Je suis Marxiste, tendance Groucho

Jag har haft låten "Hello, I must be Going" på hjärnan ett tag nu. Jag och farsan snackade en gång vilken låt vi ville ha på vår begravning - det här var när jag var tonåring och således övertygad om min egen relevans så till den grad att jag inte kan komma ihåg vad han sa. Jag tror det var "ingenting, jag kommer ju inte kunna höra den" eller nåt sånt... Men jag är säker på att det var den jag ville, tja inte höra, på min egen begravning.

Grejen var att när jag och min brorsa hälsade på pappa brukade han alltid ha en inspelad Marxfilm som vi tittade på (ibland för hundrade gången), sen spelade vi kort, drack te och såg honom möla i sig ett halvt paket Tidemans Gul och några öl och dra lines från filmerna eller sjunga sångerna så bra det gick.

Kopplingen mellan Marx och Marxbröderna var ju självklar också. Marxbröderna var arketypen för revoltörer av olika schatteringar som i alla lägen slog mot vad som ansågs vara den rådande, styrande överhögheten. Från båtkaptener, societetsdamer, korrupta affärsmän, nationer, hjältar, fnikultur - you name it, dom pissade på det. Nu är inte Marx den naturliga revoltören och hans filosofi handlar inte och enbart om att bara kasta av si kedjor till höger och vänster även om det är grunden till det. Att revoltera för revolterandets skull är skoj, det kan till och med vara nyttigt men det är inte hållbart utan att ha något att revoltera till.
Men en Marxism vars enda stående bidrag till mänskligheten är en mossig filosof vars olika texter tolkas, övertolkas och totaltolkas till döds är inte särdeles vitalt det heller. Marxismen har tendensen att glida över till snobbism, där sanningar produceras och tolkas ut ur ett par textrader och sedan förväntas verkligheten att passa in i den. Att inte utgå från det som är och sedan se vilken teori som ger bäst avkastning är inte att vara teoretiskt effektiv eller ett komplement till en kap, det är att försöka göra sig till dess profet.

I det inte sagt att det är fel att undsöka, skrapa på ytan och teorisera kring verkligheten med Marx som utgångspunkt - snarare tvärt om. Det är när utgångspunkt och det som undersöks är det samma - Marx om Marxismen - som riskerna dundrar iväg. Det är att förflytta honom från finskåpet ut i verkligheten - det är så Marx slutar vara en mossig filosof och bilr potent verklighet. Vi måste återuppfinna ordet Kommunist, eller ta det tillbaka till början eller det det alltid vart. Problemet är att det här inte når fram om man inte utgår från det vi alla vet redan från början:

"Jag förtjänar bättre"
"Tillsammans är vi starka"
"Är det så här det ska vara?"
"Faen vad orättvist!"
"Jag vill inte jobba!"

Vi vet redan vad det handlar om - vad vi behöver är inte att bli upplysta om det vi redan känner till. Vi behöver veta att det finns ett "Vi", att det inte behöver vara så här, att det kan bli bättre, att det inte behöver vara orättvist, att det liv som vi har nu - det som hävdas vara det enda som vi kommer ha eller har rätten att ha - inte behöver vara alls. Vi måste vara ok med att vi säger ifrån. Problemet är att vi lär oss att vara blyga... Vi lär oss att vara tysta och inte ta plats, inte kräva vår rätt. Vi har lärt oss att traga på och hoppas att nån, högt däruppe - Gudfader elelr Regering - ska se vårt slit och belöna det.

I det gnäller vi på andra som inte vill och vägrar. Vi gnäller när folk säger ifrån eller försöker ta sig loss. Vi måste faen stjäla tillbaka Jantelagen från Johan Stäel von Holstein - karln vet ju inte vad han pratar om.

Vi måste våga revoltera mer. Och det är där Marxfilmerna kommer in.

Youth International Party - Yippies - som var eller ville vara en korsning mellan dom meningslösa Hippiesarna och dom tråkiga Marxistiska Partierna använde sig friskt av bröderna Marx i sin ikonografi. Vi borde se till det egentligen - revolutionen ska vara en vital, allinbjudande handling, inte en tyst gravmässa med sombra tal. Vital i det att den ska våga vara, existera, vara något nytt inte ett adendum till rådande frhållanden. Allinbjudande i att den inte ska handla om ett avant garde där den mest skrikhalsade ska ges företräde där det ska finnas utrymme för allt.

Titeln på det här inlägget är från den klassiska franska komedin "L'aventure c'est l'aventure" där hjälterna möter en sydamerikansk guerilla och frasen dyker upp:
"Je suis Marxiste, tendance Groucho" - "Jag är Marxist, Grouchiska Tendensen"

Min poäng egentligen är - knulla organisationerna, åt helvete med partiet, länge leve Oss!


"...Gentlemen, question maaark?" (bara lyssna till mitten när Groucho ska diktera ett brev och hans sekreterare gör sitt yttersta - fantastiskt satans kul)