som ska ta mig till mitt lilla industriområde när nån ropar genom musike i hörlurarna. Tre tjugo-nåt sitter vid fontänen i vad som kan kallas "festhumör" och en av dom ropar. En av tjejerna ser att jag har min lunch med mig och säger"...har mat!" (jag tog av mig hörlurarna precis då). Tydligen är en av dom fyllehungrig och en liten kort, meningslös diskussion bryter ut. Från deras kläder att döma kan dom mycket väl vara automarxare och det faktum att dom är ointresserade att prata med mig bortom en kort diskussion halvt-på-skämt om min frusna lunch verkar peka åt det hållet med.

Jag ska påpeka att jag inte har ett ont vitten att säga om automarxarna - ofta väldigt klipska och allt förutom sekteristiska (eller ja dom är det fast på sitt eget litet trevligare sätt) - men det är en ungdomsideologi. Om man ser samhället som ett fängelse så är en personlig och individuell flykt enklare ju yngre man är. Sen kommer lägenhet, sambo, barn och ansvar inrullande som en fällgardin över fönstret en lat söndagsmorgon. Vi andra kan inte fly, inte utan vår sambo/barn/lägenhet/släkt - vi kan bara inte dra från allt. Utan det hollistiska synsättet som skulle krävas är det bara en försenad och ideologiserad tonårsrevolt, med det är det en annan femma - då pratar vi, men ingen ra hittills förklarat hur det ska gå till. För det mesta är det mest en kvasidekadent "bara häng med ut!" stämning som man känner igen från yngr kompisar som verkar ha all tid i världen att bara försvinna ut på kvällen en vanlig vardag medans man själv ska i säng vid tio för att orka upp på morgonen...

Anywhooo... pojkvännen börjar plugga på måndag och vi ska göra en exkursion på lördag till Borås, drömmarnas stad, för att han ska hinna lokalisera vart det är han ska spendera sina närmaste fyra(?) år. Att spendera en av sina två lediga dagar på flera veckor framöver i Borås är ju inte så satans lockande - men å andra sidan är tanken att få hänga med honom litet på sin enda lediga dag rätt så lockande - oberoende vart det är.

Mitt nästa inlägg ska ha ett ämne - jag lovar. Detta var bara dagens skörd.

The Wire

Några av killarna från the Wire

Håller på att kolla igenom serien The Wire angående ett distrikt i Baltimore och en form av berättelse om personligheterna kring ett spaningsuppdrag. Fantastisk serie med långa berättartunga avsnitt från snubben som gav oss serie Oz...

Pausade nu, knarklangarn D'Angelo och hans flickvän käkar lunch på en fin resturang i den tjusiga delen av staden och dom två har en diskussion angående hans tvivel om att han inte hör hemma där för att, oberoende om det finns fler svarta därinne så är det inte om det - det handlar om var dom två D'Angelo och hon, tillskillnad från dom andra, kom ifrån istället för hudfärg.

Hennes svar är: "If you got money, you get to be whom ever you say you are"

Faen vad sant och underbart osannt uttryck. Man kan vara vem man är, men kvar i hennes svar är ändå det underställda: att man är den man säger man är, inte den man verkligen är. Enligt henne är det en och det samma, men enligt D'Angelo (som precis innan jag pausade fuckade upp etiketten när dom ska ta in desserten), så går vem man är djupare än så.

Jag tänker plötsligt på en dokumentär som gick på...kan det vart åttan som hette "Worlds Richest People" om en snubbe som växte upp tokfattigt och som hela sitt liv ville vara rik, hade turen att bli det och sedan lägga av att jobba eftersom det han egentligen ville var att inte behöva jobba.
Alla hans prylar var överdrivna, löjliga nästan - hade man inte hört bakgrundshistorian hade man trott att han hade en två centimeter penis att kompensera för. Nu framsto det som om han kompenserade, dolde nåt annat.
I början av hans berättelse fick man höra om hans föräldrar och hans flytt från forna Jugoslavien - det som skärrade mig lite var att hans föräldrar fasades ut ur berättelsen ungefär när han blev rik trots att dom torde vara vid liv fortfarande. Dom slutade existera sekunden deras roll och position i berättelsen blev meningslös.

Finns en berättelse, det här är inte den. Den här handlar om en man som går över ett fält. på sig har en en magnifik kappa som han nyss köpt. Nytt läder som luktar så där fräscht, rent och perfekt som nytt läder gör, vackra trimningar och välsydda skarvar. Snitt som följer hans kropp som en andra hud och med en djup antractbrun färg, en klang mer än en nyans.
Han går över ett gyllene fält i närheten av ett böjtoch slitet träd när plötsligt vinden rycker upp. En strom blåser med enorm hastighet över horizonten och mot honom med regn som slår ner runt honom, en skarp stålsmakande känsla av snö och midvinter sprider sig och kylan blir påtaglig genom kappan. Han drar den närmare mot sig och gömmer sig vid träet medans vinden sliter och sliter som tusentals små händer i fållen på hans nya kappa. Snö yr runt honom och smådjur gömmer sig i sin hålor och gäss lyfter från det förrut guldgula fältet för att fly mot varmare trakter.
Men som ett trollslag skingras molnen, lukten av nyslaget hö och ängsblommor slår emot honom och värmen blir med ens påtaglig när den glider upp mot honom, in under hans kappa och värmer upp hans nyss så nerfrusna ben.
Himlen blir så där blå som den bara är på trötta sommarsöndagar. En perfekt blå som sjunger mot det mörkt azura - himmelsblå. En blå som går vidare för evigt, som om man kunde se universums kant om man bara tittade länge nog, rakt upp på sommarhimlen.

Mannen lutar sig mot trädet - tar av sin vackra nya kappa, viker ihop den försiktigt med kragen före ner i fållarna - och lägger sig ner för att sova i den ljumma skuggan under det krokiga trädet på det gyllene guldgula böljande fältet.

Det är inte berättelsen - berättelsen handlar om när solen och vinden har en tävling om vem som kan snabbast få av mannen jackan. Vinden blåser allt han kan men mannen bara drar den närmare sig, medans solen (borträknad från första början, ett klart tecken i klassiska fabler och berättelser att man kommer vinna, en av många gemensamma drag dom har med moderna hollywoodfilmer) smeker honom med sin värme och sina strålar och han tar snabbt av sig jackan i hettan.

Poängen med berättelsen är självklart att man gör mer med värme och intelligens än med råstyrka. Men den berättelse som var först, den som inte var berättelsen är att bara för att det vi ser händer - betyder inte det skit för den verkliga insikten i det som försigår.

D'Angelo skulle kunna hävda att hanlevde i ett klasslöst samhälle där en svart snubbe från träsket kan hänga på en en fin resturang och sett snabbt och utanifrån kan det te sig så - när det egentilgen går djupare än så.

Det är min poäng i alla fall. Bara för att det till det yttre ser ut som nåt, klasslöst, frihet, rättvisa, jämlikhet, gott, ont - betyder inte det skit förens du tar in alla kringliggande faktorer, bakgrundsdetaljer och omständigheter som gör hela berättelsen. Först då kan du komma till ett värdigt slut.
(samt: moralen i en berättelse har tendens att te sig absurd eller konstig för alla dom som bara får leva berättelsen istället för dom som är besparade den och ser allt ovanifrån. Vad bryr sig solen eller vinden om mannen frös ihjäl eller dog av värmeslag - dom skiter i hans nya kappa - dom vill bara mäta kuk med varandra. Vi som lever livet får bara uppleva deras ideal i effekt, dom får bara se vårt liv genom sina ideal)

Just det se The Wire, sjukt bra TV-serie... finns att ladda ner

Ara är fanimig bäst

En liten bronsklimp kortare - ett stort satans stand längre

Han gjorde helt satans jävla rätt. Jag är så förbannat trött på mesiga jävla människor som inte kan hantera en konflikt och i tid och otid måste irriteras sig på dom som kan. Dom som väljer att ta konflikten och göra en meningsfull protest istället för att mesa ut.

Hatar dom där bleksiktiga asen - ni som vart med i demonstrationer och andra liknande sammanhang har säkert sett dom emd. Dom står och ler lite fromt åt hur fint det ärnär folkengagerar sig - tills protesterna verkligen komemr igång, är det minsta effektiva genom att vara högljudda nog eller aktiva i sig försöker lösa något genom själva protestformen (som planka.nu var).

Vid den punkten blir dom arga, chockade och indignerade - det harmlösa söta har bytts ut mot nåt som i deras disneyfierade värld är ett grymt och elakartat hot. Nåt dom inte längre kan välja att stötta med sina mesiga leende och inaktiva slappkukade kommentarer och ryggdunkningar. Helt plötsligt är det nån som verkligen försöker göra en poäng eller förändra nåt och då blir dom vansinniga.

Som den här fjollan.

Och vilka är det som tillhör den här skaran idioter? Jo det är dom som inte kommer vinna nåt om protesten går igenom och antagligen inte förlora nåt heller - det absoluta jävla utdefinierade mellanskikten.

Ara tog kanske inte guld men vadfaen gör det när han pressade på det som alla som brottats aktivt redan vet (om man får tro dom själva)

Metal och Nörderi

Ronnie James Dio, dåvarande sångare i Rainbow visar vart skåpet ska stå.

Ok efter en hel förmiddag med att röja upp lägenheten, sortera upp två personers totala bohag så att det får plats i en persons stor lägenhet, så sitter jag nu medans karln är och möter upp en polare ute och lyssnar på 70-tals rock: Temple of the King med Rainbow. Ska kasta mig i duschen för att åka iväg och nörda mig bortom allt förstånd hos min polare Arch - ska också försöka dra ihop den där gamla texten vi skrev tillsammans där vi använde olika saker för att förklara andra. Speciellt då nörderi som metod för att förklara kommunism. Never mind... dags att kuta som en häst.

Jag är väl en del i den "autonoma rörelsen"

Om man ska vara lite självkritisk så här på kvällskviten ... och det ska man har ju just läst på Lodenius blogg där jag får reda på att jag antagligen har universitetsstudier bakom mig, är arbetslös eller har ett schysst kneg. Ok jag är alltså senast jag kollade utan högskolepoäng, inte arbetslös och enligt anställningsbeviset "Truckförare/Lagerarbetare".

Vidare får jag veta att jag är av samma skrot och korn som nazisterna och att min målsättning är att spöa upp poliser/nazister och dylikt... tydligen blondinbella med, vad vet jag?

Har hon missat att jag vill spöa upp henne? Är det nåt som gått henne förbi att om jag sitter me prickskyttevapen utanför ett fik där prominenta journalister på aftonposten inmundigar sin chai-latte, inte faen kommer jag sätta kornet på möjliga nazister när hon sitter där. Får jag fortfarande räknas som en del i den autonoma rörelsen?
Är jag fortfarande antirasist om Nyamko hade strukit med lika kvitt som Anders Borg? Får jag säga "neger" och fortfarande klassa mig som det?

Jag hoppas inte det.

Antirasism, precis som djurrätt, kampen mot homofobi, kampen mot religionen, miljökampen, precis som feminism, precis som kampen för ett fritt Burma, precis som kampen för ett fritt Kina har kidnappats. Alltihop.
Jag vill inte vara snubben med tusen minikorståg och jag ställer faen inte upp på dom. Nyamko är inte bättre för att hon har mer pigment - jag skiter väl i henne? Anna-Lena är väl inte bättre i min värld för att hon har fitta istället för kuk? Om min sexualitet (är jag medelklass för det Anna-Lena för då tror jag att jag har en till "lika goda kålsupare" teori du kan använda dig av, dig/SD/gamla KPML(r) - jag kan vara källan! Du vet, namnlös källa, anekdota bevis, det är ju rakt upp i din allé)... om den förväntas vara en kundgrupp, ett hopp om en särskilnad från alla andra - varför ska jag ställa upp? Jag vill inte rädda världen som delaktig i en consumers revolt...

Vänstern är död Anna Lena, vi är framtiden. Vi som skiter om det står vänster/höger, eller vilken bokstavskombo det är som dinglar mellan paranteserna efter ditt namn, vi som helt enkelt inte orkar bry oss om skattelättnader, vi som inte är LO's drivna topp utan antagligen dess lydiga svans. Vi som bara är satans trötta på skiten...

Skillnaden är mellan dom som är hoppfulla och dom som inte är det - på mitt jobb är uppdelningen solklar. Dom som gett upp eller inte orkat ens brukar rösta på sossarna med ursäkten "tja vadfaen dom vinner ändå" eller "har jag alltid röstat på" och svaret på frågan varför är vanligen "jag vet inte ... uhmmm". Nu burkar jag mest fråga varför man ens röstar, men wtf.

Bara för att klargöra, jag hatar inte Anna Lena - jag vill inte ens skjuta henne - varför det? Hon är ett hinder eftersom hon som skribent, författare och kulturpersonlighet tjänar på det samhälle hon kritiserar - hon är en del av det till fulla. Men om man känner poänglösa idealister rätt så behöver man bara visa upp en svältande labradorbebis för henne och så byter hon åsikt... igen...

Håkan har så satans rätt!

Håkan Hellström, en musiker jag nog aldrig lyssnat på, klämmer ur sig nåt i Aftonbladet som gör att jag är beredd att se all hans musik i nytt ljus. Inte för att jag kommer tyca att den är mycket bättre nu, men jag kommer faen ge det ett försök.

"Stockholmare tror att de lever i någon slags världsmetropol, att de är något. Elitismen och den inbillade överlägsenheten där, det är det jävligaste."
(Från Aftonbladet 9/8-08)

Det var fanimig just därför jag flyttade från Stockholm! Eller ja första gången var för att jag var ung och ville komma hemifrån så långt det gick med den ålderns mått, men andra gången jag flyttade.
Jag blev så satans trött på folk som växt upp i samma stad som jag men som inte kunde släppa det faktum att det var en satans grisfarmarhåla. Alla städer i Sverige är grisfarmarhålor, men resten av oss verkar inse det... förutom stan jag växte upp i. Man glider runt i nån form av lögn att Stockholm är som Rom, som New York, som Moskva - att alla dom där vet vad, och bryr som om, det som försigår i Stockholm.

Stockholmare som folk är väl inte snobbiga en masse - men däremot är allt det som agerar språkrör för Stockholm knappast inte särdeles vällvilligt inställt till resten av landet och som pojkvännen just sa "Mediestockholmare är skitäckliga". Hans poäng var rätt vettig i det att den mediebild som folk i resten av landet har av Stockholm kanske inte är helt rätt men den motarbetas knappas (jag tycker den propageras) av det kader folk som sätts för att representera min hemstad.

Jag minns så väl artikeln i DN om "08, 08-ornas år" där en massa kulturpersonligheter från Stockholm skulle berätta vad dom gillade mest om Stockholm. Det dom sa var vad dom inte gillade med allt som inte var Stockholm... Gah

Pride är förbi

Jag vill säga en sak satans klart nu - Jag har inget, verkligen ingenting emot Pride! Jag har hittills aldrig gått, jag har ingen större drift att gå och jag måste erkänna att jag nog skulle ha enormt med problem om jag väl skulle gå. Det skulle aldrig funka.

Jag ser mig själv som en homosexuell man. Lugna puckar so far. Jag är i ett stabilt förhållande med en annan man som jag är överlycklig att vara tillsammans med. Perfa. Jag har inget problem med tanken på att vara bög, lesbisk, druga, transsexuell och så vidare borde gå ihop med tanke på att å festa loss lite. Ingen kollision där.

Mitt problem ligger i den förväntan som finns på att allt som inkluderas i Pride måste vara samma gamla vältuggade sörja. Inför detta års Pride så förbjöds bland annat AFA från att gå med (inte för att det hindrade dom, deras flaggor var där och deras medlemmar var där så...). Jag blev rejält putt på det eftersom det är så enormt satans historielöst för att inte säga tandlöst att klämma ur sig nåt så satans PK.

Bild från Stonewall i the Village, New York. Grunden till Pride och också en sjuhelvetes kravall

Jag ska inte dra upp mitt gamla gnäll om en färglös regnbågsflagga, en rörelse utan mål eller vår nuvarande kamp att ghettofiera oss för att bli en bra kundgrupp. Jag bara tycker det är satans beklämmande... Men däremot inget sagt om dom som går dit.
Det finns en vansinnig debatt på QX insändarsida mellan en hop folk med alla olika åsikter kring vad deras sexualitet innebär och hur man gör för att den ska få mer utrymme i dagens samhälle, en diskussion som självklart började nån helt annanstans (angående transfobin inom HBT-rörelsen). Allt från Jens Fagerlunds krav på att få vara normal (han anser att Pride förhindrar det) till Marco Lehtojokis svar till den samme.
Efter det kommer radikalpuggorna Dan Ingvarsson's och den enormt klarsynte Kalle Holmqvist inlägg, den senare med ett perspektiv jag delar helhjärtat i det att debatterna kring HBT's vara eller vad det ska vara för något alltid verkar inkludera idén att vi är särskiljda från alla andra.

Allt enormt spännande egentligen och i grund och botten lite milt ointressant. RFSL är och förblir en politisk enhet med krav som har tendensen att svänga mellan det stockkonservativa till det progressiva beroende på styrelseuppsättning och vad dom kan komma undan med... Att det tydligen är meningen att alla av oss inom bokstavskombon HBT måste bete sig unisont för att nåt ska gälla och det är vi själva som motarbetar oss känns jävligt främmande. Varför Jens inte kan köpa att hur han beter sig är upp till honom och att ingen inom HBT-leden bryr sig vette faen.

Sen ... plötsligt dyker det här stjärnskottet upp och räddar min dag och mitt inlägg:
"Då var den årliga homo-festivalen i Stockholm förestående. Jag är lika förundrad som alltid över hur HBT-världen på allvar kan tro att halvnakna människor och seminarier om sex för homosexuella ska öka den sociala acceptansen för homosexualitet.

Jag orkar inte skriva ner all min avsky inför sexualiseringen av det offentliga rummet och hur pride på alla sätt och vis är den yttersta konsekvensen av denna sexualisering."
(Från Nationalisten, Värdekonservative författaren till Otidsenliga Betraktelser och KDU Östergötlands ordföranden Dag Elfström)

Dag är tydligen en osedvanligt tidsförvirrad ung man som har fått för sig att om man bara tjatar om det kommer hans romantiserade bild av tidigt 1900-tal återuppväckas med alla dess normer och moraliska krav på den, enlgit honom, rätt enfaldiga populasen. Att brödkravallerna och risken för en revolution stog för dörren vilket resulterade i en nermontering av den sortens politik verkar Dag inte bry sig nämnvärt om. Han är självklart medlem i en spännande samling högerorganisationer varav en självklart är den monarkistiska föreningen... Han har självklart länk till en hyllningslåt åt de la Rey en av boernas och den nuvarande sydafrikanska extremhögerns historiska galjonsfigurer.

(Jag förutspår förövrigt att han snart kommer motarbetas i en liten sakfråga inom KDU vilket kommer få honom att lämna ungdomsförbunden för SD - dom brukar göra det)

Seriöst, läs karlns blogg, ni kommer garva gott.

Så satans trött...

För ett år sen och lite mer gick farsan ner i sjuksängen för att inte verka kunna gå upp igen. Ekonomiskt är det fortfarande back på den fronten. Har gått igenom en massa skrifter han präntade ner en gång i tiden och tänker hur mycket vi delar språk, humor och lynne vilket inte känns så där tokpepp direkt.

Är glad för allt flyttande men stressad, förbannad på mig själv för att jag blir så snabbt arg på mig själv när jag blir stressad (Moment 23 typ, lite bättre än 22 men klart sämre än 24) vilket jag inte tycker sambon ska behöva ta. Numera om jag blir arg på mig själv eller så tar jag en promenad, bara vara för mig själv ett tag och jogga en bit eller så för att bli av med överskottsenergi.

Allt grävande igenom gamla papper och sånt man sparat kräver ju att man läser igenom dom, igen. Man ska tänka igenom skiten, igen. Man ska tänka på hur länge sen det var man orkade pallra sig till honom, igen. Vid det här laget räknar vi i månader som går innan jag kommer och hälsar på honom - månader som liksom sveper förbi med ursäkter och mesiga orsaker varför man inte går och hälsar på honom. Så med jämna mellanrum så dundrar skuldkänslorna iväg, man blir arg på det hela, igen. Sen skriver man av sig här, igen.

Brotherhood of Evil Mutants

... ehm för er som inte har läst en massa serier när ni var små (och äldre) så var Brotherhood of Evil Mutants ett gäng mutanter som samlades runt Magneto (ni vet snubben med hjälmen som suttit i koncentrationsläger) och senare runt Mystique (blå brud som kan ändra utseende) vars inställning till anti-mutantlagar och liknande var att reagera med våld. Deras grundprincip låg i att Homo Superior (mutanter) var nästa genetiska steg upp från Homo Sapiens och att precis som Cro Magnon dödat av alla Neandertalare och Neandertalarna antagligen inte reagerat så vänligt mot den nya arten, så var deras jobb att med våld propagera sin egen art.
Detta i motställning mot Xaviers och X-mens mysiga skola där man skulle bit för bit ömsa in sig med människorna och i människornas samhälle.
Hela den berättelsen som cirklar kring X-men är faktiskt en av dom första bättre skrivna serierna (jag vägrar att kalla det Illustrated Novel eller nåt liknande dumt, kan du inte ta att du läser en serie - läs den inte) som kom ut och det här var nånstanns runt 70-talet.

Orsaken varför den är så intressant för mig personligen ligger, bland annat, i motsättningen mellan Xaviers reformistiska variant och Brotherhoods rätt obskyra revolutionära variant och dualismen mellan dom två. Båda vill egentligen samma sak. Dom har utgått från sitt grundproblem: "Vi är jagade och förtryckta". Men dom har valt olika sätt för att hantera det. Brotherhood of Evil Mutants verkar utgå från Magnetos ilska över att få uppleva två sorters förtryck, den som jude i Hitlertyskland och den som Mutant. Dom reagerar med ilska och en form av vild revolutionär organisationshets likt Nechayev's när han skrev Dom Revolutionära Katekeserna*.
Deras position är klar och dom kommer utföra den kosta vad det kosta vill - med det kommer också ett självklart förakt för deras fiender vilket i samma sekund dom tar den position börjar utveckla sig till hat mot dom.
Detta länkar samman med just revolutionära gruppers praktik i verkligheten i att dom också snabbt alienerar sig mot den gruppen som motsätter sig dom. Istället för att se båda grupper som lika mycket slavar under ett system, fast en av dom tjänar mer än dom själva under slaveriet, så väljer dom att se det på ett Antropomorfiskt, konspirationsteoretiskt sätt. Dom väljer att anta att det inte alls är ett system som existerar i tyst medgivande från båda sidor, utan nåt som aktivt uppehålls av en samling personer eller alla på en av sidorna (deras fiender).

Xaviers grupp väljer en lika fruktlös kamp med samma moralistiska och defaitistiska metodik som dom som dom motsätter sig: Brotherhood of Evil Mutants. Istället för att se den icke-muterade mänskligheten som ett problem, eller för att undvika en motsättning gentemot dom, ser dom sig själva som fiender mot Brotherhood of Evil Mutants istället. Deras roll blir en där dom måste bekämpa sina egna för att visa sig duktiga för mänskligheten. Dom ska framstå så bra i jämförelse att dom ska få fulla rättigheter. Problemet är självklart - utan Brotherhood of evil Mutants existerar inte Xavier och X-men. Deras taktik är helt förlorad om dom inte har antagonister, en fond av "ondska" mot vilken deras godhet kan te sig extra bra. Om dessa mordiska radikaler inte hade funnits hade det alternativ som Xavier utger sig för inte vart särdeles intressant för mänskligheten.
För vem slåss sen X-men? Är det för dom i deras grupp, alla mutanter som sympatiserar med dom eller alla mutanter? Där finns ju ytterligare problem. Dom försöker bevisa hur bra dom är, hur snälla dom är, hur vettigt det hade vart att släppa in dom i mänsklighetens gemenskap genom att skapa sympati för dom inom mänskligheten så att dessa ska påverka makthavare till att bevilja dom frihet och lika rättigheter. Deras position är och förblir en där dom endast ges inträde i gemenskapen om dom bedöms som nyttiga, positiva - en tjänarroll - och det är i bedömningen dom kan klassas ut. Vad händer om dom inte uppfyller dom här rollerna och vem gör bedömningen? Med tanke på X-mens brotssbekämparmetodik så kan man bara anta att det är just den grupp som agerar avantgarde åt alla reformistiska mutanter som ges den rollen. När kommer dom mäta lojalitet mot den egna gruppen för det är ju det det handlar om, hur enig den enskilde mutanten är gentemot X-men? Då hamnar vi på ruta noll igen eftersom då har dom uppnåt Brotherhoods och Nechaev's metodik samtidigt som man tar det värsta ur den klassiska socialdemokratin. Man har inte bara satt sig som en tjänare som måste godkännas och vara en nyttig/lydig mutant innan den ges frihet och rättigheter utan också en där man då anses ha kompletta friheter och rättigheter.

Det finns en till dimension som är väldigt spännande med Brotherhood of evil Mutants och som gör dom till ett spännande ämne inom popkulturen: Ondska. Jag personligen älskar debatter där man i tid och otid ska dra till med argument kring vem som är ond eller god eftersom jag anser dom vara samma sak. Men när det kommer till Brotherhood of Evil Mutants ställs allt ytterligare på sin spets.
Hur bildades namnet? Satte dom sig ner allihop och snackade om vad dom skulle heta?

"Tja vi är ju mestadels män så 'Brotherhood' borde funka och vi är ju defacto mutanter så kanske 'Brotherhood of Mutants'?
"Nej det känns inte klatschigt nog... Vad mer har vi gemensamt?"
"Jag vet! Vi är ju alla onda eller hur? Så 'Brotherhood of EVIL mutants' hade ju vart oss rakt upp i dagen!"
*applåder, hurran, medhållanden och ondskefulla kacklande till följd*

Vem skulle göra det? Vem skulle medge till konceptet att man är till naturen ond och därför är allt man gör ondskefullt. Med tanke på deras målsättning och bakgrund så kan man ju inte direkt anta att dom anser sig vara onda, snarare motsattsen. Även om deras handlingar döms ut som onda... av deras motståndare. Jag är övertygad om att ingen, förutom finniga dödsmetallentusiaster i tonåren, är beredda att kalla sig själva "onda". Hitler, Franco, Pol Pot, ingen av dom gick upp på morgonen och tänkte "Nu jävlar ska dom få se vilken ondska jag kan spy ut över världen". Dom gick nog upp med antagandet att deras handlingar skulle göra världen en bättre plats även om deras handlingar bevisligen inte föll vissa på läppen. Antagligen ansåg dom sig snarare att tillhöra den Goda sidan än den onda.

Det som gör diskussion så intressant är hur Ondska och Godhet beskrivs och presenteras i vårt samhälle. Utgångspunten är en Abrahimitisk moralisk uppfattning där världen är en dualistisk uppdelning utan gråskalor. Man kan antingen följa Guds dekret eller välja att inte göra det - i första fallet är man God vad man än gör och i andra fallet är man Ond hur harmlös ens ovilja att utföra Guds verk än må vara. Tänk nu på att ondska representeras annorlunda beroende på vilken av dom stora tre man anser sig följa - men basisen är den samma eftersom dom alla har grunden i Zothraismen och dess grundidé: kampen mellan gott och ont.

Det här har utvecklats till en fascinande idé som propageras inte bara genom religion och moralistiska teorier utan också via film och böcker: Den som bekämpar den Onde, som är Ond vad han eller hon än gör, är per definition God vad han eller hon än gör. Hela vårt samhälle är uppbyggt kring tanken att det finns ett inneboende Gott/Ont men byggt upp det kring Kristna/Abrahimitiska värderingar. Det skapar ett problem eftersom vår övrigt Moralistiska Ådra kräver att Handlingar, inte omständigheter är onda/goda. Ett mord är alltid ondskefullt vad än omständigheterna må vara - vilket inte är sant eftersom om man mördar nån som är Ond är man God och onda handlingar utförda för Gott gör en själv God.
Allt detta trots att vårt sekulariserade samhälle gärna vill hitta en underdog att heja på där vi accepterar att denne gör handlingar som annars är Onda men som i detta fall är Goda. Som när en fattig man stjäl för att föda sin familj.

Brotherhood of Evil Mutants vill uppnå något dom anser är Gott men kallar sig onda eftersom det är så dom kommer ses av omvärlden - X-men propagerar sin egen Godhet eftersom dom slåss mot nån som klassas som Ond samt också kallar sig ond. Deras metod är menad att få dom Människor som är Onda (eftersom dom förtrycker Mutanterna) att vara Goda och ge dom rättigheterna dom så gärna vill ha.
X-men kan inte existera utan Brotherhood som inte kan existera utan mänskligheten, alla dom tre fraktionerna inom den kampen är i sig länkade till varandra på grund av ett grundläggande moralistiskt problem kring vem som är ond/god samt att deras kamp förflyttas från att handla om allas frihet (vilket krävs eftersom om man har en part i en sån konflikt kvar återuppstår problemet - mänskligheten måste bli mutanter för att kunna vara del och ge mutanterna frihet och mutanterna måste bli människor) till att handla om bekämpandet av en annan grupps ondska. Kampen i sig förlänger kampen.

Ok slutkläm nu: detta är spännande från ett vänsteristiskt perspektiv (tycker jag) eftersom det målar upp en bild av den sociala kampen. När kampen förflyttas till en motsättning mellan olika existerande gruupperingar. När man personifierar kampen till att handla om olika gruppers vara eller inte vara eller sätter in begrepp som ond/god har man förhindrat en lösning på den. Kampen mot ett socialt problem har blivit en kamp som uppehåller, jsutifierar och stärker ett socialt problem.

Det och attdet är en bra serie är orsakerna varför man borde skapa ett självironiskt Brotherhood of Evil Communists - en grupp skapt för sin egen existens som ett skämt och som nåt som måste förgöra sig själva för att lösa den uppgift gruppen är skapt för för att lösa.

* Nechayev var en av dom många perspnerna involverade i Rysslands revolutionära historia. Nära vän med Bakunin, som senare bröt helt med honom, så tog han det sämre ur den Anarkistiska ideologin och sammanförde med det sämsta från en Jacobinsk tradion (och sedan Leninistisk) för att få ihop en sörja av revolutionär asketism och en gruppdynamik där lojaliteten till gruppen och målet var det mest relevanta. Hur illa man än må tycka om hans åsikter hade han dock en del intressanta punkter: "A revolutionary "must infiltrate all social formations including the police. He must exploit rich and influential people, subordinating them to himself. He must aggravate the miseries of the common people, so as to exhaust their patience and incite them to rebel. And, finally, he must ally himself with the savage word of the violent criminal, the only true revolutionary in Russia"."

Hon har helt jävla rätt!

Deprofessionaliseringen av journalismen är och förblir ett evigt hot för alla dom journalister som spenderade en evighet på JHS utan att lära sig grundläggande ekonomi och historien kring industrialiseringen och kapitalismens skapelse. På det här ämnet tafsar Lisa Bjurwald på bästa plats i DN - även om hon missar målet är hon helt rätt ute ändå.

Journalismens glansdagar ur medborgarsynpunkt måste nog vara det tidiga nittonhundratelet där det var lite på samma sätt som med bloggar - journalismen sköttes av glada amatörer och dom fria tidningarna fanns i rätt stora mängder - även här i Sverige. Dom få stabila tidningarna som fanns var inte direkt handhållna av välutbildade journalister av samma kaliber vi idag pratar om utan oftast av folk som kunde skriva väl och hade kontakterna samt åsikterna och en chefsredaktör eller ägare som skötte det ekonomiska.
Nu var det lika lätt för staten att stänga ner en tidning som det idag är att stänga ner en blogg som inte faller en på läppen (eller JK anmäla den) - men sett ur engagemang och informationsspridning kontra informationscentralism så var det en enormt skillnad.

Ur detta sprang sen den professionella titeln journalist i och med dess mer och mer specialiserade utbildningskrav och trycket inom ens egen yrkeskår.

Yrket blev en profession med en liten elit, en specialiserad skara folk som var dom enda tillåtna att kalla sig journalister och med hedern i behåll utöva sitt yrke. Journalistklubben i centrala Stockholm är väl om något ett tecken från den tiden där journalisten sågs som en helig ikon - skapt för att skydda oss andra från korrupta politiker och rövarbaroner. Den lille mannens frihets sista bastion. Under 40- och 50-talet utvecklades rollen mer och mer för att passa den stereotypen, men fortfarande med hobbytidningar och små specialistpublikationer i rotation. Sedan under 60- och 70-talet definierades rollen som hjälte klart ut och ofta med katastrofala följder nära vissa journalister tog sitt samhällsansvar och roll på så stort allvar att deras chefer fick kalla fötter

80-talet var den tid då den professionella journalisten skapades och blommade ut till det den är idag. Enorma redaktioner, stora enskilda tidningar, frilansare högt och lågt att kalla in när det krisade sig. Redaktionsgolvet blev ett fabriksgolv och journalisternas roller blev mer och mer specifika - riktade mot en punkt. Samtidigt så anställde man fler och fler allsidiga journalister, redaktionsmedlemmar vars roll var att sköta det grundläggade arbetet som redigiering, informationskoll och dylikt - för att under vissa perioder ges utrymme i tidningen.

Jämför med utvecklingen från Farmare och allproducent, till Hantverkare, Skråmedlem och vidare till Fabriksarbetare för oss andra.
Kapitalets enorma styrka ligger i att marknader utvecklas där intresse existerar. Dom fria tidningarna hade ingen möjlighet att klara sig gentemot professionaliseringen av journalistyrket och mediajättarnas köporgie osm tillskillnad från nästan alla andra områden inom det ekonomiska livet på toppen inte blockeras av konkurrenslagar. Enda stora skillnaden är att media inte gått under den lupp som andra industrier har skärskådats igenom utan getts ett romantiskt, och beskyddande, skimmer. Deras utveckling, ohindrad, följer bara dom uppsatta linjerna snabbare. Professionalisering till Centralisering till Industrialisering till Monopolisering.

Det är nu vi hittar den senaste tidens utveckling, där FRA-debatten vart ett gott tidstecken. Dom informella kanalerna öppnas upp och den outbildade tyckaren ges utrymme att vädra sina åsikter offentligt och med full möjlighet till fri spridning. Motreaktonen har inte låtit vänta på sig, vissa bloggare premieras som talespersoner för alla (Blondinbella exempelvis) och stöttas ekonomiskt genom reklam, medans den klassiska professionella journalismens spyr ur sig sitt ogillande inför den här svenssonavvarten till "riktig journalism". Så mycket att dom till och med refererar till nättidningar som egentligen är bloggar (vilket Lisa Bjurwald gjort tidigare enligt bloggtelegrafen) men som uppehåller ett skimmer av "riktig journalism".
Jag bör påpeka att jag inte tror att det är en medveten handling av någon utan en "naturlig" (missbrukat uttryck, därav citationstecknen) utevckling.

Problemet som Lisa och dom andra har är att deras tid långsamt är på väg att ta slut - nu gäller det att anpassa sig eller försvinna. Många journalister anpassar sig och utevcklar det dom är men andra väljer att klänga sig fast i den tid som inte är längre. Det är i det motreaktionerna baserar sig.

(som marxist tycker jag det är enormt spännande med just media som industri eftersom det utvecklas så snabbt och med så lite insyn att det funkar som en framtidsmodell för övrig industri. I det här fallet kan man se avprofessionaliseringen och drömmen av "eget skapande" i motsatts till "arbete" eller "professionell". Timelleffekten med alla dessa hobby-snickare och hemma-målare är väl ett annat tecken på den utvecklingen. Internet har skapat en hel ny arena och datorerna har förenklat vissa produktioner enormt, vilket gör att en del områden snabbt förlorar mark och förvandlas till "fritidssysslor" istället för "arbete". Musik, film och författarskap för att inte nämna journalism florerar tillgängligt på internet samtidigt som musiker plötsligt börjar göra avbön från deras påhopp på musiknerladdningen (som förgör utbytesvärdet). Till och med Metallica har kommit krypande tillbaka efter deras tidiga utspel kring deras "låga gage".
Kan man skönja en ekonomisk utveckling i den tekniska utevckling - som marxist kan jag bara säga "självklart". Som nörd kan jag bara dra till med "Viva Roddenberry - Hasta la Star Trek Siempre!")