Två filmer en bok, två attityder en åsikt.

Det du ser i den här bilden är inte en bläckplump

Igår såg två filmer och kom ihåg en bok: Batman Begins (den som gick på TV), Blood Diamond (den som finns på Pirate Bay) och Ted Chiangs History of your life and others (Som är den i särklass bästa Sci-Fi bok jag någonsin läst). Utifrån börjadejag tänka på en grej...

Jag satt och insåg att gangsterns rant i början av Batman Begins lät rätt vettigt när han mer eller mindre skäller ut Bruce Wayne för att släpa sin missriktade ilska ner till honom. Att "The Prince of Gotham" inte ska beklaga sig för att hans päron dog när hela staden lider, ett lidade han inte ens är intresserad av att se till fördel för sina hämndönskningar.

När dom sen än en gång skulla dra in Ninjas i plotten. Självklart är det ett Skuggornas Brödraskap som har i århundranden förgört städer som har nåt toppen av sin dekadens - ännu ett exempel på antropomorfiserad, konspiratorisk historiebeskrivning - vilket retade skiten ur mig. Med tanke på att Ninjas var en samling fattiga bönder, drivna ner till svältgränsen och tvingade att utföra det vidrigaste man kund göra i en karmisk religion: mörda någon. Allt för en skål ris och inget mer.
Deras framgångar kan beskrivas med att det var enormt billigt och hade man en gång sänkt sig till att göra det (vilket i ett samhälle där ära och rättframhet i strid ansågs som en positiv sak var rätt oaccepterat) kunde man anställa hela familjen eller byn dom kom ifrån. Man använde dom till allt som inte ansågs som "bra": mord, spionage, kidnappning eller gerillakrigföring.

Skitsamma, hela poängen med filmen var att det fanns en motställning mellan tre parter: den rika ideologiska antroposofen, den cyniske vigilanten och den härdade brottslingen. Alla slogs om samma enhet - en viljelös massa som bara väntade på ledarskap eller hjälten att komma och ta dom därifrån. Att man sen kunde se en av dom obehagliga kvarlevorna från feodalismen gömma sig i vingarna var inte heller så positivt. Tanken att Wayne som kom från en trehundra år lång linje av antroposofer skulle avvika från ätts beteende var direkt omöjligt.

Kvar var känslan att man som alltid exkluderade den stora massan för en galen karl i lackkorsett och mantel eller fanatiska hemliga ordnar. Med tanke på att Vaken.se verkar ha gjort min kommentatorsfunktion till sin personliga nya sida så blir man lite allergisk mot den där driften att hela tiden vilja hanåt lättuppfattat, i grunden ont, att skylla sina problem på. Jag hatar när folk som kallar sig vänster gör det - beskyller kapitalismen för att vara "ond", eller ser det som en samling män i ett mötesrum nånstanns som diaboliskt skrattar och tar beslut för att skada alla andra. Jag ogillar det bara när andra ska göra samma sak - det är rart men satans naivt. För det första är ondska/godhet, när det berör nåt annat än rent abstrakta termer eller används som beskrivning, exakt samma sak enligt mig. För det andra är det som att kalla ett jordskred "ondskefullt" när man antar att sociala effekter måste ha ett specifikt och planerat ursprung. Lite som när kreationister helt ekelt inte klarar av att förstå darwinismen.

Blood Diamond följde ungefär samma metod, men lite mer finstilt. Historien kokade så sakteliga ner till en buljong av samma gamla motiv - onda människor mot goda - Archer (diamantsmugglande Rhodesiansk legoknekt) förvandlas till god enbart genom sin död och en sista god handling, samt att han finner sig med den idealistiska amerikanska journalistens bild av verkligheten, en där goda val och onda val står i kontrast mot varandra.

Svart/Vitt är inte särdeles vettigt att ha som världsbild, då hamnar man snar i en kyrka mer än nåt annat. Det end asom kan sägas för det är dess roll som en taktik, där man delar upp alla i för/emot eftersom gråskalor i en farlig konflikt är mer problem än det är värt.

Kvar i berättelsen är den svarte snubben som under filmen går från sin egen person till nåt form av bihang vars liv den vita idealistiska journalisten och den vite cyniske legoknekten slåss om. Han får dock en samling lines när han frågar ut legoknekten om hans liv för att (antar jag) teckna upp en bild av hans "naturliga oskuld" eller när han agerar tolk åt dom två gentemot andra svarta.... Som underligt nog, sekunden dom visar sig vara mer utbildade än en genomsnittlig getfarmare, börjar föra dialog enbart med dom två vita moraliska ytterligheterna.
Jag vet att kolonialism är en jävligt fjompig anklagelse att kasta ur sig men med tanke på hur andra filmer har avbildat Afrika (*host*Black Hawk Down*host*) så är det svårt att inte hamna i dom tankegångarna.
Afrika som den vite mannens börda, med invånare vars liv vi förväntas vara ansvariga för och vars existens gör oss till moraliska ytterligheter som ska guida dessa stackars naiva korrupta människor gentemot vår egen bild av verkligheten. Afrika som socialt experiment eller som en samling naturresurser att utnyttjas.

Hur kan vi ställa oss till detta? Som medlemmar i ett globalt sammanhang, där imperialismen sen länge inkluderat alla delar av världen i sin egen existens (alla? jag menar självklart dom delar som är bebodda av människor och somhar kontakt med varandra - imperialism, som kapitalism, är en social handling) vad kan vi som medlemmar i den mer välmående delen av världen ställa oss? Kan vi ens gå med på att vi är del i ett internationellt proleteriat när en del av vårt proleteriat agerar som producenter och den del vi tillhör agerar konsumenter och förädlare? Min kompis Augusto (jag klassar honom som min numer även om han ursprungligen tillhör min pojkvän) och jag hade en diskussion om detta, även om han var stadigt full. Han anser att det finns en motsättning mellan arbetarklassen i "tredje världen" och arbetarklassen i "första världen" medans jag anser det vara en chimär och inget annat.
Jag anser att det är en produkt av en så sakteliga uppluckrande form av nationalism som kapitalismen i sin globala jakt på arbetskraft och nya konsumentmarknader långsamt luckrar upp (fucking love that försenade fordismen). När slakten av nationera når sin topp kommer det vara irrelevant.

Att nå bortom det "kolonialistiska" synsättet (hatar uttrycket som sagt) att nå bortom självisoleringen och nationalismen är grundbultarna i en socialisering av vår klass. Vi kan agera som konsumenter genom att hjälpa kapitalismen förbättra sig själv, men det är en återvändsgränd. Vi kan agera på ett annorlunda sätt även som konsumenter - genom att ta vår roll som proleteriat på allvar* och sätta oss i kontakt med producenterna direkt istället för att förhandla med våra egna slavdrivare och deras. Jag är inget stort fan av Ekonomisk Demokrati som den presenteras i böcker som Moving Forward, men jag ser den som en vettig form av socialiserande handling. Att konsument och producent sätter sig i kontakt med varandra direkt och istället för at ge sig själv ett helgonlikt välgörenhetsskimmer som Fair Trade, ta det för vad det är. Samarbetet mellan dom två parterna istället för en form av anti-konsumeristisk sit-down.
Vi splittras inte bara genom vår nationalitet, etnicitet, geografiska placering, sitts i ett globalt ekonomiskt sammanhang utan också i våra roller som producent och konsument med ett skikt av mellanhänder.

Om nån av er läst om dom gamla brukspatronerna här i Sverige kan man se rätt klara likheter. Genom att inte bara ta sig rollen av arbetsköpare utan också säljare av produkter som behövs för överlevnad och välmående (genom att äga, "importera" oh sälja varor till den ofta avlägset belagda bruksorten) gör man sin kontroll total och skär av, isolerar alla parter från varandra.

Men allt handlar om att gå bortom den individualistiska lögnen där alltet handlar om en dualistisk konflikt mellan välgörande överhöghet och skadlig överhöghet - där konflikten handlar om vem av dom styrande som är i kontroll istället för ett ifrågasättande av hela systemet och funktionen (lite som när vi förväntas acceptera systemet av löneslaveri i utbyte mot att vi kan välja arbetsköpare). I boken "Bad - the autobiography of James Carr" tar man upp detta i Carrs kritik mot sitt eget Black Panthers politiska arbete innanför fängelsemurarna: han såg det som en kamp om kontrollen av fängelset. Man vill avrätta warden och byta ut vakter men vägrade se att problemet inte vara individerna utan systemet, det byggnaderna representerade. Istället för att ta kontroll över fängelset skulle man förgöra det. I det synsättet såg han en speglbild av Black Panthers Marxist-Leninistiska samhällssyn, där revolutionens mål inte är att omkullkasta samhället och förflytta sig in i en ny tid utan att behålla institutionerna som dom är utan istället byta ut dom "onda" individerna som styr över dom med "goda".

Slutligen så var det min favoritbok "The Story of Your Life, and others" där Ted Chiang gör en väldigt genialisk sak i sitt författarskap. Att utgå från en vetenskapplig teori eller synsätt och från det länka samman det med en livshistoria som i den novell samling fått sin namn ifrån: Story of Your Life. Protagonisten berättar om sitt barns och sitt liv, öden och sorger och genom den berättelsen blir man delaktig i en större, sci-fi'isk, händelse och samtidigt en vetenskaplig, lingvistisk teori om språkutveckling som han senare i en annan novell utvecklar.

Dess koppling med allt detta är att det finns ett sätt att använda sig av hans modell att skapa berättelser, att länka verklighet med teori, motsatt. Att överblicka en samling till synes trivala saker (som två filmer) och från det försöka utolka ett tema, en Gestalt (som uttryckets används inom psykologin), ett tema, och från det skapa sig en bild, en form för dom underliggande teman som bygger upp vår värld. Det är det vi använder oss av när vi försöker skapa oss en moralisk/etisk/teoretisk bild av verkligheten - att låta den studsa från ämne till ämne, brygga olika skillnader och skapelser till fördel för en tanke oberoende av hinder och åtskillnader mellan tankeskolor och forskningsområden. Genom att bryta ner dom här teoretiska murarna kan vi enklare forma en bild av underliggande teman. Att skända den högst Linneanska uppdelning och struktureringen borde vara vårt huvudmål istället för att acceptera uppldelningarna. Istället för att spela med i reglerna måste vi lära oss att fuska.

Låta alla vara med och undersöka istället för att dela upp oss i teoretiker och aktörer

Låta alla vara med och agera istället för att dela upp oss i teoretiker och aktörer

Inte bara ignorera förmaningar om att två teoretiska pusselbitar inte passar ihop eftersom dom tilhör olika enheter - skit i om det inte funkar, låt det glida och se vad som händer

Acceptera kopplingarna som indikativa för en vetenskaplig analysform skapad av människor med ett synsätt som spelgar dom männsikornas analysmetod. Genom att gå igenom dom kan vi ta oss fram till dom orsaker och grunder som skapade analysformen

Låta det banala och ortodoxt elitistiska enas och bytas ut.

Försöka spåra gestalt istället för uppdelningar i olika områden. Se deras sammanhang istället för deras unika delar.

Detta var mina tankar från igår.