Problemet med Snutar

Themesong: Man in a Uniform (Randy)

Themesong #2: Balladen till en bra polis (Cornelis)

Themesong #3: Visa till SAP (Berglund)

Bara ett kort inlägg efter ett komihåg jag hade. En hetsk debatt med morsans gubbe en jul kring problemet med snutar. Kalla mig klychig men jag har alltid haft problem med en beväpnad paramilitär som man gång på gång sett sig bete sig som svin.

Detta anknyter självklart med det tidigare inlägget. Jag minns inte dom gånger jag haft med vettiga snutar att göra - även om jag gjort en poäng med att alltid säga att:

"Det här landet behöver fler poliser, problemet är att det är så jävla många snutar"

Jag minns snuten Max i Göteborg som var platsbefäl under en av dom småstrejker som SAC gjort sig så berömda för där hans kommentar var att dom skulle "gå in och krossa" oss som stog där. Eller snutarna i Fosie som ansåg det lämpligt att pepparspreja stillastående tysa strejkvakter och där försöker till kommunikation möttes med ett "håll käften" från snutens sida. Jag minns en telefon med sms-minne som tappades i Malmö av en snut. Undrar om han minns?
(för er som inte vet så fanns där på hans officella telefon en debatt kring vartv han och en annan snut skulle ta en misstänkt för att se till att dom inte skulle kunna höras när dom gick över honom. Dom beslut sig för ett industriområde eftersom ingen är där på kvällen som bryr sig om skrik)

Jag minns Salems borgerliga kommunfullmäktige som skrek när han såg vad snuten gjorde med en grabb i tonåren som fastnat mellan dom.
"Nej nej det här händer inte i Sverige!" var grundbulten, men eftersom han nästan grät så var det inte så klart. Dagen efter hade han tydligen glömt det som var kvar av pojkens ansikte när snuten gått över honom.

Jag minns mitt första riktiga möte med snutar. När dom låste fast en kompis i en portuppgång och gick över honom med batonger och kängor. Flera brutna revben, en utslagen tand, blåmärken och blödningar. Han brukar säga att snuten slog han röd eftersom han röstade på folkpartiet och enda orsaken att dom tog han var för att han hade dreads och gick förbi en av demonstrationerna vid Eu-toppmötet 2001.

Jag minns när min plastlillebror togs av snuten under en demonstration när han frågade varför dom stillastående snutarna tejpade över sina hjälmnummer. Dom slet in honom i slaktarbilen och körde iväg med honom framför hans dåvarande flickvän och hennes kompis som pluggade till polis, snopna och chockade miner. Men det var inget mot det svar dom fick när dom gick till Stampgatan för att kolla om han var gripen. "Nej sånt händer inte i Sverige, han måste begått ett brott" sa hon bakom disken. Trots att hennes polare sa att han pluggade på polishögskolan och sa att han kunde vittna till min plastlillebrors fördel så var svaret det samma. Han kunde inte blitt tagen utan att ha gjort nåt eftersom det händer inte i Sverige.

Hur ofta har man hört den?

Misshandel, hot, rån, antastningar, våldtäkter, trackasserier - allt döljs under en ideologisk hinna av att sånt inte händer här.

Men man ska inte glömma dom bra poliserna för det. Dom som verkligen hoppas att dom gör en skillnad - en positiv sådan - jag tänker på polisen som under rådande kravall slet av sig hjälmen och gick genom Konsum på Avenyn. Eller platskommendanten som på Järntorget fick order om att "krossa och bryta" en stillasittande ickevåldsdemonstration sista dan av EU-toppmötet och då ljuger till svars att han redan öppnat avspärrningarna och att folk gått.

Det finns säkert tusentals exempel på det med

Minne och Världsbild

Themesong: "X-ray Eyes" (Randy)

Klockan är 13:37. Jag och en arbetskamrat kollar in tiden och så säger jag "Faen varför är det *alltid* 13:37?" och han klämmer in med att han också märkt att det alltid är den tiden när man kollar på klockan.
Utefter det diskuterar vi hur det kan funka med det mänskliga sinnet - det faktum att eftersom både han och jag är nördiga nog för förstå innebörden med 1337 gör att vi lägger den tiden på minnet. Vi kommer inte ihåg alla dom gånger vi tittat till klockan och sett att den är 14:15 eller 10:01 eftersom det inte bär lika mycket vikt. Eftersom vi inte lagt dom stunderna på minnet, minns vi dom inte och när vi då jämför rådande upplevelse med vårt mnemoniska referensverk så blir det som om den enda stund som nånsin inträffar är just klockan 13:37.

Från det glider diskussionen in på hur den här effekten påverkar andra saker runt oss. Hur vårt beteende formas efter dom små missvisande minnen vi har när dom jämförs med samma detalj när den utecklar sig och ettt sånt här "repeterande" händelseflöde utvecklas. Vi minns att en arbetskamrat "alltid" fiser ljudligt efter lunchen - även om han säkert bara gjort det en gång av tio. Man minns nog dagar där lunchen rundas av med att en vidrig doft sprids runt i lunchrummet när man ska käka.

Därför är det inte underligt att dom politska reaktionära eller konservativa ser sig själva justifierade i in tro att vänstern består av antingen flummiga afrika-dans-kurs-gående batikinsvepta hippies, kulturkoftormed ironiska glasögon eller tonåringar med permanent maskering och en gatsten i ena handen.
Dom skiter i alla teoretiker, fackligt aktiva, politiska aktivister över 30, nära släktingar med vänstersympatier, eller den stora satans skaran folk för vilka Marx inte är så mycket en teoretiker i bokform som en okänd företrädare för en världssyn som dom i stort tror att dom är mer eller mindre ensamma om.

Den senare kategorin är mer vanlig än man tror. Jag brukar räkna på ungefär en på fem på en arbetsplats tillhör kategorin folk som skulle bli djupt chockerade över att deras åsikter sammanklingar perfekt med en tysk gammal ekonomisk filosof och tillika en som dom hört så mycket ont om.

För det är där vi är. Vi har låtit borgerlighetens minne diktera upplevelsen av vad världen är och ofta vad vi är (jag pratar nu inte exklusvt om vänstern utan om folk som slåss för sin rättvisa). Eftersom man gärna vill höra det man redan vet är deras tidningar fyllda med två sorters nyheter kring den mängd människor som "inte är höger": gulliga/skrattretande feel-good-projekt utan framtid eller vansinniga kravaller utan orsak eller förklaring. Och den felaktiga världsbilden propagerar sig själv.

Klockan börjar aldrig och slutar aldrig vara 13:37.





Förklaring: 1337 är ett begrepp inom gamla nördiga datakretsar som syftar till ordet "leet" från "elite". I "Leet-speak" (ja det är fånigare än du trodde) så ersatte man ofta bokstävera med siffror. 1337 blir då ett litet l, två bakvända E'n och ett något underligt format T.

Angående tankeproblemet: det enda vettiga sättet att komma ur det här problemet är tvådelat. Man kan antingen ignorera all press, alla kommentarer och debatter kring sina handlingar. Men det är bara positivt om dom i sig skapar något bestående som är mer relevant än pr-frågorna som kan uppstå.
Det andra är att själv särksilja debattören från dennes åsikter. Ta exemplet Sanna Rayman eller hennes kollega Per Gudmundsson - i deras bekväma debattområde förvandlas dom snabbt till det dom förväntas vara, konservativa debattörer. Att kräva av dom att vara något annat är som att säga att jag som lagerarbetare ska sluta lyfta prylar. Deras roll skapas av det dom förväntas vara, inte nödvändigtvis av det dom är. Särskiljda från den rollen blir dom helt normala människor - kanske med åsikter - men med åsikter man kan debattera. Särskiljt från sin talarstol blir personifieringen av åsikterna, den politiska vox dei (om man ska svänga sig lite), bara en verklig person.

Verklighetsfrånvända Journalister Spekulerar

Themesong: Der Heimliche Aufmarsch (Ernst Busch, DDR's gamle folkpoet)

Sanna Rayman och SvD's ledarskribenter har bestämt sig. Genom sin position från ett Stockholm som ingen känner (inte ens Stockholmarna) har hon beslutat att det ligger något i grund underhållande i att folk gärna vill behålla sina jobb.

Hon fasas självklart över att när volvoarbetare i Göteborg fick prata med arbetsmarknadsminister Littorin via filmkonferans (tydligen vill hn inte vara allt för nära dom) började dom:
1) Ställa krav och inte bara nöja sig med hans beslut från ovan
2) Uppvisa en för henne och Littorin främmande åsikt
3) Prata Göteborgska

Från detta vill hon hävda att det mest närbesläktade hon känner till är Weiron i ottan - stalinisten från Götet. Så chockad är hon och SvD att dom vill raljera över det, inte bara en gång utan två. Så överraskande är det att folk alla inte mangrannt satt sig på knä för att sutta borgerlig dase att det här i sig är nåt roande för henne. Hur satans förvirrad och isolerad får en journalist vara innan hon helt förlorar sitt värde som samhällsdebattör och bevakare?
Har hon missat att den borgerliga politiken inte vart den stora frälsaren för alla där ute? Har hon missat att Volvo, liksom liknande industrijättar, agerat säkerhetslina och lackmustest för ekonomin i en mängd orter och att det därför är (även ur ett snålblåsigt socialdemokratiskt och mesborgerligt perspektiv) naturligt att beskydda sitt jobb där?

Har hon missat att alla inte delar hennes vurm för den nya arbetsmarknaden utan letar efter den trygghet dom en gång kände? Fine det är bittert att det ska vara i en form av tillbakablick till ett folkhemssverige som aldrig egentligen fanns - men ffs tror hon att deras utgångspunkt för att vilja förstatliga Volvo ligger i ideologin och inte i det praktiska?

Det är så illa det är för Sanna - för henne är lyxen möjlig att välja ett evigt ideologiskt beslut. Hon kan välja och vraka men för dom av oss som saknar den möjligheten tar vi beslut efter vad det är som vi tror kommer gagna oss - inte en gammal våtdröm från 74. Inte underligt att hon missar det...

Men för att kontra, hon tycker dom liknande Weiron i Ottan - jag tycker hon liknar Johan Rheborgs Stockholmsmantrapersonlighet och bevisar Magnus Betnérs slutkläm här:

Ohyra, Back Due to Popular Demand!

themesong: Back in Black (AC/DC)

... eller så populärt var det inte - en person undrade vart jag var och vart jag tatt vägen - men jag är en crowd pleaser, service minded och "if you can lean you can clean" och allt sånt.

Senaste tiden har jag spenderat med att jobba som en gris mer än att sitta framför en dator. Det enda jag gör är att, som mest ladda ner filmer och TV serier (förlåt Nicklas) och sen titta på dom medans jag somnar... Nånstann där inne i mig bor det en Auto-Marxare som fnyser nedlåtande varje gång jag drar mig till sängs först vid fyra på eftermiddan och sen vid elva på kvällen för att stiga upp 04.30 nästa morgon. En liten otrevlig karl som undrar vart den där spexige killen tog vägen, han som var uppe till sent som satan och kom till jobbet i halv koma - eller för den delen varför denne någon skaffade sig ett jobb ens.

Vad ska jag säga? Jag var ung och behövde pengar.

Men jag brukade inte vara så här trött. Seriöst, aldrig nånsinn. Jag tror att det kan ha att göra med två saker: min ålder, är den största kategorin. Jag är inte 21 längre (lägg på ett satans decennium och få dom verkliga siffrorna) och även om det inte är nån ålder att klaga över så är det inte utan att man märker en nedgång i energidepåerna. Den andra detljen är att mitt jobb numera innehåller inte bara den fysiska aspekten. Jag bär inte bara utan numera ska jag utföra mer sysslor ("få mer ansvar", vara "flexibel" och "en tillgång" som det heter på nysvenska) jag ska planera, jag ska strukturera, jag ska sköta sälj-liknande prylar mot företag. Visst det står fortfarande "lagerarbetare" i mitt kontrakt och jag får en lagerarbetares lön - men det är ju det "flexibilitet" handlar om.

VÅR förmåga att GE och DERAS förmåga att TA.

... och passar det inte är det bara att hitta nåt nytt. Jo, jag tänkte det först och sen inser jag att "i helvete heller". Ska en annan stackars sate hamna i min grej sen? Varför inte arbeta för att få det bättre NU istället för att sätta sin förhoppning till en annan slavdrivare... eller åtminstonde försöka jävlas lite?

Men knulla det där nu - faen får väl lära mig att skriva kortare inlägg eller nåt? Jag har alltid haft svårt att hålla käften när jag ska prata så det händer att man pladdrar på - jag ska försöka fatta mig kortfattat under den tiden det tar för mig att hitta ett bra sätt att ducka jobb. Automarxaren i mig jublar

Skriver ett nytt inlägg imorrn...

Jag och liberalerna

Themesong: Which side are you on?

Magnus Betnér, hejdlöst kul komiker, är ju liberal. Nåt han påpekar extra noggrannt i min kompis Nicklas blogg Arbetarperspektiv. Han är, säger han med extra kläm, inte Israelvän lika lite som han uppskattar många av vänsterns protester mot landet.

Det som irriterar mig, bortom hur en så rolig person kan vara liberal (men den känslan får jag rätt ofta med liberaler som har nåt skoj att säga eller är trevliga), är hur ofta folk tar sig en titel utan att tänka på vad den handlar om. Jag menar "liberal" är ju enormt enkelt, det innehåller egentligen ingenting numera. Lite som "Socialdemokrat" eller "Vänster"/"Höger". Och det är det som stör mig.

Jag hatar dom som säger att dom "har hjärtat till vänster" vilket egentligen inte säger nånting som inte termen "liberal" också klämmer in. Eller termen "människovän" - vilken ju kräver att det finns människofiender där ute med och jag fastnar alltid i tanken vilka dom här personerna är och hur man får fatt i dom. Jag har verkligen försökt lista ut vad ordet liberal innefattar, rent ideellt och min lista är följande:

- man är emot en stor stat
Vilket underligt nog även jag, som kommunist är, även om det är på ett lite mer do-or-die sätt. Problemet är att man har problem med begreppet. Man är emot stora stater så tillvida dom inte beskrivs i Times Weekly som "an international economic power house", bidrar en med billiga prylar och har en antifacklig retorik - vilket då gör detta till en "bra stor stat". Eller om det finns rödingar i faggorna så är man pro det med ursäkten att det hindrar rödingarna från att ta staten.
Sen är det lite veligt med vad man vill att den här staten ska göra.

Exempelvis en god vän till mig var, när han jobbade enormt mycket mot all statlig inblandning och stöd till dess medborgare utan manade till starkare tag mot dom "arbetsskygga". Tills han själv blev arbetslös i vilket fall han var djupt indignerad över att staten helt enkelt inte hjälpte honom tillräckligt mycket och försökte tvinga in honom i ett skitjobb.
På samma sätt är många liberaler, har jag märkt, för privat sjukvård så tillvida man själv inte är den som behöver sjukvård och måste betala för den. Då kommer klaget om att man faktiskt betalar skatt och brode få det gratis.

- man är för eller emot drogliberalism.
Mn är för den tills det att man träffar nån som har pundat eller är pundare. I vilket fall man blygt retirerar från sin ståndpunkt som en hjort från en jägarbössa och börjar förklara hur viktigt det är att man ger stöd. Sen justifierar man detta med att förklara nåt om att det finns frivilligorganisationer - vilka man själv inte har en aning om vilka dom är eller är beredd att stötta.

Hittills har jag aldrig, nånsin, stött på en drogliberal före detta pundare underligt nog. Och jag har stött på flera pundare och jag *är* relativt (notera det relativa) drogliberal.

- man är för eller emot statlig övervakning av medborgarna
... Ibland, så tillvida det inte är man själv utan nån form av "brottsling" så är man för enorma mängder övervakning. Den här mytiska brottslingen är tydligen någon som är rätt enkel att känna igen eftersom man ska övervaka den samma även innan denne någon gör ett reellt brott. Så tillvida det brottet inte är nåt som man själv gör rätt ofta.

- man är för en helt fri marknad men också emot den, ibland, om den skulle gå dåligt.
Vilket i korthet betyder att man är för valet att ha en fri marknad men inte konsekvenserna där av. När sen den fria marknaden fastnar med sin osynliga hand i devalveringen och lågkonjunkturens snabba svängdörr väljer man att inte riktigt tro på den och hävdar att statens roll (som man tidigare hävdade inte skulle existera på det sättet) är att kontrollera och beskydda marknaden. Detta försvarar man med att säga att man inte alls sa det förra eller att socialdemokraterna likt nån form av judisk entitet i ett nationalsocialistiskt tal smugit sig in och förstört nåt. Vad vet man inte riktigt.

- man är individualist, men inte alltid och inte konsekvent.
Det enda man kan säga säkert är att man inte är "kollektivist" men vilka som är det och vad det innefattar är man inte så säker på, men man är hundra på att alla som inte håller med en antagligen är det. Så tillvida dom inte håller med en på vissa punkter och även om dom säger att dom inte är det. Men eftersom man själv inte kan förklara vad det innefattar så verkar man ha problem med det. När man väl lyckas förklara det så blir man tydilgen, under enorm chock och tystnad, illa tvungen att erkänna att man själv är det. Kommunister är tydligen kollektivister, även om vi inte alltid är det - fråga inte mig hur det här går ihop, men tydligen är det en grundbultarna av liberalismen då dom alla är berdda att gå i graven för konceptet.

- Man är för demokrati
Vilken form vet man vanligen inte och att det finns olika sorters är ofta ett enormt problem. Att försöka få en liberal att definiera demokrati brukar gå så där bra. Det vanligaste dom syftar på är "parlamentarism" vilket inte nödvändigtvis är samma sak. Som kommunist är jag också för demokrati, inte den parlamentariska sorten men wtf...
Man är ockås negativ till parlamentarism om dom just valt nån total lallare till posten eller nån man inte gillar.

Nu ska jag erkänna att det finns vettiga liberaler, som sagt. Dom är rätt få eftersom dom som hörs och synns är pophögern. Lite på samma sätt som popvänstern är dom som synns av våra... (ska faen skriva ner vad om tycker nån annan gång)

Och ingen av dom liberaler jag stött på har hållt fast i sina åsikter efter att behovet för dom försvunnit. Så fort en facklig konflikt utbryter är dom beredda att byta åsikt för att f befinna sig om rätt sida av stängslet.

Rob, Bögmusikerguden

Themesong: Breaking the law

Det har vart ett tag sedan jag skrev sist... Det blir så med jobb och allt som ska klämmas in, dubbla lagerinventeringar för att inte nämna den sedvanliga strömmen av bärande, gaffeltruckskörande och orderhantering.

Bland månadernas höjdpunkter var att jag fick vara helgonlik och trevlig mot en professionell Handelsombudsman och efter att hon vart spydig och otrevlig snäsa av henne så att hennes enda svar var "ja, jag vet ju inget om just *det* fallet" och i övrigt höll käften. Tacka faen för att jag har bra kontakt med handelsombudsmannen som jobbar på mitt jobb (vi e bra polare och tycker ungefär likadant).

För ett par dar sen var det ett program på sjuan, eller nån av dom där kanalerna i programutbudets mörka kölvatten, där dom listade dom största homo-stjärnorna i en lista från ett till tjugo. Föga chockerande kom Madonna etta - för vem är inte mer homoidentifierbar än en kvinna som är med i en sekt som är emot homosexualitet bland män och förnekar sexualitet överhuvudtaget bland kvinnor?
Divine var en av dom jag verkligen gillade att se, homosexuell druga vars gravsten pimpas varje år med texten "Making Heaven Fabulous" och vars namn; Divine, först sattes in på den efter många påtryckna av hennes rätt jävla trångsynta föräldrar.

Freddie Mercury var visserligen med men det kändes som ett fartgupp i jämförelse med karln som borde vart med: Rob Halford. Homosexuelle lead singer i bland andra Juas Priest. Snubben som ratades bort från alla metalsammanhang där hans sexualitet var erkänd och som tillslut kom ut på jävla MTV. Men inte bara det...
Han var bög och kom från arbetarklassen - isolerad från andra homosexuella och väl dold bakom en jävla rökridå av charader och ränksmiderier för att framstå som en duktig hårt arbetande heterokille. En snubbe som tvingades länka ihop sin roll som vanlig kille med bögmyten om den veke låtsasmannen som propageras inom knegarområden.

Han som uppfann metalmodet med läder och nitar, förde in det i sitt mest heterosexuella sammanhang men tog det direkt från sin egen läderbögscen. Att ta nåt från en hemlig och sluten subkultur (läderbögarna på 70- och 80-talet var inte direkt öppna) och föra ut det på stora scener framför alla.

Hur faen kan man hoppa över honom? Hur faen kan man göra en lista över homomusiker, ta med snubbarna i Right Said Fred, Franke Goes to Hollywood, men skita i en av dom mer kontroversiella? En av dom som verkligen hade behövts. För hur ofta ser ni RFSL-kampanjerna i knegarområden? Hur ofta dyker det upp pro-gay/lesbiska-flyers utanför innerstan? Vi lämnar kvar våra egna i dom områden RFSL inte vågar sig ut i.

Hej från en Fältneger...

Themesong: Seek and Destroy

Aaaah det finns nåt uppfriskande med att vara ogillad. Man vet att man gjort nåt bra, fint, passande och objektivt vackert när nån som bevisligen inte skulle kunna knyta sina egna skor utan ledsagan ogillar en.

Sakine Madon, en människa som jag, under omständigheterna vart över lag rätt belevad och vänligt inställd emot är upprörd på mig. Hon har kräkts ut sig en sörja som mer eller mindre omyndigförklarar alla kvinnor. Hon har förklarat att alla studenter utom hon - som är så vacker, fin, intelligent och äter sina grönsaker - och dom som kläms in i hennes mall på allt är förkastliga. Enligt henne har alla med samma, eller snarlika åsikter, helt enkelt inte rätt att komma till tals och deras liv är identiska exempel på varför dom inte borde få göra det. Hon är, utan att dra till med för starka ord en av dom där människorna som Mulla Omar antagligen hade gillat. Men nu är hon ledsen på mig för att ordet neger dök upp nånstanns...

Hursom, Sakine är ledsen för att jag kallat henne husneger och ser det som en attack på hennes invandraridentitet. Hon verkar hittills inte märkt att jag kallat henne värre saker men med tanke på vad hennes mall för den "duktiga kvinnan" innehåller verkar det som om att alla förolämpningar om att hon saknar äggstockar helt enkelt inte uppfattas som sådana utan nån form av hedersbetygelse, eller så har hon inte sett det vad vet jag?

Hon har lyckats med konststycket att missa vad "husneger" betyder (Sakine ffs, du är mörk men inte neger så vitt jag kan se)

"Min "negerhet" måste givetvis kommenteras."

Att hennes "negerhet" är lika med noll ur ett liberalt rasperspektiv har jag ju redan kommenterat men är det inte fantastiskt att dom alltid dras mot rasideologiska tankar och koncept, dom där däringa pophögermänniskorna?

"Ironiskt nog av så kallade antirasister."

Jag har nog aldrig kallat mig antirasist förutom i det faktum att jag helt enkelt inte ser mig som rasist eftersom ras är poänglöst. Kvinnan ska vara gredelin innan jag kommenterar på hennes "ras", men om hon vill leka invandrare - fine.

Jag har två problem med hennes resonemang:
1) Hon anser att det är helt utan skillnad om en Nationaldemokrat "anspelar på hennes bakgrund" eller om en vänsterjeppe gör det. För det första så har jag aldrig nämnt hennes hudfärg, bara att hon är en husneger. För det andra - hur satans korkad är hon?
Tydligen så - i hennes abrahmitiska religiösa världsåskådning - saknar allt innehåll och relevans bortom den enskilda handlingen och individens fysiska reaktion. Att nazisten kanske vill döda henne och skriker, tja inte husneger eftersom dom inte använder sig av det men nåt annat, med det som bakgrund är enligt henne identiskt med att nån använder en kommentar som kan kopplas till hennes hudfärg. Det är precis det jag alltid sagt - det finns ingen skillnad på Shakespears antisemitism och Hitlers! Bränn alla ex av Othello ni käcka antirasister! Jag hatar den där dogmatiska "liberala" dyngan där all pragmatism, all analys, allt annat bortom den enskilda handlingen ignoreras som fantasier... jävla pophöger - ge mig nån satans liberal nån gång.

2) Hennes resonemang bygger på att det jag siktar in mig på - det jag ogillar - det jag arbetar utefter - är att hon har mörkt hår tillskillnad från... tja vet inte, men det verkar vara dealen. Vadfaen tror hon? Vad gör det mig att hon har bruna ögon? Tror hon verkligen att hon är den enda personen med invandrarbakgrnud i Sverige? Vadfaen är dealen? varför är alla liberala martyrer alltid övertygade om sin egen unika status? Varför är det alltid den skiten som ska fram? Ni är som tonårsvänstern hela satans högen - eller emobarnen - eller tonåringar överlag... Ååååh ni e så speciella, ingen har nååååånsin lidit som ni! Det är detta som stör mig så ofantligt tror jag - liberaler utan teori brukar alltid sluta med nån form av regression tillbaka till tonåren. Snart ska dom väl upp och gråta på rummet eller nåt.

Det är detta som gör att jag aldrig kan kalla mig liberal... Ordet är fyllt med så många satans idioter som helt saknar verklighetsförankring.

Så är du idealist ut i fingerspetsarna, där åsikterna, färgen på flaggan eller parentesens bokstav efter politikerns namn är viktigare än all verklighet du kan få kastad mot dig?
Är du övertygad om att det inte existerar samhällsgrupper? Kan alla neurokemisk forskning i världen inte hindra dig från att tro att det finns nåt bortom individen?
Har du fått för dig att en handling, likt en bibelsaga, helt är utan bakgrund och dess värde, dess moraliska vikt är nåt som bara existerar inom handlingen helt frikopplat från allt annat (bakgrund, omständigheter, sidofaktorer)? Att gott och ont inte ligger i betraktarens öga utan som en objektiv sanning och vars värde kan ses i en enskild handling?

Då är Sakine your girl! Gå med i LUF - för dig utan politiskt intresse men som gillar blått och att kräkas "frihetfrihetfrihet" så fort du blir motsagd ... eller "fascistfascistfascist" (funkar med). LUF och 90-talets tonårsvänster är faen identiska ibland.

För alla liberaler har jag översatt det så att dom kan förstå och i extra stor text så det verkar relevant för dom:
"det är synd om mig med - jag menar, hallå, jag e ju bög. Faen vad elakt! Jag menar det finns ju taskiga muslimska terrorister och jag har hört att dom kan vara av afrikanskt ursprung och då ville jag, typ, referera till en sån - malcolm X - och han ba' sa det jätteofta... vet inte varför dock. Men det var typ inte menat så... alltså hallå. Frihetfrihetfrihet alltså jag tyckerdet ... ah faen vad elakt mot mig då! *springer gråtandes till rummet och lyssnar på nattsvart pop och skriver poesi om hur taskigt allt är*