Futurismen från det förflutna har blivit dagens konservatismThemesong: "Between my Legs" (Rufus Wainwright (med Jake Gyllenhaal))
Det kanske ter sig väldigt trivialt men har ni märkt hur ofta vänstern förfaller i en orgie i offerhyllande, självstympande och motvallsbeteende. När började vi med det? När blev vår rörelse en där man satte sig ner i ett rum och beklagade sig över hur dumma alla andra var? När blev en progressiv politik förvrängd till en antirörelse?
Ta videon i förra inlägget. Den Amerikanska högern uppvisar i det här fallet ett gott exempel på skillnaderna mellan en antirörelse och en progressiv version av den samma. Dom har börjat vädra problem med att bögarna och flatornas rätt till en lika institutionaliserad och ritualiserad form av kärlek som heterona blivit en norm. Deras anirörelse blev mer och mer stympad och problematisk att uppehålla, så istället börjar dom tafsa på tanken att dom kanske borde vara mer progressiva.
Även om videon uppvisar det absolut sämsta ur PR-syfte och skrämselpropaganda är ett av dom starkaste punkterna kravet att få behålla sin frihet (en reaktionär bakåt tanke - man vill behålla det man anser sig ha eller ha haft) men gör det genom en "rainbow coalition" som kommer samman i kärlek för att försvara deras bild av romantiken och livet.
På samma sätt som antiabortmotståndare i USA har etablerat sig som "Pro-life" istället för "anti-abortion" har dessa, åtminstonde på nån nivå förståt att man bara kan nå så långt med krav på att få tillbaka, få behålla eller hindra något. Att kräva en positivism är enklare eftersom man då kan "gå tillbaka" och fortfarande vinna.
I Sverige, liksom i större delen av europa har vänstern tagit en negativ och konservativ roll. Vi beklagar oss över vad folk gör, över hur dåligt det är nu, över orättvisor istället för att kräva något nytt. Vi går på protestmöten och demonstrationer mot nåt, men aldrig för något egentligen.
Istället för att se förändringar som nåt positivt är vi skarpt negativa och sega på att kasta oss in i dom för att göra dom till våra. Se bara på Eu-motståndet - istället för att skapa ett svar på det, något som tog internationalismen och gjorde den till vår. Istället för att köpa att nationalstatens roll är förlegad och åtminstonde vinna ett litet slag på den vinklingen valde vi ett skarpt reaktivt "NEJ" och inte mycket mer.
Vi skulle kunna göra som Prideparaderna och påpeka vad vi är och vad vi vill uppnå (även om jag inte håller med dom rådande målen i dagens Prideparader, men wtf). Om inte annat visar man på att man helt enkelt har mer kul än alla andra.
Vi skulle kunna göra så satans mycket - men numera har i förvandlats till en samling poser och klädmärken som samlas runt det faktum att vi tycker nån är taskig eller dum.
1 kommentar:
Du har helt rätt. Det saknas en tydlig agenda för vad vänstern vill uppnå. Kanske beror det på att Sovjetunionens skugga fortfarande faller på ideologin? Extremsocialismen känns helt marginaliserad, jag tror att anarkismen har en bättre framtid. Det är inte mer stat och fler lagar vi behöver; tvärtom vill nog de flesta se mindre av EU, färre politiker och lagar, mindre kontroll och övervakning. Den autonoma rörelsen som finns idag borde kunna göra något positivt av det, just nu är det mest bara patetiskt att se.
Vad ni än tycker om det så håller nyliberalismen på att ta ägandeskap över frågor där anarkister och anarkosyndikalister borde kunnat göra sin röst hörd. Men allt försvinner i ett gatstenskastande uppgivet hat.
Skicka en kommentar