Vi har tendensen att se oss själva i ett klart bättre ljus än vad vi förtjänar - jag talar nu om "vi" som i den "utomparlamentariska vänstern"*. Vi har tendensen att skapa en egenmyt kring oss själva där vi anstränger oss för att uppfylla dom absurda krav vi har på oss själva, krav som satts upp via den här rätt absurda myten kring vår egen organisation. Vi har gjort oss till superhjältar i våra egna ögon - superhjältar som egentligen, bakom capén och masken, inte är annat än verkliga människor. När masken åker av ska vi tillbaka till vårt trista liv med andra trista människor - människor som vi bit för bit inte ser oss som delaktiga i eftersom dom inte har samma hemliga identitet som resten av oss. Vi skvallrar om våra "riktiga" liv med andra hemliga hjältar och bygger hela debattforum kring den identiteten - den mer än alldagliga superhjälteleken.
Det finns ingen, ingen som en gång sett det med egna ögon som inte kan hålla med om hur enormt kul det är. Hur levande man känner sig bakom hjältemasken - vilken njutning att få se den starkaste militära makt vi har i landet darra när dom ser oss svepa över gatorna i våra färggranna spandexdräkter. Att själva nämnandet av att man är en, antydan om det, kan få en i säng om man vill eller ge en fördelar. Hjältar skyddar varann. Jag tänker inte säga att det är fel bara på grund av den orsaken - glädjen, den ohämmade glädjen i att man kan klara av vad som helst. Vad som helst.
Vi bygger oss hemliga superhjältenästen långt borta från all insyn och verklighet bortom den vi tar med oss in. Vi talar i koder för att inte röja våra identiteter. Vi sitter där i våra ultrahemliga bunkrar och pratar ett språk ingen annan ska förstå, med egna skämt, egen musik och egna filmer och böcker.
Ingen tillåts in, ingen tillåts ut. När vi går lämnar vi vår hemliga superhjälteidentitet bakom oss som om vi gått från en verklighet till en annan - en verklighet i sprakande fyrfärg till en i noréngrå nyanser. Från flernummersföljetonger om Ondska som bekämpas till en kortfilmsfestival om Socialrealism och diskning. Tro faen att vi har svårt att finna oss - vi har alienerat oss från allt det vi är. Vi är inte dom här hjältarna, vi är inte vår cape, vi är inte Gatstensflickan - försvarare av folket, vi är Anne Johansson, undersköterska.
Varför är det så? Jag tror att den verklighet vi alla lever kräver eskapism för överlevnad. Om det sen är sprit, droger, poker, rollspel, onlinedataspel, huliganism, jakt, religion eller målning är skitsamma - det som funkar funkar. Ibland måste man ta i lite mer och vi har hittat ett kryphål - vår egen aktivism har blivit det sätt vi klarar oss i en värld där ingen tillåts leva helt.
Det finns få så enormt välmående som Superhjältar. Man kan klara av att sälja sin existens fem dagar i veckan när helgen sen är nåt att se fram emot med dunder och brak. Visst vi bitchar och vajnar men i slutändan mår vi rätt bra - vi har nåt att se fram emot, den permanenta äventyret som tidningen Kolla!** pratar om. Problemet är att så kan inkluderas i det här... och det är det som är vårt problem.
Vårt hemliga gömställe har inte plats för särdeles många och hur många kan man släppa in utan att det slutar vara hemligt?
Det är nog den vägen vi alla borde gå, att släppa in alla i vårt gömställe - att släppa vår superhjälteidentitet och samföra den totalt i vår vardagliga identitet och bara ge alla chansen att själva få vara superhjältar. Vi förtjänar det, vi allihop. Gudrun, förtidspensionerad förtjänar att få vara Supergudrun - dom utslagnas förkämpe och solskenets kontrollerare.
För det är det vi måste se som steg två. Efter att vi lämnat vårt superhemliga gömställe och slagit upp dörrarna och gett oss ut i det verkliga livet måste vi acceptera att alla ska ha rätten att emancipera sig själva genom den självvalorisering som superhjälteidentieten innebär.
När vi ser att vi kan - kan vi göra allt. Då försvinner känslan av att vi inte förtjänar makten, att vi är för dumma för den.
Tills dess får vi spendera tiden med att göra våra egna superhjältedräkter här.
- Ohyra, kackerlackornas mästare och duvornas betvingare
* Hur nu en utomparlamentarisk rörelse kan vara så enormt utomparlamentarisk när den stjäl den parlamentaristiska rörelsens språkbruk och uppdelning.
** Tidningen Kolla! är förövrigt en fantastisk tidsskrift - ett kommunistiskt livstidsmagasin som just ser kampen för att alla ska få vara del av det "permanenta äventyret" som en del i deras version av kommunism. I all dess Vice-plagierade cynisism är dom behjärtansvärt idealistiska och tillika enormt läsvärda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar