Min Människosyn...

... har tydligen kommit lite på tal.

Jag tror att alla människor i grunden vill uppfylla dom önskningar vi har på oss utifrån. Det grundläggandet att vi ska vara schyssta mot varandra - vi är utvecklade flockdjur och inget mer. Empati, förståelse är nåt vi har lätt för oss. Så lätt till och med att vi får arbeta hårt som faen att distansiera oss från varandra (vilket är det en stor del av populärkultur handlar om underligt nog).

Jag anser att vi förtjänar bättre än det vi har. Jag anser att vi alla är fast i ett system som kräver av oss olika saker beroende på våra förutsättnigar och där vi befinner oss i det maskineriet - skitsamma om det är Bill Gates, miljardär eller Elsa, städerska - vi förtjänar alla bättre. En värld utan moral, prerequisites eller mallar, med risk för att låta lite hippie-aktig.

Problemet är att vi inte är där än och att vissa av oss är placerade i skottlinjen och andra bakom skottgluggarna. Det system vi har skapat har blivit vårt fängelse (väldigt assyriskt - ni vet Den Store Fångvaktaren och allt det) och en minoritet av oss tjänar mer på det än andra. Deras position är ställd emot oss andra och dessa måste vi ta oss förbi.

Vi har frågat snällt men vid nån punkt kommer vi sluta med det och det är så det är. Vi kan vinna över vissa av dom men andra måste vi komma förbi...
Medans vi lever i det här kommer andra ställa sig mot oss och vi måste enas för att kunna kämpa tillsammans - försvara oss mot dom som vill slå ner på oss - och agera för att skapa oss mer utrymme att stärka oss.

Bara så det är helt satans klart: detta är en metafor. Jag tror inte det är ett verkligt fängelse, den är en beskrivande term eller att det är en medveten handling att hålla oss nere.