Födelsedagar

Min älskling fyller år, eller ja, han fyllde år igår. Jag hade jobbat som en gris dagen innan och inte sovit nåt natten tills dess och natten till igår. Jag hade gått upp kvart i fem för att kuta till det tidiga skiftet och stapplade hem till honom efter jobbet.
Han hade jobbat ett tidigt skift för att sen sova och efter det kuta iväg till ett nattskift. Jag kom dit för att dagsova med honom. Han låg ihoprullad i sängen när jag stapplade in genom dörren. Två katter låg på honom som nån form av mörka kuddar och han hade sin vana trogen en mössa nerdragen över ögonen så han inte skulle vakna av ljuset. Jag somnade som en stock i hans säng, orkade inte ens duscha innan, och där sov jag tills han vaknade för att kuta till sitt kneg.

Om några dar fyller min pappa år. Han fyller 63. Idag var jag och besökte honom - hade fått ledigt från jobbet för att betala hans räkningar på banken och sen kuta iväg för att ha utvecklingssamtal om honom på korttidsboendet han ligger på. Jag kom dit trettio minuter tidigare och satt och pratade med honom - han e rätt klar i huvudet nu efter olyckan.
Detta kommer bli farsans första födelsedag efter olyckan - för er som inte är med på vad som hänt, en recap: Pappa är alkis. Pappa kan bara sova när han är full. Pappa har fått utslitningsskador, mentalt och fysiskt efter ett liv i arbete. Pappa var full. Pappa fick ett anfall (en form av epilepsi han dratt på sig). Pappa ramlar och spräcker upp skallen från hårfästet till fontanellen. Detta var förra sommaren - han har legat först i koma sen på ett korttidsboende sen dess.

På väg hem efter mötet tänkte jag på det här inlägget. Jag tänkte på varför vi inte syns. Varför, när jag slog upp tidningen, jag bara kan läsa om kändisar.
Min pappa och min pojkvän - två män jag älskar (på helt olika sätt visserligen) vars respektive födelsedagar färgas av deras yrkesliv. Yrkesliv ingen av dom egentligen vill/e ha.
(pojkvännen ska på ett samtal på jobbet om vad man vill min sitt yrke och vilka möjligheter man har för att gå vidare inom jobbet, han tänkte på den frågan säga "I want out!")
Varför ska det vara så här? Är det här så bra det blir?
Varför ska det vara nåt att försvara? Varför ska arbetarromantiker och arbetsromantiker (en otrolig skillnad) alltid slåss om vår rätt att arbeta till döds och alltid återupprepa samma skitsnack: att vi är nån form av hjältar? Vilken enorm jävla förnedring egentligen...

Folk arbetar till sjukdom, pension eller död bara för att överleva och det vi får är en applåd och ett "faen vad ni e fina"? Knulla det! Vill du belöna mig, ta av dom ekonomiska bojor som håller mig kvar! Ta loss oss allihop... Jag har en tanke på en text med kopplingar till slavarnas befrielse, Malcolm X hus- och fältnegrer och Liberia i sinnet. Det faktum att vi må vara befriade rent ideellt, rent konceptuellt men fast i lika hårda om inte tyngre bojor än tidigare skulle kunna vara utgångspunkten - kopplingen mellan kolonialismen, postfeodalismen och den moderna arbetsmodellen. För vad är vi förutom slavar som istället för rätten till frihet ges rätten att byta slavägare?

Min kompis berättade att när han fick en unge så blev han inte mindre radikal, utan mer och långsiktigare. I viss mån kan mitt förhållande till min pojkvän och min pappa sägas göra en liknande sak för mig för det är faen förjävligt att se någon man älskar förlora livet till fördel för arbetet.

Jag förstår fortfarande inte varför vi inte hänger upp våra chefer, våra politiker, våra ombudsmän, våra pampar och våra ägare i samma lyktstolpe och sen går vidare... Visst det kan te sig grymt - men vadfaen ge dom ett val då om vi nu ska vara blödiga.
Sluta stjäla våra liv, assitera till den stölden, handhålla den stölden, eller agera mellanhänder till den stölden och vi ska strunta i att hänga er i samma lyktstolpe, sida vid sida där ni hör hemma.

Så där... vi kan vl ge dom ett par månader att avveckla hela skiten och sen går vi ut ur huset och söker upp dom... Pöbelrättvisa, den är inte perfekt, men det är den form av rättvisa ni ges.