Minne och Världsbild

Themesong: "X-ray Eyes" (Randy)

Klockan är 13:37. Jag och en arbetskamrat kollar in tiden och så säger jag "Faen varför är det *alltid* 13:37?" och han klämmer in med att han också märkt att det alltid är den tiden när man kollar på klockan.
Utefter det diskuterar vi hur det kan funka med det mänskliga sinnet - det faktum att eftersom både han och jag är nördiga nog för förstå innebörden med 1337 gör att vi lägger den tiden på minnet. Vi kommer inte ihåg alla dom gånger vi tittat till klockan och sett att den är 14:15 eller 10:01 eftersom det inte bär lika mycket vikt. Eftersom vi inte lagt dom stunderna på minnet, minns vi dom inte och när vi då jämför rådande upplevelse med vårt mnemoniska referensverk så blir det som om den enda stund som nånsin inträffar är just klockan 13:37.

Från det glider diskussionen in på hur den här effekten påverkar andra saker runt oss. Hur vårt beteende formas efter dom små missvisande minnen vi har när dom jämförs med samma detalj när den utecklar sig och ettt sånt här "repeterande" händelseflöde utvecklas. Vi minns att en arbetskamrat "alltid" fiser ljudligt efter lunchen - även om han säkert bara gjort det en gång av tio. Man minns nog dagar där lunchen rundas av med att en vidrig doft sprids runt i lunchrummet när man ska käka.

Därför är det inte underligt att dom politska reaktionära eller konservativa ser sig själva justifierade i in tro att vänstern består av antingen flummiga afrika-dans-kurs-gående batikinsvepta hippies, kulturkoftormed ironiska glasögon eller tonåringar med permanent maskering och en gatsten i ena handen.
Dom skiter i alla teoretiker, fackligt aktiva, politiska aktivister över 30, nära släktingar med vänstersympatier, eller den stora satans skaran folk för vilka Marx inte är så mycket en teoretiker i bokform som en okänd företrädare för en världssyn som dom i stort tror att dom är mer eller mindre ensamma om.

Den senare kategorin är mer vanlig än man tror. Jag brukar räkna på ungefär en på fem på en arbetsplats tillhör kategorin folk som skulle bli djupt chockerade över att deras åsikter sammanklingar perfekt med en tysk gammal ekonomisk filosof och tillika en som dom hört så mycket ont om.

För det är där vi är. Vi har låtit borgerlighetens minne diktera upplevelsen av vad världen är och ofta vad vi är (jag pratar nu inte exklusvt om vänstern utan om folk som slåss för sin rättvisa). Eftersom man gärna vill höra det man redan vet är deras tidningar fyllda med två sorters nyheter kring den mängd människor som "inte är höger": gulliga/skrattretande feel-good-projekt utan framtid eller vansinniga kravaller utan orsak eller förklaring. Och den felaktiga världsbilden propagerar sig själv.

Klockan börjar aldrig och slutar aldrig vara 13:37.





Förklaring: 1337 är ett begrepp inom gamla nördiga datakretsar som syftar till ordet "leet" från "elite". I "Leet-speak" (ja det är fånigare än du trodde) så ersatte man ofta bokstävera med siffror. 1337 blir då ett litet l, två bakvända E'n och ett något underligt format T.

Angående tankeproblemet: det enda vettiga sättet att komma ur det här problemet är tvådelat. Man kan antingen ignorera all press, alla kommentarer och debatter kring sina handlingar. Men det är bara positivt om dom i sig skapar något bestående som är mer relevant än pr-frågorna som kan uppstå.
Det andra är att själv särksilja debattören från dennes åsikter. Ta exemplet Sanna Rayman eller hennes kollega Per Gudmundsson - i deras bekväma debattområde förvandlas dom snabbt till det dom förväntas vara, konservativa debattörer. Att kräva av dom att vara något annat är som att säga att jag som lagerarbetare ska sluta lyfta prylar. Deras roll skapas av det dom förväntas vara, inte nödvändigtvis av det dom är. Särskiljda från den rollen blir dom helt normala människor - kanske med åsikter - men med åsikter man kan debattera. Särskiljt från sin talarstol blir personifieringen av åsikterna, den politiska vox dei (om man ska svänga sig lite), bara en verklig person.