Katten på Råttan, Råttan på Existentialismen

Utan medial uppmärksamhet slutar vi existera. Vi som bloggar gör det ju inte direkt för att upplysa dom som int gör det och majoriteten av vår läsarkrets består ändå mest av andra bloggare - vi gör det för att vi vill ses, vi vill existera.

Utan ett medialt eller samhälleligt motljus upphör vi. Om man ska dra det hela till mitt favoritområde, behovstrappan, så lider vi av att vi inte känner oss uppnå det fjärde steget (i exemplet/länken). Vi vill ha uppmärksamhet för att vi ska få existera efter att ha fått alla andra, tidigare behov mättade. Vi är inte hotade, vi är inte hungriga, vi är otörstiga och värmda. Vi har folk som älskar oss men vi vill ha nåt mer - nåt ytterligare - nåt bättre.

Om en människa faller i storstaden utan att nån hör henne, finns hon?

Vi är som Schrödingers Katt (den vulgariserade versionen) fram tills den punkt vi observeras existerar vi inte helt ut. För ungefär fem år sedan snackade jag med en alkis som pajade spårvagnskuren vid allhelgonakyrkan, jag ville veta varför. Han var rätt ok med att snacka inte för full och bara milt aggressiv och han sa att han var så trött på att inte finnas. Jag är säker p att han menade nåt helt annat men sen dess har jag alltid sett alla former av förstörelse som rätt sunda reaktioner på ett samhälle som hyllar alla former av självförhärligande och deifiering men nekar dom allra flesta den mest basala nivån av uppmärksamhet... Eller för den delen mänskliga rättigheter (som mat, bostad, trygghet, säkerhet - för dom av er som inte ser detta som nåt staten ska bidra med kan alltid ställa sig frågan vad är staten och för vem är staten och titta runt på ämnet).

Utan den formen av nödlina, den sista omvägen till nån form av existensberättigande uppmärksamhet är vi utsatta för den mest brutala av alla sanningar - vi existerar inte.

För det är ju där vi hamnar om man jämför oss med Brangelina och deras elva negerbebisar, Bill Gates och hans mångmiljardbelopp i bistånd eller Naomi Kleins kvasirevolteristiska tonårslektyr. Vi är kött på en promenad till graven och vars existens bara berättigas genom det basala arbete vi kan tänkas utföra eller sysslor vi kan fylla.

Det samhälle vi hyllar och tvångsmatas är ett samhälle vars medborgare heter Hollywood A-list. Bortom dessa existerar inget. Vi hör om vilken deo nån av dom använder och kopierar det eftersom deras existens är verklig, våran är inte det.

Vi är fast i experimentet och ignen vill flukta i lådan. Vi lever men är egentligen inte vid liv - men vi är inte riktigt döda än. Vi finns som idé men inte som verklighet.

Regeringen kan prata om oss som Svenssons eller Genomsnittsmänniskan men bortom det finns vi itne i all den pådyvlade individualism vi sägs vara en del av.

Vi är det yttersta beviset, kravet för och önskan till den perversion som är vårt samhälle. Vi är dess primära brottsoffer och gärningsman.

Den här texten är en hyllning till Christer Petterson som hade modet/fegheten att gå ignom illusionen och för en millisekund vara den högste av dom högsta för att sen återvända till attt vara den lägsta av dom lägsta. Pang.

Eller Mijailo som på några vilda sekunder tog sig från statusen som ickexisterande statistik till blodig, knivskärande, köttslig verklighet på PUB. Allt som krävdes var en morakniv och avsaknaden av allt hopp.

I som här inträden låten hoppet fara - det är det vi måste göra. Vi måste acceptera att världen inte är byggd för oss, den är byggd för dom, för dig. Majoriteten av oss kommer dö meningslösa och ickeexisterande ochd et är först när vi accepterar detta, när vi låter hoppet på att också vi komemr vinna den där miljonvinsten, vi också trots vår platt cellulitröv kommer vara den nya Britney, vi också kommer sitta hos Letterman; då kan vi göra nåt åt det. Vi står på dörrn till helvetet men vågar inte gå in. "Dom kallar det Limbo jag kallar det Arbetsförmedlingen Angered" som en kompis sa.

Först då kan vi se varför självmordsbombare frodas inte bara bland dom fattigaste, dom med en ursäkt för sin reigiositet utan också akademiker och välborna. Först då kan vi förstå varför man vill pajja en hel satans stad under AIK's flagga. Först då kan vi inse varför det finns en sån satns glädje i att mobba dom som är där uppe eller kniva ner dom i ett dyrt varuhus.

Tills dess är våra analyser av det oftast präglade av stinkande unken moralism och ignet annat.

Ondska är en term utan relevans om man inser att Godhet bara är vinnarens självvalda epitet.