Jag och liberalerna

Themesong: Which side are you on?

Magnus Betnér, hejdlöst kul komiker, är ju liberal. Nåt han påpekar extra noggrannt i min kompis Nicklas blogg Arbetarperspektiv. Han är, säger han med extra kläm, inte Israelvän lika lite som han uppskattar många av vänsterns protester mot landet.

Det som irriterar mig, bortom hur en så rolig person kan vara liberal (men den känslan får jag rätt ofta med liberaler som har nåt skoj att säga eller är trevliga), är hur ofta folk tar sig en titel utan att tänka på vad den handlar om. Jag menar "liberal" är ju enormt enkelt, det innehåller egentligen ingenting numera. Lite som "Socialdemokrat" eller "Vänster"/"Höger". Och det är det som stör mig.

Jag hatar dom som säger att dom "har hjärtat till vänster" vilket egentligen inte säger nånting som inte termen "liberal" också klämmer in. Eller termen "människovän" - vilken ju kräver att det finns människofiender där ute med och jag fastnar alltid i tanken vilka dom här personerna är och hur man får fatt i dom. Jag har verkligen försökt lista ut vad ordet liberal innefattar, rent ideellt och min lista är följande:

- man är emot en stor stat
Vilket underligt nog även jag, som kommunist är, även om det är på ett lite mer do-or-die sätt. Problemet är att man har problem med begreppet. Man är emot stora stater så tillvida dom inte beskrivs i Times Weekly som "an international economic power house", bidrar en med billiga prylar och har en antifacklig retorik - vilket då gör detta till en "bra stor stat". Eller om det finns rödingar i faggorna så är man pro det med ursäkten att det hindrar rödingarna från att ta staten.
Sen är det lite veligt med vad man vill att den här staten ska göra.

Exempelvis en god vän till mig var, när han jobbade enormt mycket mot all statlig inblandning och stöd till dess medborgare utan manade till starkare tag mot dom "arbetsskygga". Tills han själv blev arbetslös i vilket fall han var djupt indignerad över att staten helt enkelt inte hjälpte honom tillräckligt mycket och försökte tvinga in honom i ett skitjobb.
På samma sätt är många liberaler, har jag märkt, för privat sjukvård så tillvida man själv inte är den som behöver sjukvård och måste betala för den. Då kommer klaget om att man faktiskt betalar skatt och brode få det gratis.

- man är för eller emot drogliberalism.
Mn är för den tills det att man träffar nån som har pundat eller är pundare. I vilket fall man blygt retirerar från sin ståndpunkt som en hjort från en jägarbössa och börjar förklara hur viktigt det är att man ger stöd. Sen justifierar man detta med att förklara nåt om att det finns frivilligorganisationer - vilka man själv inte har en aning om vilka dom är eller är beredd att stötta.

Hittills har jag aldrig, nånsin, stött på en drogliberal före detta pundare underligt nog. Och jag har stött på flera pundare och jag *är* relativt (notera det relativa) drogliberal.

- man är för eller emot statlig övervakning av medborgarna
... Ibland, så tillvida det inte är man själv utan nån form av "brottsling" så är man för enorma mängder övervakning. Den här mytiska brottslingen är tydligen någon som är rätt enkel att känna igen eftersom man ska övervaka den samma även innan denne någon gör ett reellt brott. Så tillvida det brottet inte är nåt som man själv gör rätt ofta.

- man är för en helt fri marknad men också emot den, ibland, om den skulle gå dåligt.
Vilket i korthet betyder att man är för valet att ha en fri marknad men inte konsekvenserna där av. När sen den fria marknaden fastnar med sin osynliga hand i devalveringen och lågkonjunkturens snabba svängdörr väljer man att inte riktigt tro på den och hävdar att statens roll (som man tidigare hävdade inte skulle existera på det sättet) är att kontrollera och beskydda marknaden. Detta försvarar man med att säga att man inte alls sa det förra eller att socialdemokraterna likt nån form av judisk entitet i ett nationalsocialistiskt tal smugit sig in och förstört nåt. Vad vet man inte riktigt.

- man är individualist, men inte alltid och inte konsekvent.
Det enda man kan säga säkert är att man inte är "kollektivist" men vilka som är det och vad det innefattar är man inte så säker på, men man är hundra på att alla som inte håller med en antagligen är det. Så tillvida dom inte håller med en på vissa punkter och även om dom säger att dom inte är det. Men eftersom man själv inte kan förklara vad det innefattar så verkar man ha problem med det. När man väl lyckas förklara det så blir man tydilgen, under enorm chock och tystnad, illa tvungen att erkänna att man själv är det. Kommunister är tydligen kollektivister, även om vi inte alltid är det - fråga inte mig hur det här går ihop, men tydligen är det en grundbultarna av liberalismen då dom alla är berdda att gå i graven för konceptet.

- Man är för demokrati
Vilken form vet man vanligen inte och att det finns olika sorters är ofta ett enormt problem. Att försöka få en liberal att definiera demokrati brukar gå så där bra. Det vanligaste dom syftar på är "parlamentarism" vilket inte nödvändigtvis är samma sak. Som kommunist är jag också för demokrati, inte den parlamentariska sorten men wtf...
Man är ockås negativ till parlamentarism om dom just valt nån total lallare till posten eller nån man inte gillar.

Nu ska jag erkänna att det finns vettiga liberaler, som sagt. Dom är rätt få eftersom dom som hörs och synns är pophögern. Lite på samma sätt som popvänstern är dom som synns av våra... (ska faen skriva ner vad om tycker nån annan gång)

Och ingen av dom liberaler jag stött på har hållt fast i sina åsikter efter att behovet för dom försvunnit. Så fort en facklig konflikt utbryter är dom beredda att byta åsikt för att f befinna sig om rätt sida av stängslet.